Många kulturer har en syndaflodsmyt. Sumererna räknade både med ante- och postdiluviska kungar, kungar som verkat före respektive efter den katastrofala översvämningen. Även tamilerna känner syndaflodsmyter, liksom Bibeln och den egyptiska och grekiska berättelsen om Atlantis. Syndaflodsmyten är förenlig med den traditionella, cykliska, historieuppfattningen där perioder av uppgång följs av katastrofer och nedgång. Detta till skillnad från den moderna, linjära och progressiva historiesynen, med dess ständiga avlägsnande från ett förflutet vars primitivitet är proportionell till dess ålder.
En författare som utmanar den moderna historieskrivningen, och utgår från att många myter bygger på verkliga händelser, är Graham Hancock. I boken Underworld målar han upp en fascinerande bild av en värld som gick under i samband med de katastrofala översvämningar som ackompanjerade den senaste istidens slut, för så mycket som tiotusen år sedan. Exempelvis menar många geologer att Svarta havet under istiden var ett betydligt mindre sötvattenshav, och att det var genom en mycket snabb process som det förenades med Medelhavet när glaciärerna börjat smälta. På samma sätt var Sahara under istiden en grönare plats, med giraffer, krokodiler och människor. Även Europa var under denna tid en annan värld, med megafauna som jättelika hjortar, mammutar och noshörningar, och rovdjur som sabeltandade tigrar och grottbjörnar.
Oh Solon, Solon, you Greeks are all children, and there’s no such thing as an old Greek… you remember only one deluge, though there have been many.
– egyptisk präst, Platons Timaeus
Hancock bygger i sin skildring av den antediluviska världen inte minst på geologisk forskning, som funnit att havsnivån under istiden var betydligt lägre än idag. Mellan dagens England och Danmark fanns exempelvis det vidsträckta Doggerland, som sannolikt tillhörde de rikaste delarna av Europa. Fiskare har hittat spår av allt från mammutar och lejon till mänskliga jägare i havet, och i Norge berättar sagor om det sjunkna huldrelandet Utrøst väster om den norska kusten. Sumatra och omgivande öar bildade en kontinent i miniatyr, det såkallade Sundaland, ett betydligt större Malta hängde ihop med Sicilien, et cetera. Från denna tid finns det rentav tecken på att européer följt sina bytesdjur längs istäcket på samma sätt som eskimåerna, och befolkat Nordamerika (den hugade kan studera likheterna mellan cloviskulturen och solutreanskt hantverk, eller fynd som Kennewickmannen). Geografin var annorlunda under denna svunna era.
Detta är alltså vetenskap, och liknande sjunkna öar och kustområden finns över hela världen. Hancock utvecklar dock detta, och menar att dessa öar, floddeltan och kustområden måste ha tillhört sin tids bördigaste och rikaste. Detta innebär att om det fanns annat än jägare och samlare under denna tid, så finns de arkeologiska fynden idag inte på land. Hancock ansluter sig också till de geologer som menar att havsytans stigande inte var en gradvis och fredlig process, utan ägde rum i form av katastrofala översvämningar. Han menar att detta gett upphov till myter som Atlantis, de indiska Kumari Kandam och Dwarka, och den sumeriska och bibliska berättelsen om syndafloden. Intressant här är att det datum som anges för Atlantis undergång sammanfaller med moderna teorier om istidens dramatiska slut. Hancock menar också att det skandinaviska landskapet vid denna tid var ett inferno med vulkaner, glaciärer och översvämningar, något som sammanfaller på ett intressant vis med den roll motsatsparet eld och is spelar i nordisk myt från Muspelheim och Nifelheim till Hörbigers Welteislehre.
Antediluviska spår
Mycket intressant i sammanhanget är de civilisationsbringare som i flera folks myter dyker upp i urtiden. Sumererna beskriver fiskvarelsen Oannes och hans följeslagare, i flera sydamerikanska myter finner vi ”vita gudar” (Viracocha med flera, ofta beskrivs de också som skäggiga och blåögda). Indien har Manu och de sju rishis. Hancock tolkar dessa myter som historier om hur överlevande från de antediluviska rikena förde vidare sina kunskaper ”efter katastrofen”. Bland annat menar han att översvämningen av Persiska viken slukade ett flertal städer som idag befinner sig på dess botten. Han menar också att de mäktiga stenmonumenten på Malta, som Gigantija, Hypogeum och Tarxien, är äldre än vad den etablerade arkeologin insett. Han refererar här även till maltesiska legender som hävdar att det under markytan finns tunnelsystem genom vilka man kan ta sig från en ände av ön till en annan utan att någon gång behöva se solen.
Hancock tar också upp de envisa europeiska myterna om öar väster om den kända världen; Hesperidernas trädgård, Tir na nOg och Isles of the Blessed. Dessa öar har ibland knutits till Kanarieöarna, vars guanchebefolkning hade kontakt med både romare, berber och fenicier, men har också kunnat kopplas till öar och länder längre västerut. Bland annat knöts de av conquistadorerna till de sju guldstäder som senare söktes i bland annat Amazonas.
