De kontinentala identitärernas etnopluralism har bland annat yttrat sig genom humanitärt stöd till Kosovos serber och demonstrationer till stöd för Tibet. Mindre känt är stödet för Karenfolket i Burma, och deras kamp för sina rättigheter i en post-kolonial situation där de utsätts för förtryck och etnisk rensning.

Karen

Karenfolket är möjligen en missvisande benämning, då det egentligen rör sig om en grupp av närbesläktade folk. De utgör cirka 7% av Burmas befolkning, och lever även i Thailand (dels historiskt, som ett av de så kallade ”hill peoples”, dels som flyktingar). De flesta är buddhister, en betydande minoritet är kristna. Karenfolken utsattes redan på 1940-talet för övergrepp av milisgrupper med stöd från den burmesiska regeringen, och svarade med väpnat uppror. Inbördeskrig har rasat sedan dess, ett krig där civila varit en återkommande måltavla för den burmesiska armén. Karenfolkens politiska och militära företrädare har sedan dess retirerat från sina krav på en egen stat, och kräver idag en fungerande federation och ett slut på övergreppen mot minoritetsfolken.

Karen och högerradikalerna

Det högerradikala stödet till karenfolkens kamp går långt tillbaka i tiden. Aktivister från GUD, Groupe Union Défense, har kämpat som frivilliga bland annat i Libanon, Kroatien, och Burma. Idag ser vi också ett återkommande stöd för karenfolken genom identitära och högerradikala grupper, bland annat italienska Casa Pound och asiatiskt inriktade bloggen Gong (knuten till Zentropa.info). Medicinskt bistånd har också varit en del i stödet, ihop med besök av europeiska etnopluralister. Bilden av en sådan från gruppen Popoli, med Oden på sin t-shirt, torde upplevas som något av en anomali för den som ser etnopluralism som en tunn fernissa över det dolda ”rashatet”.

Metapolitiskt är detta engagemang för karenfolken i varje fall värdefullt. Det bevisar dels att etnopluralismen är en konsekvent världsåskådning, mer human än globalisternas, dels ger det möjlighet att arbeta med humanitärt arbete för de högerradikaler som har en fallenhet för sådant. Det demonstrerar också att den amerikanska världspolisens, och medias, sympatier för förtryckta folk är väldigt instrumentellt. Folk som lider under USA:s fiender är medialt av stort intresse. Karenfolken, Kosovos minoritetsfolk, och tibetanerna är det inte.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.