Ett begrepp som ofta ses som något självklart positivt är det internationella biståndet. I den intressanta antologin The Development Dictionary dissekeras och analyseras dock begreppet, och visar sig vara mindre oproblematiskt än man kan anta vid första anblicken.
Att biståndet ibland är ineffektivt, att både biståndsorganisationer och mottagarländers byråkratier kan vara korrupta, och att det ligger en ordentlig dos cynism bakom uttrycket ”militärt bistånd”, torde vara välkänt. Likaså att bistånd ofta knyts till avtal och allianser mellan länder. Inte sällan har massivt matbistånd också slagit ut lokala producenter och banat väg för matjättarnas monopol. Men begreppet är mer problematiskt än så.
Biståndets historia
If I knew for a certainty that a man was coming to my house with the conscious design of doing me good, I should run for my life… for fear that I should get some of his good done to me.
– Thoreau
Den tyska professorskan Marianne Gronemeyer studerar i kapitlet Help biståndets språkliga och filosofiska historia. Hon finner att i det kristna Europa var hjälp och bistånd något naturligt, eftersom rikedom alltid var moraliskt mer eller mindre suspekt. Ett sätt att försäkra sig om själens frälsning var därför att hjälpa andra, och tiggare fyllde en positiv funktion (man kan jämföra med situationen i Indien, där liknande attityder möjliggör existensen av heliga män och män som på sin ålderdom lever asketiskt och söker frälsning). Denna hjälp ställde inga krav, gjorde inte skillnad på den som var oförmögen att arbeta och den som var ovillig.
Gronemeyer identifierar en viktig förändring i synen på bistånd i samband med koloniseringen av Amerika, där påven dels slog fast att indianerna var människor, dels att de var mottagliga för frälsning. Biståndets potentiella omfattningsområde blev därför globalt och universellt, samtidigt som vissa kom att se indianernas kultur som ett tillstånd som skulle övervinnas. Missionären Bernhardino von Sahagun uttryckte detta som att missionären var läkaren, och den främmande kulturen en sjukdom som måste botas.
Of course, identifying help with an apparatus of compulsion was ruinous to the whole idea of helping, and destructive of social harmony.. the spontaneous readiness to help… is replaced by the newly institutionalized duty of the state, and increasingly by the codified right to help by means of which citizens can assert their claims.
– Gronemeyer
Den verkligt betydelsefulla förändringen äger rum i samband med den industriella revolutionen. Arbetskraften var då tvungen att disciplineras till en ny arbetsmoral, samtidigt som fattigdomen var skriande. Den traditionellt kristna synen på bistånd utdömdes i denna situation som irrelevant, och fattighjälpen kopplades till ekonomins behov av en disciplinerad, men hjälpligt pacificerad, arbetskraft. En följd av detta var att fattighjälpen inte fick överstiga existensminimum.
Modernt bistånd
Help is extended for the sake of one’s own (Western) civilization. It serves to confirm and secure the standards of a normality raised to the level of a worldwide validity… Help signifies, for those who ”need” it, the long haul still to be covered before arrival in the brave new world of modernization… However empathically cultural particularity and historically evolved multiplicity may be discussed, the modern missionary idea still declares that a shortfall of civilization must be remedied, an incorrect historical development corrected, an excessively slow pace accelerated.
– Gronemeyer
I den moderna världen finns flera av dessa äldre inslag kvar i synen på bistånd och hjälp. Särskilt kopplar Gronemeyer biståndet till den moderna ideologin kring utveckling, där främmande kulturer i enlighet med en linjär och materialistisk modell ses som underlägsna. Bistånd fyller i den moderna världen alltså främst funktionen att hjälpa avvikande kulturer att genom ”utveckling” uppnå en normalitet som på förhand definierats som den industriella civilisation som växte fram i Europa.
..”one world” is an imperial concept. Where I live has meanwhile become the world. Earlier Bavaria was here. Now the world reigns. Bavaria, like the Congo or Canada, has been subjugated to the world, is ruled by the world… the more the world rules, the more will the world be annihilated, will we, who inhabit this piece of the world, be annihilated.
– Herbert Achternbusch
Om denna civilisation egentligen är överlägsen andra kulturer, om den är mer hållbar eller ger livet mer mening, är en fråga som inte ställs. Gronemeyer försvarar här, med utgångspunkt i Adorno och Achternbusch, mångfalden av kulturer, och påpekar att ”världen” i detta sammanhang är ett imperialistiskt koncept. ”Helheten”, där man abstraherat bort all särart, är en falsk helhet.
Sammantaget är Gronemeyers resonemang kring biståndets historia som idé och verklighet alltså av värde, inte minst för den som värderar mångfalden av kulturer och ser moderniteten som en inte odelat positiv välsignelse. Värt att notera om någon misstänker att Gronemeyers tankar enbart är avsedda att legitimera oginhet, kan vara att hon i Development Dictionary arbetat tillsammans med kända vänsterskribenter som Ivan Illich, Vandana Shiva och Harry Cleaver. Hennes insikter behöver heller inte innebära att alla former av bistånd måste avvecklas, exempelvis kan katastrofhjälp ibland vara av godo, däremot att man bör reflektera kring de outtalade förutsättningarna för det hela. De kan också väcka en del vidare reflektioner, exempelvis kring varför hjälpbehövande människor i media alltid framställs som rena hjälpbehövande kroppar eller varför begrepp som etno-utveckling och ujamaa fallit i glömska i den moderna vänstern.
Om skribenten: Joakim Andersen
