Heinrich von Treitschke (1834-1896) var på sin tid en av de mest kända akademiska förespråkarna för det tyska enandet, Bismarcks politik, och tysk kolonialism. Idag är han mindre känd, men refererades till av både Musil och Habermas. Även Simmel studerade för den preussiske patrioten.
Det som gör von Treitschke mest intressant är att han i sitt system sätter staten och det politiska i centrum. Han fortsätter här på samma spår som Machiavelli, Carl Schmitt fördjupade senare definitionen av det politiska och dess begrepp. von Treitschke var en tidig maktrealist, och även om han kanske sällan refereras till är likheterna tydliga med senare tiders maktrealistiska skola i studierna av den internationella politiken. Att praktiken normalt påminner starkt om von Treitschkes teori är närmast självklart.
von Treitschke och staten
The State is the people, legally united as an independent entity. By the word ”people” we understand briefly a number of families permanently living side by side. This definition implies that the State is primordial and necessary, that it is as enduring as history, and no less essential to mankind than speech.
För von Treitschke är människan ett politiskt djur. Staten är därför uråldrig, även om dess yttre former kunnat skifta. Eftersom människan är ett politiskt djur ser von Treitschke detta som något gott, som en del av vad det innebär att vara människa. Han vänder sig mot teorier om ”sociala kontrakt” och naturrätt, eftersom dessa förutsätter sitt resultat. Utan en stat kan inga kontrakt ingås, von Treitschke skriver: ”Thus the Jesuits and the champions of Natural Law agree at all eventis in regarding the State as something not inherently necessary. Once the borders of reality had been overstepped, fancy had full play… we cannot found the State upon a contract, which in its turn can only be conceived within the State”. Först finns stammen och de potentiellt hotfulla andra stammarna, först sedan uppstår begreppet ”människa”. Kollektivet föregår individen, egendomen, och teorierna om sociala kontrakt.
Staten är alltså något evigt, och ingår i den mänskliga naturen. När von Treitschke definierar staten är suveräniteten central. En verklig stat är suverän, och erkänner inga högre makter än sig själv. I detta ingår ett reellt våldsmonopol, och von Treitschke menar att småstater som inte äger ett sådant heller inte i egentlig mening kan räknas som stater. Överhuvudtaget ser han små stater som löjeväckande. En stat måste äga autarki, både en viss yta och en viss befolkning.
Politics must be counted among the Arts… only in time of war does the importance of politics really come home to us… we must, moreover, learn to understand the Ancients conception of the state.
Han för resonemanget om suveränitet så långt att det betyder att staten har rätt att bryta föråldrade fördrag, när de inte längre motsvarar de verkliga styrkeförhållandena. Detta då den inte kan erkänna högre auktoriteter. von Treitschke menar att de antika folken hade en realistisk uppfattning om staten, det politiska, och människan som politiskt djur. Samtidigt kompliceras hans syn på staten av att han är kristen, vilket betyder att han inte kan dela det han ser som individens totala inordning i staten i den antika världen. Kristendomen och dess moral skapar här en spänning i von Treitschkes tänkande. Han menar å ena sidan att individen inte har rätt att vända sig mot sin stat, å andra sidan att religionen är en sfär som inte helt kan kontrolleras av staten. I fallet med de franska huguenotterna innebär det att de först efter svåra överväganden och inre kval kunde lämna den stat som förbjudit deras tro.
Kriget är för von Treitschke en självklar del av det politiska, och han ser det också som något i sig positivt. Kriget ersätter fredstidens materialism och individualism med idealism och insikt i det politiska. Det skakar om nedgångna samhällen, rensar ut svaga stater och folk, och kan även skapa respekt mellan fiender.
Det politiska och det sociala
Now the state, as we have seen, is not the whole of a nations life, for its function is only to surround the whole, regulating and protecting it.
von Treitschke inser att det historiskt funnits stater som inordnat ekonomin i staten, primitivt kommunistiska stater. Hans personliga ideal är dock här, som oftast, det samtida tyska. Där var staten skild från det sociala och ekonomiska livet. von Treitschke angriper också de samtida socialisterna Lasalle och Marx, bland annat Lasalles teori om den absoluta utarmningen. Han menar att klasser av olika slag hör den sociala sfären till, och ser deras existens som positiv och naturlig. Exempelvis menar han att medelklassen fyller en viktig funktion, och att en aristokrati i vår tid måste vara en politisk aristokrati eller gå under. Samtidigt är han medveten om den osäkerhet som präglar de egendomslösas liv i en marknadsekonomi, som kan skapa konflikter mellan individens medlemskap i en viss stat och en viss klass. Han hyllar därför Bismarcks sociala lagstiftning.
Bismarck, with his general astuteness, saw that the weak spot in the existence of the modern working man was the insecurity of his means of livelihood. He took the first steps towards remedying it and providing the possibility of sound social development for the working classes when he instituted the system of health-insurance.
Vad man här kan notera är att folkhemmet och välfärdsstaten historiskt var en förutsättning för att skapa den stat von Treitschke såg som ideal. Alternativet var sociala konflikter och splittring. Folkhemmets rötter i konservativ och nationalistisk tanke framgår här tydligt.
