När 2010 års Pridefestival så sakteliga går mot sitt slut kan det vara på sin plats att försöka sammanfatta vad den inneburit och medfört. En fundamental insikt i en sådan genomgång är distinktionen mellan homo-, bi- och transsexuella å ena sidan och queerlobbyn å den andra. De förra har alltid funnits och kommer alltid att finnas, då en begränsad minoritet är genetiskt predisponerad för sådana läggningar. I många traditionella samhällen har man kunnat inordna dem i samhället, bland annat i den religiösa och konstnärliga sfären, så att de kunnat bidra positivt. Detta är i förbigående sagt också förenligt med vissa genetiska teorier, bland annat Brian Sykes gör gällande att våra gener ibland satsar på barn som kan hjälpa sina syskon och syskonbarn, eller gruppen i stort, istället för att få egen avkomma. Detta förklarar i så fall varför det sällan är de förstfödda som blir homosexuella. Med detta perspektiv kan man respektera den minoritet som idag beskrivs som ”HBT”, utan att vilja att deras livsval sprids i samhället eller ersätter kärnfamiljen som mönster.

Queerlobbyn är något helt annat, och har rötterna dels i vänsterns identitetspolitik och kollektivism, dels i den tradition av ”dekonstruering” som härrör från franska filosofer som Foucault och Derrida. Den är en antisocial tendens, som aggressivt utmanar de normer och mönster som fungerar i vårt samhälle. Den exploaterar i detta projekt också den diffusa relation mellan HBT-personer och queerlobby som uppstått i vårt land. De flesta svenskar finner våld och förföljelse av de människor som fötts som homosexuella motbjudande, och detta utnyttjar queerlobbyn för att tysta kritik också av sina projekt. Projekt som går ut på att utmana kärnfamiljen, ”heterosexismen” och ett flertal andra normer som för majoriteten och samhället i stort fyller en värdefull funktion. Inte minst fyller de en värdefull funktion för den uppväxande generationen.

Infantilisering av det offentliga rummet

Men vad har då Pride 2010 inneburit för det svenska samhället? En återkommande kritik mot Pridefestivalen är att den innebär en sexualisering av det offentliga rummet som i andra sammanhang ses som problematisk. Detta är en relevant kritik, men minst lika tydlig är den infantilisering av det offentliga rummet festivalen medför. Det offentliga Sverige blir helt enkelt löjeväckande och dumt i spåren av Pride. Detta märks dels i debatten, där verklighetsfrämmande krav på ”könsneutrala toaletter” blir ett sätt att visa sin symboliska underkastelse under queerlobbyn, dels i att queerlobbyn försvarar sig mot substantiell kritik med att ”det är jättetrist att hon tycker så”. Det märks också när Sverigedemokraterna utestängs från partiledardebatten, implicit för att de är ”dumma”, och när det krävs att Kristdemokraterna ska delta i ett spektakel de rent ideologiskt har föga gemensamt med. Det konforma Sverige visar sig från sin sämsta och mest infantila sida i samband med Pride.

Infantiliseringen inkluderar också festivalen som sådan, och den barnsliga, ofta låtsade, förtjusning den orsakar. Globalt sett tillhör svenskarna de folk som har en hög IQ-nivå, vi har också en lång tradition av puritanism som bland annat påverkar vår sexköpslagstiftning. Att ett sådant folk plötsligt ska kunna implementera en karnival utan att det blir infantilt och spelat är osannolikt. Man bör känna sina begränsningar, och svenskarna är inte ett folk som på ett äkta sätt kan ha festivaler som inkluderar ”knullborgarmärken” och vuxna som viftar med dildos utan att det blir underligt.

Man bör här också notera att i de samhällen som har genuina karnevaler är de tydligt avgränsade i tid och/eller rum. Under några dagar varje år ställs samhället på huvudet, och förbjudna beteenden blir tillåtna. Man kan misstänka att det är längtan efter något sådant som förklarar en del av den allmänna uppskattningen av Pride. Men i samhällen med karnevaler är de avgränsade, medan gränsen i Sverige är diffus. De normer som styr under Pride är samma normer som dominerar även under resten av året. Gränsen mellan Lent och Carnival är milt sagt ambivalent, och tanken bakom Pride bygger just på en kolonisering av det övriga samhällets normsystem. Detta gör att som karneval fungerar Pride dåligt.

