När moderaternas integrationspolitiske talesman Tobias Billström nyligen erkände att den svenska integrationspolitiken misslyckats påstod han att ”om man vill bli frisk måste man först erkänna att man är sjuk”. Jämförelsen var dock bristfällig, den svenska invandringspolitiken kan snarare liknas vid ett beroende, alternativt är det invandringspolitiken snarare än integrationen som kan beskrivas som ”sjuk”. Den integrationspolitik som kan integrera motsvarande 1% av befolkningen om året i en välfärdsstat finns inte i verkligheten, och det är naivt att inbilla sig något annat. Oförenligheten med välfärdsstaten, dess lönenivåer och dess skattetryck antyds också av de borgerliga själva när de börjar föra ”ekonomiska frizoner” på tal som en lösning på den dåliga integrationen. Utan privilegier i form av lägre skatter än sina svenska konkurrenter kan uppenbarligen företagarna i dessa zoner inte skapa några nya arbeten. För den objektive bedömaren är det hela enkelt. Får man ont i magen av att äta för mycket godis måste man skära ner på snaskandet, och om invandringspolitiken leder till framväxten av en etnisk underklass kanske det är dags att skära ner även där.
Vara hur det vill med den saken, Sverige är i ett internationellt perspektiv tämligen unikt i sin envetna strävan efter självutplånande. Detta blir tydligt när man studerar andra länders syn på svenskarna och deras politik. I dagarna har två exempel getts på detta, det handlar dels om den libyske ledaren Qadafi som uttalat sig om följderna av den europeiska invandringspolitiken, dels om danska regeringspartiers reaktion på medias behandling av Sverigedemokraterna.
Qadafi och Europas afrikanisering
So you see, way back then, uh, Sicilians were like, uh, wops from Northern Italy. Ah, they all had blonde hair and blue eyes, but, uh, well, then the Moors moved in there, and uh, well, they changed the whole country. They did so much fuckin’ with Sicilian women, huh? That they changed the whole bloodline forever. That’s why blonde hair and blue eyes became black hair and dark skin.
– True Romance
Den libyske ledaren Qadafi är en historiskt intressant gestalt, inte minst på grund av sina försök att skapa en syntes av nationellt självbestämmande och social solidaritet. Hans tankar samlades i den Gröna Boken, som historiskt inspirerat många nationalrevolutionärer och frihetskämpar inte minst i Afrika och Europa. Idag har Qadafi åter kommit att hamna i händelsernas centrum, i samband med ett besök i Italien. Den gamle alfahanen har där ådragit sig kritik för sexism i samband med att han låtit hyra in kvinnor från eskortföretag som publik för ett föredrag, men också för att han sagt det förbjudna vad gäller den europeiska invandringens följder. Hans insikt är här så svårhanterlig att media varit tvungna att sätta ”rädda” inom citationstecken i rubrikerna, Gaddafi vill ”rädda” Europa. Man har också känt sig tvungna att understryka att han är diktator.
Tomorrow Europe might no longer be European and even black as there are millions (of Africans) who want to come in… We don’t know if Europe will remain an advanced and united continent or if it will be destroyed as happened with the barbarian invasions.
– Qadafi
Men var och en kan fråga sig om den gamle revolutionären egentligen har fel. Massinvandringen från Afrika kommer att förändra européernas utseende och karaktär för alltid, och dessutom kommer den dessförinnan att leda till en våg av rasism från de infödda européernas sida. Om detta är bra eller ointressant är en värdering var och en får göra själv, personligen ser jag i varje fall afrikaniseringen av Europa som en förlust av något unikt och rashat som något som bör undvikas genom en annan invandringspolitik. Den fanatiske ”islamkritikern” kan välja att fokusera på Qadafis rekommendation till Europa att konvertera till islam, men hans uttalanden om invandringen kan tjäna som ett ögonblick av klarsyn. Den visar också på värdet i de kontakter med ledare i Tredje världen europeiska invandringskritiker länge sökt, tidigare Jörg Haider och Le Pen och nu Berlusconi.
Danskarna och Sverige
Någon bör säga till svenskarna att det är fråga om censur. Det hör inte hemma i ett skandinaviskt land år 2010.
– Naser Khader, dansk konservativ
En längre tid har Danmark fått tjäna som syndabock i svensk inrikespolitik, och svenska politiker och andra officiella personer har kunnat tävla i att beskriva danskarna som de verkligt ”andra”, som föraktansvärda representanter för allt det svenskarna inte är (inskränkta, intoleranta, et cetera). Det finns då en viss ironi i att danska politiker börjat bekymra sig för demokratin i det nordliga grannlandet, detta med anledning bland annat av TV4:s vägran att visa den sverigedemokratiska valfilmen. Någon större händelse är det kanske inte, men det är ändå positivt att den svenska inrikesdebatten och inte minst den officiella självgodheten utmanas genom att omvärldens perspektiv för en kort stund påtalas. Internationellt sett är den svenska debatten nämligen både historiskt efterbliven och en anomali. Detta oavsett vad en redaktionschef på SvD kan påstå. Med utvecklingen i övriga Europa, från Berlusconi och Sarkozy till Belgien och Holland är det i varje fall tydligt att den svenska ankdammens till leda upprepade ”sanningar” alltmer kommer ådra sig omvärldens öppna förakt och förundran.
Relaterat
Qadafi och den Gröna Boken
Ad Acta – Sverigedemokraternas valfilm
Om skribenten: Joakim Andersen
