Joseph Karl Benedikt Freiherr von Eichendorff (1788-1857) var en tysk aristokrat, frivillig under krigen mot Napoleon, tjänsteman och poet i den romantiska skolan. Han kände bland annat von Kleist, och hans dikter har tonsatts av Mendelsohn och Brahms.

En odågas liv

von Eichendorffs mest kända verk är den korta romanen Aus den Leben eines Taugenichts, En odågas liv. Handlingen följer en ”good-for-nothing”, en latmask som tvingas lämna sin faders kvarn och ge sig ut i vida världen. Han får anställning vid ett furstehov, där han förälskar sig i furstens dotter. Eftersom hon är ett ouppnåeligt objekt för hans varma känslor ger han sig sedan ut på vandring, och når bland annat Italien. Huvudpersonen reser genom ett feodalt och idylliskt landskap, samtidigt som han sprider glädje med sin fiol och plattityder med sin mun (i stil med ”Ingen vet vad ödet bär i sitt sköte. Varje hund har sin dag. Skrattar bäst som skrattar sist. Miraklernas tid är inte förbi”). Missförstånd av olika slag spelar också en viktig roll för handlingen, och utan att avslöja slutet kan man säga att även om det är lyckligt bekräftar det samhällsordningen.

von Eichendorffs korta roman innehåller flera av romantikens teman. Den är också intressant på så vis att det med ett mycket underordnat undantag inte förekommer några illvilliga personer i den, det är en arkadisk och idyllisk värld som målas upp. Man skulle rentav kunna säga att det är den idylliska sidan av det förmoderna Tyskland, med sina skogar, byar, trädgårdar och slott. Givetvis fanns där också konflikter, men ibland måste det, som Ivan Illich noterade, ha varit ungefär så idylliskt som von Eichendorff och andra beskriver det. Musiken och poesin är också centrala teman, von Eichendorff låter sin huvudperson recitera flera korta dikter.

Det som gör romanen läsvärd är inte minst den ironiska humor som genomsyrar den, särskilt huvudpersonen framstår som ganska klent begåvad. von Eichendorffs kristna grundsyn kommer här till uttryck genom att den oskuldsfulle huvudpersonen, trots att han med borgerliga mått mätt är en odugling och ersätter sina nyttoväxter med blommor, ständigt tas om hand av försynen. Han förmedlar på så vis en existentiell trygghet. Ett romantiskt inslag är inte minst den reslust som drabbar honom, annars beskriven med orden Sehnsucht och Wanderlust. Det är också tydligt att för von Eichendorff kommer det gudomliga till uttryck i naturen, i trädgårdar och skogar.

Den estetiska dimensionen och arkadisk subversivitet

It was as though the sky
had silently kissed the earth,
so that it now had to dream of sky
in shimmers of flowers.

And my soul stretched
its wings out wide,
flew through the silent lands
as though it were flying home.

– Mondnacht, von Eichendorff

Samtidigt måste man konstatera att rent litterärt kanske von Eichendorff inte passar alla. Eftersträvar man action är oduglingens äventyr inte så givande. Vad de däremot sätter fingret på är den estetiska dimensionen som en subversiv och samhällskritisk dimension. Frankfurtskolans företrädare Marcuse menade på sin tid att det estetiskt sköna påminner oss om hur det kunde varit istället, och oavsett sina övriga misstag så hade han där en poäng. Genom att måla upp en idyllisk bild av det forna Europa målar von Eichendorff också upp en motbild till det nutida Europa.

Det nutida Europa är nämligen varken särskilt tryggt eller särskilt vackert. Man kan då jämföra med den arkadiska idyll som målas upp av exempelvis en Astrid Lindgren, och jämföra Bullerbyn med Rinkeby. De flesta av oss skulle hellre leva i det förra än det senare. Många av oss minns rentav den tid då människor inte låste sina dörrar under dagen, då grannar hälsade på varandra, och så vidare.

Det moderna samhället präglas också av att vara genuint fult. Arkitekturen är präglad av funktionalismens fyrkantiga kolosser, inte bara i miljonprogrammens förorter utan ofta även inne i stadskärnorna. Konsten har invaderats av en modern konst som genom sin betoning av provokation snarare hör hemma i den pseudomoraliska och ideologiska sfären än i den estetiska. Man kan säga vad man vill om Lars Vilks iövrigt, men han kan inte måla, och detta gäller även de flesta moderna konstnärer. Även kläderna präglas i många fall av en oförmåga till sublimering, och eftersträvar antingen aktivt att vara osköna eller anspelar direkt på sexualitet. Poesin har i princip ingen plats i det offentliga rummet, däremot har invandringen och sedernas allmänna förfall ökat mängden rent oljud där. Det finns fortfarande enklaver av skönhet och idyll, såsom naturen, landet och vissa människors hem och trädgårdar, men många av oss lever dagar och veckor i sträck utan att stöta på dem. Detta gör att en skildring av det idylliska andra antar en direkt subversiv dimension, genom att påminna oss om hur makalöst fult det moderna Sverige blivit.

Relaterat

Lästips: Den nya konstdebatten
Konstens kris
Lampedusa – Leoparden
Neuschwanstein
Nordanvind – Massinvandringskritik ur ett estetiskt perspektiv

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.