Traditionalisten Julius Evola skriver i Men Among the Ruins om ”occult warfare”. Han syftar här på de grupper som påverkar historien i det fördolda. Detta synsätt kan leda till konspirationsteorier, något Evola varnar för, men det kan också ge ett värdefullt perspektiv på samtidshistorien. Man finner då att de riksdagsval, krig och politiker vi läser om i historieböckerna bara är en av historiens avgörande faktorer. Minst lika inflytelserika är mer långsiktiga trender, och makthavare som inte normalt erkänns som sådana. Ett exempel är journalisterna och deras ägare och redaktörer.

För den som är van vid det liberala tänkandet kan det vara svårt att föreställa sig att journalister ibland agerar kollektivt, i vissa situationer har gemensamma planer. De är ju trots allt ”individer”, som verkar på en konkurrensutsatt ”marknad”. Men det finns flera exempel på en väl utvecklad ”kåranda”. Några belagda exempel på detta är att Svenska Journalistklubben vid ett möte i Saltsjöbaden 1987 kom överens om att skildra invandrare positivt och att tona ner deras brott, liksom att vänsterrepresentationen i journalistkåren är stor, var tredje röstar på Vänsterpartiet och inställningen till invandring skiljer sig också från befolkningen i övrigt. Mindre uppenbara exempel är journalistkårens intresse för ”sina egna”, som författaren Stieg Larsson och eritreanske Dawit Isaak. Journalistkollektivets vilja att påverka politiken blir desto tydligare i samband med Sverigdemokraterna, där man finner både mer subtila artiklar riktade mot deras sympatisörer som ska få dem att avstå att rösta eftersom SD ändå inte kommer att få något inflytande, och vältajmade försök att skada partiet genom att åter ta upp nedlagda brottsutredningar. Den som betraktar detta som något annat än politik är mer än lovligt naiv.

Exemplen på sådant är många, och för tankarna till Evolas fördolda historieaspekter. Mer intressant vore det dock om man kunde få en inblick i hur journalisterna resonerar i samband med specifika händelser. Vi vet att berörda journalister när nationalister nedhuggits med kniv av medlemmar från den militanta vänstern, gärna beskriver det som ”bråk” och regelmässigt beskriver offren som ”nazister” och förövarna som ”aktivister”. De förklarar också detta med order från sina redaktörer. Vi anar också att när kopplingarna mellan Robert Aschberg, Expo och den lite tyngre brottsbelastade vänstern blir öppna och formella, är det inte så troligt att övriga media kommer att behandla det som den nyhet det faktiskt är. För en utomstående är det dock svårt att veta vad som äger rum inne på redaktionerna, vilket både kan leda till konspirationsteorier och avfärdanden av att det äger rum något överhuvudtaget. Viss information kan man då få genom Svante Nycander och det amerikanska Journolist.

Svante Nycander

Svante Nycander är kanske mest känd för att ha varit chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har också kritiserat lagen om hets mot folkgrupp, en lag som onekligen är både problematisk och amöbaaktig. Nycander är också liberal.

I två artiklar i Dagens Nyheter beskriver Nycander hur det han kallar en antiliberal och antikapitalistisk vänster tagit över både den akademiska världen och DN:s kulturbilaga. Om man någon gång frågat sig varför de borgerliga tidningarna ger så mycket utrymme åt försvinnande små ”vänster”-ideologier, varför exempelvis syndikalistiske Andreas Malm men inte konservative Theodor Dalrymple får skriva för Dagens Nyheter, är Nycanders artiklar av intresse, eftersom han med sin bakgrund ger ett insiderperspektiv.

Samtidigt är det mest intressant som ett symptom och en bekräftelse, Nycanders analys är primitiv i jämförelse med den Nya Högern och Paul Edward Gottfried. Möjligen kan Nycander också vara ett tecken på en rudimentär självbevarelsedrift hos en borgerlighet som annars under lång tid tycks ha sett det som helt naturligt att deras tidningars kulturartiklar skrivits av företrädare för vänstern. Hans artiklar, och en reaktion på dem, återfinns i varje fall här:

”Därför är antiliberalismen så stark i svenskt kulturliv”
"Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner"
Sakine Madon – Inaveln är värre än marxismen

Journolist

Betydligt mer intressant än Nycanders beskrivning av vänsterns dominans på borgerliga kultursidor är skandalen kring amerikanska Journolist. Journolist var ett stängt diskussionsforum för hundratals journalister, i några fall inflytelserika sådana. Det kom därför som något av en chock när de interna diskussionerna offentliggjordes, och det visade sig allt från att professorn i journalistik, Eric Alterman, betraktade amerikaner som inte höll med honom som ”fucking NASCAR retards” eller att journalisten Spencer Ackerman fantiserade om att slunga neoconpolitiker genom glasfönster till att NPR-producenten Sarah Spitz beskrev sina förhoppningar att Rush Limbaugh skulle få en hjärtinfarkt i hennes omedelbara närhet. Detta säger kanske något om den mentala nivån och synen på meningsmotståndare, men mer intressant blir det när man följer diskussionen kring avslöjandet att presidentkandidat Obama hade nära kontakter med en pastor som då beskrevs som antiamerikansk och antisemitisk. Dessa avslöjanden var egentligen inte fullt så allvarliga som då påstods, men oroade Journolist-journalisterna eftersom de kunde skada Obama.

Ackerman menade i denna situation att det rätta sättet att bemöta anklagelserna mot Obama var att välja några av de republikanska politikerna och beskylla dem för ”rasism”. För den som följt svensk inrikespolitik, eller amerikansk mediarapportering av Tea Party-rörelsen som gång på gång beskylls för att vara just rasistisk, är detta inte ointressant utan bekräftar det man redan anat. Ibland använder journalister rasist-stämpeln för att skada meningsmotståndare, som om de själva vore politiker snarare än förmedlare av nyheter.

Den interna diskussionen ger också en spännande inblick i några vänsterjournalisters världsbild. Uppenbart är att de tror sig leva i en värld där de är omgivna av rasister och annat otäckt folk. En oförmåga att förstå politiska motståndare utan att förfalla till psykologiserande är också återkommande. Motståndare till Obama och hans politik beskylls internt regelmässigt för att vara rasister, Tea Party-rörelsens medlemmar för att vara antingen fascister eller nazister, et cetera. Detta psykologiserande ger samtidigt intryck av att hänga ihop med projicering, då journalisterna själva framstår som både hatiska och våldsfantiserande i sin interna jargong. Som skandal betraktat är det alltså inte så häpnadsväckande, men det ges annars få möjligheter till antropologiska studier av journalistkollektivet och detta är en av dem.

Mer om Journolist läser vi här:

JournoList: Is ’call them racists’ a liberal media tactic?
Documents show media plotting to kill stories about Rev. Jeremiah Wright
Sarah Palin Lashes Out at ’JournoList’
More JournoList: Limbaugh Death-Wishes, Tea Party Reductios ad Hitlerum, VDH and More
Liberal journalists suggest government shut down Fox News
Daily Caller – Journolistartiklar

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.