And then there are the accounts of the ancient Egyptians themselves – the Abydos King List, the Turin Papyrus and so on – which trace the origins of their civilization back 30,000 years into the past. Again, your relative chronology only works if you accept the orthodox position that all such accounts are baseless fictions – which I certainly don’t.
– Hancock
Detta är naturligtvis fascinerande, men verkligt spännande blir det när Hancock börjar göra dykningar med utgångspunkt i geologi och myter. Han finner sjunkna ruiner utanför den indiska kusten och dagens Egypten, och vad han tolkar som väldiga stenmonument utanför de japanska Ryukyuöarna. De senare påminner om motsvarigheter från den japanska urbefolkningen, jomon, och en tusenårig, obruten tradition av modifiering av det naturliga landskapet, berg och stenblock. Hancock dyker också efter ruiner utanför Malta, och studerar den såkallade Biminivägen i Bahamas.
Portolaner
There is a saying that in ancient times the noble isle of Sumatra was joined to the main, until mountainous seas eroded its base and cut it off.
– Camoes, The Lusiads, 1519
Verkligt fängslande blir Hancock när han tar upp de försvunna öar som dyker upp på medeltida kartor, som Hy-Brazil sydväst om Irland, och Antilia och Satanaze bortom Hy-Brazil. Hancock noterar att Hy-Brazil sammanfaller med ett område som låg över havsytan under den istid han studerar, och att många sjömän tog dessa öar på så stort allvar att expeditioner från både Europa och Kina organiserades för att nå dem. Han menar också att legender om länder bortom Atlanten aldrig helt försvann under medeltiden.
Hancock tar också upp de portolaner som dök upp i Europa under medeltiden. Dessa var överlägsna de äldre kartorna, men ansågs härröra från kartografen Marinus, som i sin tur byggt dem på en än äldre tradition. Hancock menar att dessa portolaner byggde på kartor från tiden före katastrofen, och jämför deras anomalier med hur geologerna beskriver världen under istiden. I flera fall finner han överensstämmelser, som att portolanerna visar en landtunga där ruinerna utanför den indiska kusten hittats och att Sri Lanka är större på dem. Hancock menar att portolanerna överlevt i den muslimska och gujaratiska världen, och under medeltiden återupptäcktes av européer.
En av historiens ironier är i så fall att när Columbus sökte efter land gjorde han det enligt Hancock med utgångspunkt i en karta han hade i sin ägo. Men när han tolkade Antilia och Satanaze som ett tecken på att det gick att nå Japan sjövägen, så hade han rätt eftersom kartan var inkomplett och inte visade Amerika. Hancock menar alltså att Antilia och Satanaze egentligen avser Taiwan och Japan, som de såg ut under istiden.
Fascinerande är här att minnen av en verkligt urtida geografi tycks ha levt kvar i flera folks myter. De första europeiska äventyrarna i Asien stötte exempelvis på historier om hur Sri Lanka tidigare varit större, och hur Sumatra en gång hängt ihop med fastlandet. Värt att notera är att även om dessa historier stämde, så rörde det sig om hur världen såg ut under den senaste istiden.
Många gånger är det svårt att bedöma i vad mån Hancock är trovärdig, men oavsett sådant är det spännande läsning. Genom att förskjuta civilisationens uppkomst med flera tusen år och förklara dess undergång med en katastrof påminner han om traditionalister som Julius Evola. Som europé är det också spännande att läsa om ”de vita gudarna”. Hancock berör dessa mer i Fingerprints of the Gods, men i Underworld tar han upp myten om de tidvis blåögda och ljushyade redin som en gång ska ha levt på Maldiverna. Hancock kan själv heller inte skyllas för att vara ”rasist”, hans hustru är tamilska.
Däremot har Hancock mindre att säga om hur de civilisationer som gick under i samband med istidens slut såg ut. Ett återkommande drag är att de byggde mäktiga stenmonument, liksom att de reste megaliter. I några fall tycks de etniskt ha varit besläktade med dagens européer, eller forntidens berber, guancher och egyptier. De tycks också ha haft avancerade astronomiska kunskaper. Men vad gäller deras världsbild och traditioner ger Hancock få ledtrådar, utöver att det finns obrutna traditioner bland annat mellan jomon och den japanska shintoreligionen, liksom mellan de överlevande och den vediska traditionen. Sannolikt rör det sig heller inte om en enda civilisation, utan om flera olika. Gemensamt tycks i varje fall ha varit ett intresse för vetenskap, arkitektur och religion.
Här erbjuder dock traditionalismens tolkning av myter kring sådant som Thule, Atlantis, det frisiska Oera Linda, och Hyperborea ytterligare ledtrådar (även om Oera Linda med rätta ifrågasatts starkt). Hancocks bok är i varje fall av stort intresse både för traditionalister och historieintresserade, de mer än 700 sidorna är också rikt illustrerade med bland annat foton från de många dykningarna.
Relaterat
Graham Hancock och de vita gudarna
Julius Evola och Atlantis – excerpter
Om skribenten: Joakim Andersen
