Den senaste tiden har en debatt förts i flera europeiska länder kring de romska minoriteterna, och då mer konkret romer med rötterna i Östeuropa. I Italien har läger stängts och dess invånare fördrivits från flera städer, i Frankrike har president Sarkozy efter ett angrepp på en polisstation beslutat riva 300 läger och skicka tillbaka östeuropeiska romer till hemländerna om de begår brott. I Norden har detta gett eko i form av både danska och svenska beslut att skicka tillbaka östeuropeiska romer till hemländerna när de inte försörjer sig genom annat än att tigga. I Östeuropa är situationen än mer polariserad, dels är romerna där betydande minoriteter, dels finns det partier som har den romska frågan som sin huvudfråga.

I Sverige har också Maria Leissner, ordförande i den svenska regeringens delegation för romska frågor, sammanställt en utredning kring den romska minoriteten i Sverige. Hon menar att av Sveriges 50,000 romer är 80% arbetslösa, och detta kostar varje år samhället 12,5 miljarder kronor. Beräkningen här är intressant då den antyder något om massinvandringens kostnader. Utredningen har annars betydande brister, då Leissner utgår från människors egna upplevelser och påståenden när hon ska förklara sociala sammanhang. Att romers arbetslöshet beror på diskriminering ”bekräftas” exempelvis genom att en majoritet av de tillfrågade romerna gör gällande att så är fallet. Detta kan mycket väl stämma, men det är bristfällig forskning. På samma sätt förklarar Leissner inte det historiska samspelet mellan romer och majoritetsbefolkningar som en relation med två aktörer, utan det mesta har berott på majoritetsbefolkningarnas oförmåga att acceptera romer.

Som traditionalist och identitär finner man oundvikligen de romska kulturerna fascinerande. De har bevarat ett flertal traditioner från norra Indien, bland annat en strikt distinktion mellan rent och orent, och en stark solidaritet inom ätten. Likaså är de traditionella kjolarna hos de finska kale-romernas kvinnor ett sätt att markera både social och etnisk identitet. För den jüngerianskt lagde är också det fria och oberoende liv som traditionellt varit romernas av intresse, och det är inte underligt att många resandefolk med blandat romskt och nordeuropeiskt ursprung uppstod i samband med att den tidiga kapitalismen fördrev många fattiga landsbygdsbor från deras hem.

När man utgår från rätten till särart och en antiliberal livssyn blir dessa minoriteter heller inte lika problematiska som för den som är stöpt i modernitetens tankesätt. Man kan då notera att de svenska resande ofta varit soldater och av Karl XII rentav hyllades för sin oförfärade framfart på slagfälten, liksom att de skotska resande bevarat flera indo-europeiska teman i sina folksagor. Relationen till hästen är också av intresse. Den rena ”antiziganismen” blir alltså främmande för traditionalisten, eftersom denne ser det liberala samhället som ett problem i sig, och inte som den norm mot vilken allt ska jämföras. Många gånger har också romerna fått representera det fria och exotiska på ett mer positivt sätt i europeisk föreställningsvärld, detta gäller allt från Zorns spanska period och Philip Pullmans ”Gyptians” till ryska och spanska aristokrater.

Detta innebär dock inte att man i sin analys blir lika dualistisk och moralistisk som Maria Leissner. Ett gammalt talesätt säger att ”det är inte ens fel att två träter”, och samspelet mellan romer och bofasta har i Europa inte saknat övertramp från båda håll. Den starka solidariteten internt har exempelvis möjliggjort ett av de mest föraktade brotten externt, nämligen åldringsrånet. Här kan man utan problem tala om en rasistisk attityd riktad mot icke-romer, gajo. Att bortse från att detta påverkar majoritetsbefolkningens syn på östeuropeiska romer är naivt, ”anti-gajismen” leder också till sådant som de ”engelska asfaltsläggare” som under sina resor genom Västsverige beter sig som en ockupationsarmé. Klagomålen från lägrens grannar i både Italien och Frankrike är färgade av liknande upplevelser. Här är alltså ett dialektiskt synsätt att föredra framför Leissners dualistiska, som alltid när man ska hantera sociala problem. Att som Leissner kräva att svenskarna ska ”skämmas för sin antiziganism” är bara möjligt om man samtidigt förväntar sig att romerna tar itu med negativa attityder i sin egen grupp, alternativt ”skäms” för dem. Att basera en fungerande relation på skamkänslor är dock ett tveksamt projekt.

Local communities are not mere geographical locations but the product of efforts of previous generations of citizens in constructing social and political entities in particular ways, with specific characteristics. While all communities and societies are more or less demographically "porous," there are limits to the number of newcomers that can be integrated without causing considerable dysfunctions.
– Paul Piccone

Med detta sagt innebär alltså inströmningen av östeuropeiska romer till Sverige ett problem. Våra infödda resande och romer utgör en liten och historisk minoritet, i många fall dessutom de facto integrerade, men vi har inget ansvar att försörja östeuropeiska länders minoriteter. Särskilt inte när detta medför sådant som tiggande på offentliga platser och ökade inslag av stölder, åldringsrån och liknande. Varje samhälle har rätten att betacka sig för sådana inslag, och en skyldighet att försvara sina medlemmar mot det genom sin invandringspolitik.

På sikt kan man samtidigt naturligtvis fråga sig hur de östeuropeiska länderna ska kunna hantera relationen mellan majoritetsbefolkningar och romska minoriteter. Det Kosovo som ofta ses som föredömligt utsatte både serber, tjerkesser och romer för etnisk rensning efter kriget mot Serbien, med förklaringen att även romerna stått på den serbiska sidan (samtidigt passade man på att fördriva de ashkali som inte gjort det). Även under den sovjetiska tiden kontrollerade man romernas antal genom bland annat steriliseringspolitik, samtidigt som man kunde erkänna deras kultur. Överhuvudtaget framstår det som svårt för ett samhälle som bygger på liberala och individualistiska principer att hantera närvaron av en grupp som dels har en hög grad av fattigdom, analfabetism och arbetslöshet, dels agerar som kollektiv snarare än som individer i många situationer. Man kan misstänka att den Nya Högerns tankar kring federala lösningar, erkännande av grupper som aktörer, och det politiska som överordnat det ekonomiska, här kan antyda möjliga lösningar för den som ser repatriering till Indien efter dryga 1000 år som en aning orealistiskt.

Leissners utredning finns att läsa här:
Del 1
Del 2
Sammandrag: Skamkänsla ska stoppa antiziganism

Relaterat

Skotska sagor och indo-europeiska ideologier
Tankar kring tiggarligor

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.