Konformitet

2010 har vi återigen sett hur Pride, långt från att bara vara en ”fest” eller ett sätt att visa sympati med en liten minoritet, också innebär ett tillfälle för queerlobbyn att flytta fram sina positioner. Den ”repressiva” HIV-lagstiftningens informationsplikt har utmanats, tvångssteriliseringen i samband med könsbyten likaså. Vi ser också hur en moderat efter att ha kritiserat homosexuellas rätt att adoptera straffas hårt av partiet, liksom hur man föreslagit att utsträcka den juridiskt redan problematiska hetslagstiftningen till att även gälla ”transpersoner”. Den enda debatt som kunde blivit intressant och haft en viss sprängkraft, den mellan de homosexuella ”sexsäljarna” Alexander Bard och Oscar Swartz på ena sidan och feministiska Gudrun Schyman på den andra, självdog däremot.

I kombination med den redan nämnda infantiliseringen och den historiskt svenska tendensen till konformism innebär detta att Pride är ett mycket värdefullt tillfälle för queerlobbyn att flytta fram sina positioner. I många fall gör de etablerade politikerna det rentav åt dem, och tävlar om att föreslå de mest gynnsamma reformerna för HBT-kollektivet. Samtidigt blir dessa reformer antingen rent symboliska och löjeväckande (könsneutrala toaletter), eller skadliga (avskaffad informationsplikt för HIV-positiva), eftersom de konkreta reformerna redan genomförts.

Ökad kritik?

Så långt är facit mörkt. Men vi ser också potentiellt lovande tendenser i samband med Pride 2010. Dels riktas kritik mot queerlobbyn och likriktningen från utomstående, dels finns det en försiktig men växande kritik från homosexuella som tröttnat på att queerlobbyn förutsätts representera dem.

Sverigedemokraterna har exempelvis blivit ett parti för ”HBT-personer”, oavsett vad Aftonbladet gör gällande. Genom sin kritik av en invandringspolitik många HBT-personer upplevt negativa följder av har de vunnit ett betydande väljarstöd bland dem, även om Aftonbladet definierar framgång i form av huruvida SD kan nå ”HBT-rörelsen” snarare än de konkreta HBT-personerna.

Johan Ingerö har kritiserat den radikalisering och totalitära tendens RFSL uppvisat, liksom ordförande i kyrkofullmäktige kritiserat att regnbågsflaggan hänger på kyrkotornet som därmed görs till en annonspelare. Man kan också nämna den försiktiga diskussionen kring att festivalens radikalisering medfört att den nästan gått bakrutt.

Den interna kritiken är dock den mest intressanta, eftersom den har mest sprängkraft. Internationellt har queerlobbyns bild av hur homosexuella ska tycka, vara och leva sedan en längre tid redan utmanats. Man kan här nämna Jack Donovan/Malebranche, som stödjer mansrörelsen, skriver i The Spearhead och Alternative Right, och kritiserar både queerrörelsens feminina mansideal och homosexuella äktenskap. Av intresse är också avlidne Alisdair Clarke. För HBT-läsare som tröttnat på att representeras av RFSL kan nämnas att det finns alternativ, pro-sociala och pro-europeiska alternativ med djupa rötter. Företrädare för dessa tas upp i detta äldre inlägg: Camille Paglia

Vad framtiden bär i sitt sköte är än så länge svårt att avgöra. Pride och queerlobbyn har utsatts för kritik 2010, men har också flyttat fram sina positioner ytterligare. Dess framgångar bär dock fröna till undergången, då etablissemangets okritiska hyllning av ett särintresse sällan varit mer uppenbart eller tagit mer löjeväckande former.

Relaterat

Blodsbrödraskap
Kort om Pride och det offentliga rummets sexualisering
Solguru – Rosengård Pride 2009
Reaktion – Normaliteten under attack – HBT-lobbyn granskad
Charlie Weimers – Särintressenas lobby
American Nihilist Underground Society – What about Homosexuality?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.