I dagens SvD gör Per Gudmundson en intressant jämförelse mellan det svenska etablissemangets syn på det svenska och folkets syn på samma fenomen. Han jämför vidare intresset för ”svensk reggae” med det svala intresset för svensk midsommar och svenskt kungahus från samma etablissemangs sida. Gudmundson är en av de mer intressanta svenska debattörerna, även om han pendlar mellan att utmana det politiskt korrekta och att angripa Sverigedemokrater och mer radikala nationalister (kort sagt tycks han inte vilja inse att ett led i en normalisering av nationalism och svenskhet i vårt land inkluderar, och förutsätter, en normalisering av synen på Sverigedemokraterna, som trots allt är ett harmlöst kulturnationalistiskt parti. Man kan inte få nationalism utan nationalister). Oavsett detta har Gudmundson som vanligt i artikeln en polemisk udd som många saknar, och beskriver bland annat etablissemanget som de ”tjattrande klasserna”. Som redan påpekats kan Gudmundsons fortsatta karriär vara värd att följa.

Men Ericson sätter också fingret på en av de stora skillnaderna mellan den tjattrande klassen och verklighetens folk: synen på det svenska. Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer.
– Gudmundson

Samtidigt är det uppenbart att man inte i en kort ledarartikel kan analysera ett sådant fenomen som det svenska självhatet på djupet. Företrädare för den europeiska Nya Högern kallar detta självhat etnomasochism, och har beskrivit hur det förekommer i de flesta europeiskättade länder idag (en filosof som Finkielkraut har beskrivit hur det rentav börjat göra sig gällande i synen på Israel, som då av européer och israeler räknas till det förhatligt framgångsrika Europa). Historiskt kan det kopplas till intellektuella trender som psykoanalysen, den boasianska antropologin och Frankfurtskolans civilisationskritik (alltid exklusivt riktad mot Europa), mot bakgrund av historiska skeenden som Andra världskriget, avkolonialiseringen och medborgarrättsrörelsen i USA.

Historiskt kan man också se det hela i ljuset av det elitskifte som ägde rum under 1900-talet. Klassiska eliter ersattes i samband med framväxten av den terapeutiska staten och moderna media av det som kallats den Nya klassen. Eliter måste alltid legitimera sin position, och de klassiska eliternas legitimerande ideologier var redan upptagna. De kunde förvisso ha usurperats, så att den Nya klassen framställt sig som den verkliga garanten för exempelvis nationen och den västerländska traditionen. Så skedde emellertid inte, utan istället angreps sådant som otidsenligt, osunt och ondskefullt. Ett halvt sekel senare har dessa angrepp genomsyrat hela den offentliga självbilden, och vi har en situation som präglas av självförakt och självförnekelse. En självsyn som är patologisk på det individuella planet ses som eftersträvansvärd på kollektiv nivå.

I samband med detta kan det vara av intresse att närmare studera den specifika situationen i Sverige, där systemets företrädare skapat en säregen nationell stolthet kring det egna systemet samtidigt som historiska former av nationalism stigmatiserats på det sätt Gudmundson beskrivit i sin artikel.

Byråkratisk kontra organisk nationalism

Den svenske språkvetaren och komikern Fredrik Lindström tillhör ihop med bland annat Johan Hakelius de mer intressanta offentliga personerna i vårt land. Bland annat har han studerat det svenska folklynnet i TV-serier som Världens modernaste land, studier som även blivit mycket populära. Denna popularitet indikerar bland annat att svenskarna är intresserade av vad som utmärker dem, så länge det sker under trygga och okontroversiella former (vilket i sig är ett av de mindre smickrande drag som utmärker dem, en vuxen svensk har mycket gemensamt med ett barn).

Ett tema som Lindström berört är svenskarnas syn på nationalism, en syn som präglas av en viss schizofreni. Å ena sidan är nationalism något som betraktas som negativt av många, å andra sidan finner Lindström en syn på svenska institutioners överlägsenhet som knappast kan beskrivas med andra ord än just nationalism eller chauvinism. Detta kopplas till det socialdemokratiska projektet och långa maktinnehavet, svenskarna är alltså statsnationalister. Redan Bakunin vände sig på sin tid mot sådan statsidolatri, men Lindströms genomgång visar att svensken okritiskt ägnar sig åt den.

Samtidigt beskriver Lindström den schizofrena synen på termerna ”svenskt” och ”osvenskt”. Han finner här att i sammanhang som kan kopplas till det svenska folket är ”svenskt” negativt laddat (svenskar är tråkiga, deras mat inte exotisk, et cetera). När det berör statens institutioner är ”svenskt” däremot positivt laddat. Uppenbarligen har socialdemokratin genom sin kontroll av bland annat dagis, skola och SVT under decennier format ett globalt sett ganska avvikande folk. Det som här kanske mest av allt avslöjar det samtida svenska kynnet är Lindströms sätt att adressera sin publik. Han talar konstant om ett ”vi”, ett ”vi” som framstår som milt sagt infantilt. Det må vara pedagogiskt, men illustrerar samtidigt hur olidligt försiktigt man måste presentera insikter som kan vara det minsta kontroversiella.

Som helhet är det i varje fall en värdefull analys Lindström gör, en analys som förmodligen innehåller många aha-upplevelser för den av fixa idéer formade svensken.

Tipstack till Johan Björnsson.

Läs även

Etnomasochismen

SolGuru – Nordiskt kynne online

Det svenska folklynnet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.