Efter att Djurrättsalliansen offentliggjort bilder och filmer från ett antal svenska minkfarmer, har en debatt uppstått om minkarnas situation. Inte minst har det ifrågasatts varför den inte åtgärdats trots att minknäringen haft sedan 2003 på sig att förbättra situationen. Bilderna från minkfarmerna påminner i flera fall om de bilder vi är vana vid från asiatiska djurfarmer, det är alltså ingen munter syn.

Samtidigt som man hoppas att kampanjen leder till en bättre situation för minkarna sätter den fingret på en av den moderna liberalismens svagare punkter, nämligen djurens situation. Detta hänger också ihop med kapitalismens praktik, där djur reduceras till produktionsfaktorer.

Djurrätt och liberalism

Liberalismen erkänner individer som bärare av rättigheter, men förutsättningarna för att räknas som en sådan individ exkluderar normalt djur. Detta innebär att de istället förvandlas till egendom, vilket alltså legitimerar att de blir produktionsfaktorer i industriell tillverkning av allt från mjölk till päls. Kopplingen mellan teori och praktik är här så tydlig att man nästan frestas att bli historiematerialist.

Till detta kommer de inbyggda motsättningarna i liberalismens tankar kring den osynliga handen. Om man är en mink kan denna hand upplevas som tämligen brutal, och detta är en naturlig följd av bristerna i den teori som legitimerar den. Den osynliga handen förutsätter, i sitt idealtillstånd, att de individer vars handlingar skapar en jämvikt av utbud och efterfrågan, har en perfekt information om marknaden. När det gäller det industriella djurplågeriet bygger detta däremot på att konsumenterna saknar information om hur varor som exempelvis päls producerats, då alltför detaljerade bilder av djurens lidande skulle minska viljan att konsumera. Man kan här också misstänka att homo economicus bygger på en alltför abstrakt bild av det mänskliga psyket, då denna brist på information i flera fall kan vara halvt medveten. Man har alltså inte fullständig information om djurplågeriet eftersom man inte vill ha det. Möjligheter till självbedrägeri och rent hyckleri finns alltid, om än inte i alla abstrakta modeller.

Detta innebär bland annat att en människa är mer komplex än en homo economicus. I sin förlängning betyder det att vi i grupp kan fatta beslut som vi inte kan göra som isolerade individer i konkurrens med varandra. Vi kan kort sagt sätta upp vissa minimiregler för konkurrensen. Ett exempel är när vi tillsammans beslutar att förbjuda vissa former av djurplågeri, former som skulle fortleva om vi enbart agerade som konsumenter och konkurrenter. Den rena liberalismen har dock svårt att förenas med sådana kollektiva beslut, eftersom dess utopi är apolitisk.

Som identitär och traditionalist har man då en bättre världsåskådning för att hantera sådant som minkarnas situation, en världsåskådning man heller inte behöver göra våld på för att den ska passa ihop med ens etiska intuition. Dels kan man som identitär se de svenska tamdjuren som en historisk del av vårt folk, detsamma gäller en negativ syn på djurplågeri historiskt. Sådana referenser till historien och det svenska kynnet blir alltid mer eller mindre selektiva, men man kan utan problem hitta positiva aspekter historiskt. Som traditionalist kan man ställa olika traditioners syn på djur och natur som en del av det gudomliga mot den moderna kapitalismens behandling av dem som själlösa produktionsfaktorer. Vad det sedan leder till för konkret politik kan variera, men industrialiserat djurplågeri är i varje fall något man knappast kan tolerera. Minkarnas situation påminner här om riktigheten i den Nya Högerns konstaterande att den politiska sfären ibland kan hjälpa oss att förverkliga det goda, genom att förbjuda vissa fenomen som annars uppstår när vi enbart ser oss som konkurrenter.

Djurrättsalliansens kampanj och material hittar vi här:
Sveketmotminkarna.se

Läs även

Det svenska folklynnet och djurrätten
Djuromsorg i det svenska bondesamhället
Människan och naturen

Djurens rätt – Pälsfarmningen diskuteras (blogg med flera intressanta länkar)

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.