2008 avslöjade TV-programmet Insider att en fältarbetare hade otillåtna åsikter, vilket ledde till att han förlorade sitt arbete. I samma veva förlorade en journalist sitt arbete av liknande skäl. Detta var inget nytt, sverigedemokrater som Rickard Jomshof hade dessförinnan flera gånger förlorat sina anställningar på liknande grunder. Det är heller inget som ser ut att avta, 2010 har bland annat en anställd på Migrationsverket kommit att utredas sedan han uttryckt sina åsikter om upploppen i Rinkeby på Facebook. En advokat har också tvingats lämna sitt arbete sedan han investerat i ett traditionalistiskt förlag.
Det hela leder till ett flertal reflektioner. Dels kan man jämföra med det såkallade Berufsverbot, en lag som i Tyskland innebar att ”radikala element” förbjöds att inneha vissa typer av arbeten (främst i offentlig sektor). Lagen stiftades 1972, och påstods vara ett försvar mot Röda Arméfraktionen. Den hade, liksom vår nutida svenska praxis, filosofiskt sett föregångare i den lag om Berufsbeamtengesetz från 1933 som förbjöd judar och politiska motståndare att inneha vissa arbeten.
Samtidigt finns det skillnader. Lagen om Berufsverbot var just en lag, i Sverige rör det sig om en praxis. Det finns här en demokratisk aspekt, då lagar åtminstone teoretiskt sett kan upphävas av väljarna. En praxis som utvecklats av media och vissa myndigheter är betydligt svårare att påverka politiskt, samtidigt som den får karaktär av en amöba, ständigt möjlig att tillämpa och tolka på olika vis. Samtidigt finns det även i vårt land vissa juridiska möjligheter, enhetschefen Lennart Eriksson fick exempelvis rätt i domstol sedan Migrationsverket avskedat honom från hans tjänst på grund av att han på sin blogg uttryckte stöd för Israel.
Genomgående i dessa fall är också att det rör sig om företrädare för det som i samtida litteratur kallas den Nya klassen; lärare, fältarbetare, journalister, advokater, anställda på Migrationsverket. Det tycks alltså vara så att dessa grupper har en ideologisk funktion i samhället, och därför också ett outtalat krav på lojalitet med systemet och dess värderingar.
Kan ingen ansvarig skicka dessa förstörande element från Rinkeby med rötterna i andra länder hem till sina mor- och farföräldrar för att lära sig lite ödmjukhet?
– anställd på Migrationsverket, på Facebook, efter upploppen i Rinkeby
Den här typen av åsikter är inte förenliga med att jobba för Migrationsverket, det är inte den andan vi jobbar i.
– Jonas Lindgren, kommunikationschef på Migrationsverket
Detta krav är långtgående, och innebär också att det i grunden saknas förtroende för de anställda. Den äldre tanken, att en anställd är kapabel att på sin fritid ha vissa åsikter och därefter på arbetstid följa vissa regler, saknas här. Detta innebär att även när de anställda måste ”avslöjas” med dolda kameror och dataintrång för att man ska kunna ana var de står är det skäl nog för avsked. Vad man här eftersträvar är alltså en tankens renhet som för tankarna till det forna Sovjet och McCarthyismen. En följd av detta är att när anställda på Migrationsverket delar med sig av information på Merit Wagers blogg så gör de det anonymt, av rädsla för repressalier. Denna rädsla förefaller välgrundad, och innebär att vi får färre inblickar i vissa sfärer än vi annars skulle fått.
Samtidigt står vi inför ett riksdagsval där ett invandringskritiskt parti har goda chanser att få parlamentarisk representation. Vi riskerar då att stå inför den paradoxala situation där medlemskap i ett riksdagsparti är skäl för avsked. Troligare är att systemet med yrkesförbud gradvis avvecklas, något som får ses som positivt då det varken tycks ha stöd i lagen eller i folkviljan. Men fram till att så sker måste vi konstatera att vi dels har yrkesförbud i vårt land, dels att kopplingarna mellan Expo, AFA och mer offentliga vänstergrupper och myndigheter är vår tids IB-affär.
Relaterat
Skapandet av en politiskt korrekt kast
Om skribenten: Joakim Andersen