The State is power, precisely in order to assert itself as against other equally independents powers. War and the administration of justice are the chief tasks of even the most barbarous states.
Grunden för von Treitschke är även här att staten inte kan acceptera att en undersåte tjänar två herrar. Därför var jesuiterna så svåra att förena med staten, och därför kan för stark partilojalitet leda till inbördeskrig (von Treitschke föregriper här Schmitt). Staten är en vilja, och den bygger därför på distinktionen mellan ledare och ledda. Detta ingår i det politiskas begrepp, ”…the state presupposes an irremovable distinction between those in whom authority is vested and those who must submit to it.”
Man kan även notera att von Treitschke såg monarkin som en fördelaktig form av regering. Bland annat menade han att den var mer rättvis än republiken:
One may, to use an expression familiar to the schoolmen, speak of the aseitas of royal authority, and the fact that this authority is self-derived produces a much higher level of social justice under monarchy than under any known form of republic. Republics are less likely to be just, because all government is necessarly party government…
Det politiska och nationen
…there are two strong forces working in history: firstly, the tendency of every state to amalgamate its population in speech and manners into a single mould, and secondly, the impulse of every vigorous nationality to construct a state of its own.
von Treitschke jämför staten med en person, med en historia och en framtid. Staten är redskapet för kontinuitet, för ett folks fortbestånd över generationerna. Det politiska blir här redskapet som gör att folket kan överleva i konkurrens med andra folk.
Samtidigt är von Treitschke här medveten om det ambivalenta förhållandet mellan nation, ras och stat. Han erkänner existensen av olika människoraser, och ordnar dessa i en hierarki där de svarta hamnar lägst. Föga politiskt korrekt skriver han att ”The black races have always been servants, and looked down upon by all the others, nor has any negro state ever raised itself to any real level of civilization”. Han menar också att medlemmar av olika raser instinktivt undviker varandra, och att det är betydligt lättare att skapa ett samhälle av olika nationer än olika raser.
Samtidigt inser han att ras och nation är olika begrepp. Rasen är något biologiskt, nationen är delvis en följd av historien och kan inbegripa individer med olika ursprung. Han menar här att staten kan skapa nationer, här påminner han om Francis Parker Yockey. Men han menar också att en historisk tendens är att nationer skapar sina egna stater. Detta blir tydligt i von Treitschkes syn på judarna. Vår tid är retroaktivt känslig på detta område, och har stämplat honom som antisemit. Hans inställning var dock mer komplex än så. Dels menade han att han kände ett flertal tyskar av judisk börd, som tillhörde den tyska nationen. Han uttryckte detta med orden ”A certain number of European Jews have, as a matter of fact, succeeded in really adopting the nationality of the people among whom they live, and in becoming truly Germans, Frenchmen, or Englishmen.” Samtidigt menade han att många judar vägrat att assimileras på detta vis, och att det var ett problem. von Treitschke hävdade här att ”judarna är vår olycka”, ett uttryck som decennier senare upptogs av nationalsocialismen. För von Treitschke tycks motståndet mot den judiska invandringen dock främst ha varit av politisk art, då ingen kan tjäna två herrar samtidigt. Detta motstånd är lika aktuellt i dagens mångetniska samhälle, där det ofta är oklart om individens lojalitet i första hand ligger hos Sverige eller någon helt annanstans.
Samtidigt som han utgick från de vita folkens rätt att kolonisera världen, en fråga som för honom var särskilt viktig för tyskt vidkommande, menade han också att en naturlig följd av sådan kolonisering är att de inblandade folken smälter samman. Ras var alltså en naturlig del i hans tänkande, men det är samtidigt tveksamt om han kan räknas som rasist i ordets moderna mening.
Excess of freedom is no more than slavery, for when no check is set upon force the weak go under to the strong.
Sammantaget finns det alltså en del av intresse i von Treitschkes tänkande. Mycket är tidsbundet, som hans starka betoning av kolonier och ogillande av bland annat engelsmän och fransmän. Det som bestått tidens tand är hans tankar kring det politiska och staten, och hans maktrealism. Han ger också prov på tidigt geopolitiskt tänkande, bland annat kring Alperna och naturliga gränser. von Treitschke fascinerar kanske främst genom sin ärlighet, sin nakna beskrivning av vad en stat är och hur den fungerar. Det hela kompliceras och görs mer subjektivt av att han för in sin kristna moral i resonemanget, men man kan ändå ha behållning av det hela och tillämpa det på vår tid. Både vad gäller den svenska staten och det internationella spelet. Inrikespolitiskt ger den gamle preussiske patrioten ett politiskt perspektiv på det mångkulturella samhället, utrikespolitiskt angriper han både drömmen om en världsregering och pacifismen. När von Treitschke beskriver yttre och inre säkerhet, och reellt våldsmonopol, som statens grundläggande uppgifter, kan det också ses som ett implicit angrepp på den svenska stat som inte kan garantera sina invåndares fysiska säkerhet och heller inte tar itu med konkurrenter i form av ”kriminella nätverk”. Man kan alltså ha en hel del nytta av von Treitschkes politiska perspektiv.
von Treitschkes bok Politics finns tillgänglig på internet här:
Relaterat
Carl Schmitt och det politiska
Anark – Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet del 1
Om skribenten: Joakim Andersen
