Den hedniske författaren med pseudonymen Wulf Sörensen beskriver i den klassiska skriften Förfädernas stämmor från 1935 bland annat namnets betydelse, och hur man kan följa ett folks förändringar genom de namn dess medlemmar valde att ge sina barn. Efter att ha beklagat att tyskarna gradvis valde att döpa sina barn efter bibliska figurer skriver Sörensen:

Ett öde är knutet till förändringen av dessa namn. Det är inte en individs eller en klans öde; utan ett helt folks öde. Vårt folks öde!

Så heter vi också idag. Och vilka namn har de yngsta av oss idag, de som bär sina namn in i det tredje årtusendet efter den nordiska självförgätelsen? Gerhardt, Hartmut, Dietrich, Ingo, Dagwin, Günther, Hellmut, Gernot… Dagmar, Ingeborg, Helga… Är det kriget som gjort detta? Det bär åter uppåt! Namnen berättar det.

Man kan ha åsikter kring Sörensens slutsatser, bland annat hans kategoriska uteslutande av att bibliska namn kan bli en del av de nordiska folkens identitet, men han har sannolikt en poäng. Namngivandet är något för personligt, permanent och betydelsefullt för att det inte ska säga något om vad som äger rum i folkdjupet. Sannolikt kan det ibland ses som en metapolitisk indikator av mer djupgående betydelse än den senaste Sifo-mätningen.

Av intresse blir då doptrenderna. Vi finner att i Danmark är Freja idag det vanligaste flicknamnet för nyfödda. Bland pojkar är det däremot Mikkel, men genom namnets koppling till ärkeängeln Mikael, som i sin tur har spår av och likheter med både Oden och de indo-europeiska drakdödarna är detta inte heller helt ointressant. En liknande hednisk tendens går att spåra i Sverige, där namn som Loke och Freja vunnit plats på dopnamnens hundra-i-topp. Vanligare är dock äldre svenska namn som William, Alice och Oscar, vilket väl främst antyder att namnvalen också går i cykler. Detta är förövrigt en sedvana med urgamla anor i Norden, särskilt kopplat till bruket att döpa de nyfödda efter deras släktingar.

Samtidigt finns det skäl till oro för den som alltför slaviskt spår sin framtid utifrån denna lista. Svenskarna har nämligen också en tendens att välja amerikanskklingande och könsneutrala namn som Milo och Charlie till sina barn.

It was very common to give children the names of honored relatives, for the Northmen believed that children would partake of the virtues of the ones whose names they bore… The religious basis of the practice was that a departed ancestor is reborn and again rejoins the living members of the family if his/her name is given to the new-born child. Only the departed ancestor was, therefore, renamed so long as the belief was a living force….
– Viking Answer Lady

Men oavsett hur långtgående slutsatser man drar av namnen i tiden kan man konstatera att det antyder ett identitärt intresse för det egna arvet och den egna särarten när Freja blir det vanligaste namnet bland nyfödda danskor, liksom att man som förälder även i Sverige bör ha Sörensens tankar med sig när man väljer namn till sina egna barn. Det finns inte minst ett flertal positivt laddade namn i den nordiska historien, de flesta av dem mindre tvetydiga än Loke. Namnets betydelse i fornnordisk världsåskådning, liksom dess koppling till gudarna och återfödelse inom ätten, tas upp av resursen Viking Answer Lady i den värdefulla artikeln Old Norse Names. Hon har också listor med manliga och kvinnliga nordiska namn och deras betydelse.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.