I dagens SvD skriver PJ Linder om hur socialdemokraterna och vänsterpartiet historiskt sett kämpar i motvind. Vi lever i en era då folkhemsmodellens förutsättningar luckrats upp, då de stora arbetarkollektiven ersatts av tjänstmän, mindre arbetsplatser och osäkrare anställningar (det sista nämner inte Linder). Samtidigt blir svenskarna mer individualistiska, vilket ytterligare försvårar för de två ”röda” partierna att nå fram med sitt budskap.

Detta är inte några nyheter för den samtidshistoriskt och metapolitiskt intresserade. Redan under mitten av 2000-talet kunde man se hur kollektivistiskt inriktade rörelser och förklaringsmodeller började förlora sin relativa hegemoni. Det är ingen slump att den på sin tid så hatade tidskriften Gringos skribenter försvunnit från media, eller att radikalfeminismen angrips alltmer. För många svenskar är det sunt förnuft att det ”bara finns individer”, och man fokuserar då på verklighetsfrånvända utspel och uttalanden från Centrum mot rasism och kvinnojourernas riksförbund. Då de båda ”röda” partierna av många förknippas med just sådana kollektivistiska projekt är detta en bidragande orsak till att människor som varit på gränsen till att rösta på dem avstår.

Frågan är samtidigt om detta är en välsignelse eller en förbannelse. Det individualistiska ”sunda förnuftet” riskerar att enbart reproducera det kapitalistiska systemets status quo, de invandringspositiva kollektivisterna riskerar att ersättas av lika invandringspositiva individualister. En aktivt fientlig inställning mot svenska män riskerar att ersättas av ointresse, då det ju ändå inte finns några svenskar. Risken är här samtidigt betydande att många som ur ett individualistiskt perspektiv reagerat på bland annat Gringo och heltäckande slöjor lutar sig tillbaka när ledande politiker tar del i deras reaktioner.

Men för den som har ett etniskt och antiliberalt perspektiv är det bara ett steg på vägen. På många sätt var de märkliga människorna i Gringo en lättare motståndare än etablerade liberaler, då de befann sig längre från det sunda förnuft många delar. Hur kan man då ställa sig till den individualistiska trend Linder identifierar?

För det första finns det flera situationer där den fortfarande är av godo. Lagen om hets mot folkgrupp, kvotering, integritetsfrågorna, allt detta är frågor där individualisternas världsåskådning ligger väl i linje med vår. Nordborna är också av tradition, rentav av evolution, relativt individualistiska och frihetsälskande. Frågan är då om man kan utnyttja denna individualism mot systemet, mot den liberala individualismen? Är det möjligt att utforma en subversiv individualism?

Subversiv individualism

Under den svenska ”nytraditionalismens” tidiga skede, då intresset för bland annat Julius Evola åter tog form, fanns det ett inte obetydligt intresse för det hela från internetliberalt håll. Något i de båda världsåskådningarna tycktes möjliggöra en affinitet, sannolikt var det presentationen av Evola som en frände till Nietzsche och Rand. Nytraditionalisten presenterades som en representant för tidlösa sanningar, på många sätt som en övermänniska, en krigarnatur i en värld av shudras. Vår tids terapeutiska och enorma stat, fördummande media, löneslaveri, framställdes som resultatet av en lång och negativ historisk utveckling. Här fanns flera likheter med den klassiske liberalens självbild och världsåskådning, samtidigt som Evola återknöt till en lång historisk tradition.

De lärdomar man kan dra av detta korta, och inte odelat positiva, skede är att den tämligen abstrakta liberala individualismen måste fyllas med ett subversivt innehåll. Den liberala individen saknar en identitet. Hynek Pallas har i en annars tämligen intetsägande recension av Snabba cash sagt att ”…den svenska medelklassen vill bara ha en ny identitet, vilken som helst”. En sådan identitet kan den reellt sett inte få genom romantisering av andra etniska gruppers kriminella liv i förorten, däremot genom sin egen historia. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det på TV nu börjar en serie betitlad ”Vem tror du att du är”, med fokus på kända svenskars sökande efter sina rötter. Släktforskning är en växande trend man som identitär bör se som lovande. Inte heller är intresset för historia, idealtypiskt representerat av Herman Lindqvists Marathon – här avgjordes Europas öde, ointressant i sammanhanget. Som identitär bör man ta del i denna trend, samtidigt som man fyller den med ett mer eller mindre subversivt innehåll. Genetikens senaste rön används idag ofta inom släktforskning, etablerade media skriver om den svenska diasporan i Ukraina, svensk husmanskost är populär på restauranger, et cetera. Här finns också som ett naturligt inslag vår nordiska hedniska tradition, vilket osökt leder oss över till nästa aspekt av ämnet.

De nytraditionalistiskt intresserade internetliberalerna, om vi antar att de var före sin tid, antyder också den subversiva individualismens andra ben. Det rör sig här om ett traditionellt nordiskt individbegrepp, som till sin essens är antiegalitärt, där individen potentiellt är larger than life. Vissa individer ansågs vara av ädel börd och ha en ”stor själ”. 2006 uttrycktes detta med nytraditionalistiskt färgat språkbruk på följande vis: ”Den traditionella synen på manlighet har alltid innehållit en spirituell aspekt. En riktig man har varit "great-souled", i kontakt med det högre, i besittande av självkontroll.” I vår tid yttrar sig denna strävan efter att förverkliga sin fulla potential bland annat i MMA, kroppsbyggnad, PUA, och mer obskyra företeelser som PE, stenåldersdiet, nätpoker och ”smarta droger”. I den mån det hela inte handlar om att ”mannen är den nya kvinnan” och måste tävla på en relationsmarknad, så rör det sig om en implicit elitism. Denna elitism är lika mycket som intresset för identitet och historia en naturlig följd av den liberala individualismens atomiserade konkurrens. Den leder också naturligt vidare till olika former av gemenskap.

Förutsättningar finns alltså att fylla den annars tomma individualismen med ett mer konkret innehåll, något liberaler och med dem besläktade invandringskritiker sällan gör. Samtidigt är detta bara ett steg på vägen mot ett sundare samhälle, då både politik och social verklighet har ett naturligt kollektivt inslag. Detta inslag blir dock lättare att förmedla när människor börjat identifiera sig själva som tillhörande en viss grupp, och sträva efter differentiering snarare än konsumtionssamhällets konformitet. Kritik av den liberala världskådningens abstraktioner och naiva ”sunda förnuft” kan därför med fördel kombineras med det som beskrivits som subversiv individualism.

Vidare läsning

Att vinna fienden

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.