Den brittiske konservative författaren Theodor Dalrymple är känd bland annat för att ha skrivit Life at the Bottom, där han studerar hur vänsterliberala åsikter kring sådant som eget ansvar kontra determinism och strukturer, utbildning, kultur, och sexualmoral, påverkar de mest utsatta grupperna i samhället. Han har också skrivit en läsvärd artikel om ”barbarerna vid Paris portar”, alltså de sysslolösa och agressiva massor av icke-franskt ursprung som i väldiga betonglandskap omger snart sagt varje fransk storstad. Artikeln återfinns här: The Barbarians at the Gates of Paris

…there is another growing, and much less reassuring, side to France. I go to Paris about four times a year and thus have a sense of the evolving preoccupations of the French middle classes… For the last couple of years, though, it has been crime: l’insécurité, les violences urbaines, les incivilités. Everyone has a tale to tell, and no dinner party is complete without a horrifying story. Every crime, one senses, means a vote for Le Pen or whoever replaces him.
– Dalrymple

Dalrymple inleder med att beskriva hur brottslighet och osäkerhet blivit en del av den vardagliga erfarenheten i Frankrike, även för stora delar av medelklassen. Detta kopplas till en explosivt ökande brottsstatistik, liksom till ett rättsväsende som många gånger snarare motarbetar poliserna än brottslingarna. Dalrymple knyter detta till politiskt korrekta sentiment i media och domarkåren.

Med en känsla för det skönlitterära fortsätter han sedan med att skildra denna brottslighets ursprung, de förorter som byggdes i samband med arbetskraftsinvandring men i en era av hög arbetslöshet förvandlats till något mycket främmande och hotfullt.

The average visitor gives not a moment’s thought to these Cités of Darkness as he speeds from the airport to the City of Light. But they are huge and important—and what the visitor would find there, if he bothered to go, would terrify him… A kind of anti-society has grown up in them—a population that derives the meaning of its life from the hatred it bears for the other, “official," society in France. This alienation, this gulf of mistrust—greater than any I have encountered anywhere else in the world, including in the black townships of South Africa during the apartheid years—is written on the faces of the young men, most of them permanently unemployed, who hang out in the pocked and potholed open spaces between their logements.
– Dalrymple

Han skildrar hur miljoner människor lever i dessa ekonomiskt improduktiva samhällen, och hur deras hat riktas mot majoritetssamhället. Dalrymple inser att det inte är materiell nöd som väcker hatet, snarare är det den välfärd som utdelas till dem som likt allmosor väcker vreden. Innerst inne inser de att de är överflödiga, och att de lever på de rika fransmännens goda vilja (även om det är de fattigare fransmännens skatter som rent konkret bekostar det hela).

Så långt är Dalrymples beskrivning korrekt. Därefter övergår han däremot till att mena att lösningen ligger i en liberalisering av den franska modellen, som skapar den typ av låglönearbeten som skulle öppna en väg in i arbetslivet för invånarna i cités. Alternativet, enligt Dalrymple, är på sikt inbördeskrig, då dessa invånare blir mer välbeväpnade och mer hatiska för varje år som går. Redan rasar lågintensiva inbördeskrig i de flesta europeiska storstäder, där förortsborna dels gör räder in i stadskärnorna för att råna de unga urinvånarna, dels angriper allt från poliser till ambulanser. Ett exempel bland flera är det upplopp som nyligen skakat Grenoble, där ett sextital bilar satts i brand.

Man kan fråga sig om Dalrymple här är verklighetsförankrad. Att avreglera det franska välfärdssystemet skulle sannolikt leda till anklagelser om klasskrig från vänstern, och på kort sikt leda till just de utbrott av våld han varnar för. Det skulle också drabba miljontals oskyldiga fransmän (som i förbigående sagt då skulle rösta med Le Pen). Frankrike befinner sig alltså på grund av sin invandringspolitik i en situation liknande moment 22, eller den gordiska knuten. Om man inget gör växer hatet varje år, om man gör något kollapsar systemet omgående. Lösningen i en sådan situation heter inte avreglering, den heter repatriering. Detta kräver dock en politisk vilja och fasthet som i nuläget saknas i de flesta europeiska länder.

Våldets återkomst

Samtidigt belyser Dalrymples artikel en aspekt av det senmoderna samhället, nämligen våldets återkomst. Under folkhemmets dagar var det i huvudsak bannlyst från det sociala rummet, men med ”l’insécurité, les violences urbaines, les incivilités” har det återvänt. Detta känner inte minst de unga, som rör sig i det offentliga rummet vid tidpunkter de vuxna inte gör det, och som också lärt sig utveckla strategier för att hantera det.

Man kan här tala om en ny distinktion av det offentliga rummet, mellan borgerligt rum och re-barbariserat rum. I det re-barbariserade rummet gäller andra sociala regler än i det borgerliga. När vissa förorter blir ”no-go-areas” för ljushyade eller när infödda fransmän döps om till ”petit gaulois” är det tecken på det, liksom när vänsterstudenter och asiatiska antivåldsdemonstranter angrips av ungdomar från Mellanöstern och Nordafrika när de försöker demonstrera i Paris, det officiella Frankrikes symboliska centrum.

Samtidigt kan man notera att företrädarna för staten i denna situation är lika konceptuellt hjälplösa som den bildade medelklassen. En naturlig följd av denna re-barbarisering är nämligen att även medlemmar av urbefolkningen återupptäcker sin ”barbariska” sida, antingen det sker i form av mc-gäng eller identitära och nationalistiska grupper. I den sekulära mytologin framstår dessa dock som rent demoniska, blåögda djävlar i ordets bokstavliga mening, medan gängen från la cité på sin höjd ses som primitiva, offer för strukturer. Vilket gör att dessa grupper behandlas på helt olika vis.

Värt att notera är samtidigt det intresse för denna nya sociala distinktion vi ser från den läsande och kulturellt konsumerande medelklassens sida, genom framgången för allt från böcker som Svensk maffia och Snabba cash till filmer som Taken och Harry Brown. Detta intresse karaktäriseras emellertid just genom att vara abstrakt, lyda under vissa av diskursens spelregler (exempelvis gällande hudfärgen på antagonisterna), och konceptuellt hjälplöst.

Sammantaget är situationen alltså explosiv, och Dalrymples beskrivning är väl värd en närmare bekantskap. Även om lösningarna han föreslår var föråldrade redan 2002.

Relaterat

Dalrymple – Life at the Bottom
Kulturkritik och falsk tolerans

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.