Bland de tidiga utforskarna av den nordiska mytologin spelade den danske religionshistorikern Vilhelm Grønbech (1873-1948) en viktig roll. I verk som The culture of the Teutons studerade han den fornnordiska synen på sådant som klan, samhälle, och ära. Det är fortfarande ett givande verk, och kommer att tas upp i ett kommande inlägg.
Grönbech författade också en introduktion till fornnordisk mytologi och samhälle, på svenska publicerad som Nordiska myter. Den rikt illustrerade boken finns ofta tillgänglig på antikvariat, och tar förutom gudarna och deras öden upp sådant som fylgjor, lås och nycklars mytiska roll, hästoffer och fiske. Som introduktion till området är den fortfarande av värde, och om man råkar hitta den är den ett givet köp inte minst för sina illustrationer.
Tor och Geirröd
Ett av de många intressanta teman Grönbech tar upp rör jätten Geirröds två inkarnationer i sagorna. Till en början får jätten besök av Loke, som stulit Friggs falkhamn. När Loke spionerar på hans gård, lyckas Geirröd fånga honom, och släpper honom inte förrän han lovat att lura Tor obeväpnad i jättens klor. Loke uppfyller sitt löfte, men på vägen besöker Tor jättekvinnan Grid, mor till asaguden Vidar. Grid ger råd, och lånar också ut sitt bälte, sina styrkehandskar och sin stav Gridavol till den obeväpnade Tor. Dessa kommer honom väl tillhands, då Geirröd och hans döttrar svekfullt försöker döda sin gäst. Det hela slutar dock med att Tor bryter ryggen på Geirröds döttrar Gjalp och Greip när de gömda under hans stol försöker krossa honom mot taket, och därefter griper den glödande järnstång Geirröd kastar mot honom i luften och slungar den genom jätten. Geirröds illistiga tilltag slutar med katastrof för hela hans familj.
Geirröd i dödsriket
Detta är dock inte den enda gången Geirröd dyker upp i sagorna. Det fanns flera traditioner som knöt både jättarnas rike och de odödligas fält till geografiska platser belägna långt norrut. När den danske kung Gorm beslutade sig för att besöka den andra världen färdades han därför med sina skepp långt norrut (i vissa sagor berättades att vägen gick förbi en malström i havet, i närheten av bjarmernas land i dagens Ryssland). Med den vittbereste islänningen Torkil som vägvisare når de de länder som Viktor Rydberg med utgångspunkt i Saxo Grammaticus beskriver med följande ord:
…the way thither was full of dangers and well-nigh inaccessible for mortals. They who had any knowledge of the situation of the land insisted that it was necessary to sail across the ocean surrounding the earth, leave sun and stars behind, and make a journey sub Chao, before reaching the land which is deprived of the light of day, and over whose mountains and valleys darkness broods. First there was a perilous voyage to be made, and then a journey in the lower world. With the experienced sailor Thorkillus as his guide, King Gorm left Denmark with three ships and a numerous company, sailed past Halogaland, and came, after strange adventures on his way, to Bjarmaland, situated beyond the known land of the same name, and anchored near its coast. In this Bjarmia ulterior it is always cold; to its snow-clad fields there comes no summer warmth, through its deep wild forests flow rapid foaming rivers which well forth from the rocky recesses, and the woods are full of wild beasts, the like of which are unknown elsewhere. The inhabitants are monsters with whom it is dangerous for strangers to enter into conversation, for from unconsidered words they get power to do harm.
De möter där Geirröds bror Gudmund, som också kopplats till en geografisk-mytologisk plats med starka likheter med Valhalla. Gudmund beskrivs ofta som en historisk hednakung, som levde så länge och var så vis, mäktig och framstående att han efter sin död dyrkades som en gud i nordligaste Skandinavien. I hans rike låg det Odainsaker där ingen blev sjuk eller åldrades. Denne Gudmund dyker upp i flera andra sagor.
