I dagens SvD rapporteras att Centerpartiet har den lägsta andelen utlandsfödda bland sina kandidater i riksdagsvalet, och att inget parti har lika hög andel utlandsfödda kandidater som den övriga befolkningen.
Detta borde egentligen inte förvåna någon, det är logiskt att när man nyligen anlänt till ett nytt land och lär sig dess språk är inte det första man gör att engagera sig i ett politiskt parti (i varje fall inte i ”det nya landet”, många utlandsfödda är däremot engagerade i politisk kamp i sina hemländer). Så länge vi för en massinvandringspolitik kommer vi alltså ständigt att ha en betydande, relativt nyanländ, befolkningsgrupp, och därmed även en underrepresentation. Om man har ens tillstymmelsen till klassperspektiv är man också medveten om att nyanlända är överrepresenterade bland resurssvaga grupper, och att olika partier har olika klassbaser. Moderaterna lär exempelvis aldrig bli ett parti dominerat av invandrare.
Dessa självklarheter försöker dock SR:s Ekot och SvD framställa som en nyhet, ett problem, något som kan lösas. Man intervjuar rentav statsvetaren Per Strömblad på Linnéuniversitetet i Växjö som felaktigt påstår att ”vissa grupper systematiskt utesluts”, och därmed ger sken av att detta beror på aktiva beslut från de politiska partierna snarare än ointresse från de berördas sida.
Sammantaget är det hela löjeväckande. Den mediala klassen har uppenbarligen vissa fixa idéer, och upprepar dessa med det lilla barnets fulla envishet. Samtidigt kan man se det hela i ett lite större perspektiv, då det även illustrerar det man kan kalla den instrumentella rationalitetens utbredning.
Instrumentell och materiell rationalitet
En aspekt av den moderna världen är dess betoning av instrumentell rationalitet snarare än det som av Weber kallades materiell rationalitet. Detta innebär på vanlig svenska att frågan ”hur” har företräde framför frågan ”varför”. Historiska exempel på detta är strävan efter tillväxt till varje pris och viljan att rädda finansväsendet ur de kriser det med jämna mellanrum orsakar. Ett par samtida exempel är strävan efter ”jämlikhet” och ”integration”, i detta fall ”hur uppnår vi statistisk identitet mellan de utlandsföddas andel av befolkningen i stort och deras platser i de politiska partierna?”, snarare än ”varför?”
Vi för kort sagt en politik där det varje år kommer hit cirka 100,000 människor, som sedan hamnar i ett ”utanförskap”. Och detta trots att svensk integrationspolitik tilldelas såpass stora resurser att den relativt sett redan tillhör de mest framgångsrika (vilket innebär att om det ska kunna bli ännu mer, relativt sett, framgångsrikt, så kommer det också att kosta ännu mer). Den rationella frågan i en sådan ekonomiskt kostsam situation är ”varför tar vi hit dem?” eller kanske ”vad tillför detta egentligen mig?” Men i det offentliga Sverige brottas istället de skarpaste hjärnorna, som Nyamko Sabuni och Mona Sahlin, med att svara på frågan ”hur minskar vi utanförskapet?” Med Arne Anka frestas man att fråga sig om man lever i ett land eller ett skämt, tankarna förs också till individer som lägger all sin tankekraft och all sin energi på att spara och sortera sina sopor i sina egna hem tills de dör i förgiftning eller måste tas omhand. Om frågan var ”hur fyller jag mitt hem med sopor?” måste vi se dem som framgångsrika, om vi istället frågat oss ”varför?” blir bilden mindre solklar. Och detsamma kan, utan att jämföra människor med sopor, sägas om vårt eget land. Det enda man möjligen skulle kunna uppnå med en högre andel utlandsfödda i de politiska partierna är att den politiska korrektheten skulle utmanas, något som illustreras av gestalter som den svenskfödde muslimen Mohamed Omar, skälld för att vara både ”homofob” och ”antisemit”, eller Sverigedemokraternas närmande till kristna grupper från Mellanöstern (förövrigt strategiskt riktigt om man planerar att ta det krympande KD:s plats). Detta är dock sannolikt inget svar på frågan ”varför” som media skulle uppskatta. Intressant är dock ändå varför den instrumentella rationaliteten breder ut sig.
Skälen är flera, inte minst att den offentliga debatten gått från att vara en diskussion till att återgå till det socialt och åsiktsmässigt homogena tillstånd Habermas beskrev i början av Borgerlig offentlighet. Skillnaden är att på 1700-talet monopoliserades den borgerliga offentlighetens diskussioner av borgare, idag av den Nya klassens journalister och andra tyckmyckna mellanskikt. Att dessa har fixa idéer och för-förståelse som de inte problematiserar är egentligen logiskt, även om det också är ett problem. I mycket homogena grupper ställs i varje fall frågan ”varför” mer sällan.
Nästan lika skadligt är den rena mängden av information, i kvällspress, opinionsundersökningar, tv-program, som döljer bristen på viktig information. Kvantitet framför kvalitet, kort sagt. Som en systemkritiker en gång uttryckte det, så ”tillfrågas alla om sin åsikt om detaljer, så att de aldrig ska ha några åsikter om helheten”. Detta har föga förvånande lett till det som kallas enkättrötthet.
I grunden är detta en positiv utveckling. Det nuvarande systemet och dess etablissemang måste förlora sin legitimitet innan det kan ersättas av något nytt, och att växande grupper tröttnar på dess pseudo-frågor och pseudo-debatter är då av godo. Summan av kardemumman är i varje fall att varje gång någon inleder en diskussion på rent befängda, men outtalade, grunder som att ”vi måste minska utanförskapet utan att minska invandringen” är det dags att ställa den relevanta frågan. ”Varför?” Gärna med en underton av förakt.
Lästips: Arena – helt utan rörelse
Skapandet av en politiskt korrekt kast
Om skribenten: Joakim Andersen
