Vi har i Sverige yttrandefrihet. Vi har samtidigt en lag om hets mot folkgrupp, något som bland annat inkluderar att ”uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”. Det finns här en inbyggd motsättning i det svenska rättssystemet, och då inte främst på grund av den obalans det innebär att etniska svenskar inte är en av de folkgrupper som skyddas mot missaktning.
Problemet är snarare att den legitima funktion man kan anse att lagen om hets mot folkgrupp fyller, skyddet mot hot och uppvigling, redan täcks av andra lagar. Det återstår då förbudet mot missaktning, ett begrepp som inte är helt enkelt att definiera. Lagen har också genom sin amöbaartade brist på tydlighet kommit att genomgå en glidning, där allt från hedniska symboler som solkors till provokatören och musikern Eddie Meduzas texter kunnat ses som hets mot folkgrupp. Denna glidning tycks genom ett prejudikat nyligen ha fortsatt till att inkludera hyllningar till en hel ideologi (nationalsocialismen). Om denna utveckling fortsätter är det troligtvis musikgenren könsrock, med dess missaktning av homosexuella, och vissa Muhammedkarikatyrer som står på tur härnäst. Hetslagstiftningen håller alltså på att utvecklas till det sekulära samhällets hädelseparagraf.
Sverige har sedan länge lagen om hets mot folkgrupp, som inte heller är något annat än en begränsning av yttrandefriheten. Dessa lagar bör plockas bort och yttrandefriheten ska försvaras med näbbar och klor i en sekulär demokrati, men med yttrandefrihet kommer också ansvar.
– Magnus Betnér
Det blir i en sådan situation extra viktigt att problematisera lagen om hets mot folkgrupp. Det är en lag som inte behövs, eftersom vi redan har lagstiftning mot olaga hot och uppvigling, samtidigt som den inskränker yttrandefriheten. Av intresse kan då vara några offentliga röster som gör just en sådan problematisering, stå-uppkomikern Magnus Betnér, Expressenkrönikören Sakine Madon, och libertarianska bloggaren Louise P. Betnérs inlägg på SVT Debatt innehåller förutom en beskrivning av situationen i dagens Sverige och den allmänna dubbelmoralen kanske inte så mycket av intresse, men återfinns här: Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten.
Vi fördömer med rätta Litauens lag mot ”homopropaganda” och vi tycker Ukraina är efterblivet som förbjuder den aktuella Brüno-filmen. Men märkliga formuleringar i vår egen lagstiftning tycks gå oss förbi.
Inför det senaste riksdagsvalet frågade jag, i samtliga partiers valstugor i centrala Stockholm, om det fanns någon riksdagskandidat som var emot hetslagstiftningen. Alla partirepresentanter jag mötte sa förvånat något i stil med ”Nej, självklart är vi för lagen!” och skruvade på sig. Varför så givet att vara för lagen? … Det finns andra, bättre utformade, lagar mot hot och ofredande, mot våldsbrott, ärekränkning, skadegörelse och så vidare. Lagstiftning som omfattar samtliga medborgare – som det ska vara. ”Lika inför lagen” är inte en helt oviktig princip.
– Sakine Madon
Sakine Madon fokuserar på den grundläggande motsättning lagen om hets mot folkgrupp utgör i en liberal stat som annars bygger på likhet inför lagen, och hur en diffust formulerad lag leder till en förvirrande praxis. Hennes krönika återfinns här: Vi har vår egen Brünocensur
Men att ta del av avvikande, förfärliga eller stolliga åsikter och uttryck är inte nödvändigtvis att kränkas. Ordet kränkt används alldeles för lättvindigt och på en nivå som sällan har med innebörden att göra.
När människor hindras att få sina röster hörda på grund av vilka de är då kan vi börja prata om kränkningar. Innan dess är alla fria att antingen strunta i stollar eller ta avvikande uppfattningar på allvar och bemöta det de säger.
– Louise P
Louise P är av störst intresse då hon i sin, numera snart tre år gamla, debattartikel på Expressen, utgår från de principer som ligger till grund för vårt samhälles lagstiftning. Hon konstaterar att det inte är en mänsklig rättighet att aldrig bli ”kränkt”, och att vi får lära oss leva med att det finns människor som har åsikter vi ser som stolliga eller otäcka. Av värde är också hur hon dissekerar hetslagstiftningens outtalade grund, vilken är att om vi får uttrycka missaktning så kan det i en avlägsen och hypotetisk framtid leda till att vissa grupper blir offer. Den outtalade grunden är alltså händelserna under Andra världskriget. Louise skriver om detta att ”lagen tar sikte på att det finns vissa minoriteter som i framtiden kanske kan bli offer om ordet får florera fritt. Tankekonstruktionen kan liknas med talet om hur en fjärils vingar orsakar en storm på andra sidan jorden. Om vi ska ta den på allvar som rättsprincip blir det absurt.”
Louises debattartikel återfinns här: Skrota lagen om hets mot folkgrupp
Det rör sig alltså om tre debattinlägg som är väl värda att sprida vidare, inte minst för att påminna vårt lands självutnämnda liberaler och påstådda yttrandefrihetsförespråkare om sakernas tillstånd. Lagen om hets mot folkgrupp må vara en helig ko, men den är djupt problematisk. Positivt är då att både Betnér, Louise P och Madon får ses som representanter för en ny generation, vilket indikerar att hetslagstiftningen nu lever på lånad tid.
Relaterat
Yttrandefrihet bortom liberalismen
Organstöldsdebatten och yttrandefriheten
Om skribenten: Joakim Andersen