Den Gudmund som möter kung Gorm och hans män är gästvänlig, även om hans trolska natur gör det farligt att äta hans mat och umgås med hans döttrar och tjänarinnor. När de lämnat hans rike når de det betydligt dystrare rike där Geirröd, kallad Geruthus hos Saxo, härskar. Rydberg beskriver det på följande vis:
The land which they now entered was the home of terrors. They had not gone very far before they discovered before them a city, which seemed to be built of dark mists. Human heads were raised on stakes which surrounded the bulwarks of the city. Wild dogs, whose rage Thorkillus, however, knew how to calm, kept watch outside of the gates. The gates were located high up in the bulwark, and it was necessary to climb up on ladders in order to get to them. Within the city was a crowd of beings horrible to look at and to hear, and filth and rottenness and a terrible stench were everywhere. Further in was a sort of mountain-fastness. When they had reached its entrance the travellers were overpowered by its awful aspect, but Thorkillus inspired them with courage. At the same time he warned them most strictly not to touch any of the treasures that might entice their eyes. All that sight and soul can conceive as terrible and loathsome was gathered within this rocky citadel. The door-frames were covered with the soot of centuries, the walls were draped with filth, the roofs were composed of sharp stings, the floors were made of serpents encased in foulness. At the thresholds crowds of monsters acted as doorkeepers and were very noisy. On iron benches, surrounded by a hurdle-work of lead, there lay giant monsters which looked like lifeless images. Higher up in a rocky niche sat the aged Geruthus, with his body pierced and nailed to the rock, and there lay also three women with their backs broken. Thorkillus explained that it was this Geruthus whom the god Thor had pierced with a red-hot iron; the women had also received their punishment from the same god.
Kung Gorm och hans män lyckas inte behärska sin girighet, och börjar plundra den döde jättens skatter. Det leder till att helvetet bryter lös. Jättar och vålnader sliter dem i stycken, och av kungens trehundra man starka följe återvänder bara tjugo överlevande till Gudmund.
Gudmund, Mimer och Yima
Rydberg jämför de olika historierna om Odainsaker, och finner flera gemensamma teman. Dels når man det genom att färdas långt norrut, bortom Finnmarken och Bjarmland. Man måste också passera ett rike som ligger i mörker. Bortom en övernaturlig flod, som bland annat beskrivs som en flod av vapen och som en gyllene bro leder över, når man därefter det rike av evigt ljus där vissa utvalda lever bortom ålder och sjukdom, med rik tillgång till guld och mjöd. Likheterna är här stora med andra indo-europeiska traditioner om Isles of the Blessed, Elysiums fält, och Valhalla, även om geografin är specifikt nordisk och frisisk.
Rydberg för sitt resonemang ett steg längre och jämför myten om Odainsaker, de gyllene fälten och Gudmund med traditionen om hur Liv och Livtrase överlever Ragnarök gömda hos Mimer. Han menar att både Gudmund och Mimer beskrivs som underjordiska härskare, samtidigt jättar och nobla och visa. Hos Saxo finner han också en beskrivning av hur man kan nå Mimers rike genom en nedstigning i underjorden långt norrut.
En intressant parallell, som Rydberg inte tar upp, är den iranske Yima. Professor Dumezil skriver om Yima i Destiny of a King följande:
…the Avesta mingles two conceptions of Yima’s reign that are difficult to reconcile… he is charged with constructing a subterranean enclosure, where he is to install, to put in safekeeping in anticipation of a terrible cosmic winter, selected specimens of humanity and of the good creation.. one fine day, Ahura Mazda warned Yima that there were going to be terrible winters with snow so heavy that, upon melting, they would submerge the earth. He commanded him to construct a vara, a (subterranean) enclosure with specified dimensions, and to bring to it, in pairs, the seeds of the best of each living species, especially the human. Let him make the waters flow there, put grasslands there, and then, says the Great God, there will be inexhaustible food there, but no deformities or physical or mental illnesses.
Likheterna med Gudmunds och Mimers underjordiska riken är slående, särskilt då vi tar i beaktande att Yimas motsvarighet i den vediska traditionen, Yama, är en kung i dödsriket. Om vi här ser spår av en gemensam indo-europeisk tradition kring dödsriket är svårt att avgöra, både iransk och germansk religion har annars flera andra likheter (det grekiska Elysium beskrivs också som en underjordisk plats dit endast få äger tillträde, under den uråldrige Kronos beskydd, liksom Mimer och Gudmund tillhör också han ett släkte äldre än gudarna). Bron till de odödligas rike har också vissa likheter med den zoroastriska bron Chinvat. Det är i varje fall intressant att även om både de indo-europeiska och mellanösternbaserade traditionerna har inslag av en kosmisk katastrof, anses människan i den förra överleva i underjorden, i ett rike av evigt ljus, medan det i den senare istället anses ske genom en ark.
Sammantaget är det i varje fall ett fascinerande område, och den hugade rekommenderas både Grönbechs lilla bok och Rydbergs studier. Inte minst illustrerar Saxos beskrivning av kung Gorms resa hur den moderna fantasy- och skräcklitteraturen har stora likheter med våra förfäders sagor.
Rydbergs beskrivning av Gudmund och kung Gorms resa återfinner vi här: Vaidilute
Om skribenten: Joakim Andersen
