Anthony Daniels, född 1949 i England, är en av de mer intressanta företrädarna för den europeiska konservatismen. Under pseudonymen Theodore Dalrymple har han skrivit flera böcker, där han beskriver vårt samhälles kulturella och sociala förfall och de idéer och grupper som ligger bakom denna negativa utveckling. Han har själv arbetat som psykiater både i ett fängelse och ett sjukhus i en socialt utsatt stadsdel, och har under denna tid stött på tusentals tragiska livshistorier. Det rör brottsoffer, uteliggare, kvinnor som misshandlats, män som fastnat i droger och våld, et cetera. Han har alltså en mycket konkret inblick i en värld de flesta politiker och intellektuella endast har abstrakta kunskaper om. Dalrymple har under denna tid också identifierat betydelsefulla mönster i sina patienters livshistorier, inte minst i den världsbild som orsakat dem. Dessa beskriver han i essäsamlingen Life at the Bottom – The Worldview that makes the Underclass.
Det samhälleliga varat eller människornas medvetande
Dalrymple skildrar ett stort antal fruktansvärda livssituationer (och nämner att de allra värsta har han undanhållit). Kvinnomisshandel är epidemiskt i den stadsdel där han arbetar, få barn växer upp med sina fäder någon längre tid, läskunnigheten bland de yngre är begränsad. Bland många av de äldre, de som passerat tjugofem års ålder, härskar en diffus känsla av att något saknas i deras liv. Det är en deprimerande värld av brott, våld, kaos och droger som beskrivs, den kulturellt utarmade brittiska underklassen. Som svensk har man kanske på sin höjd stött på den när man hånskrattat åt brittiska ”chavs” på internet, men när man läser Dalrymples skildringar av misshandlade kvinnor, utsatta barn och elever som misshandlats brutalt av sina klasskamrater för att de försökt lära sig något i skolan, är det inte lika roligt längre. Riktigt olustigt blir det när man jämför synen på att håna fattiga och outbildade vita med synen på att håna fattiga svarta.
Till skillnad från många andra ser inte Dalrymple fattigdom som den främsta förklaringen till den misär och det våld hans patienter upplever, en misär som exploderat på bara några få decennier. Han noterar att rent ekonomiskt lever hans patienter betydligt bättre än vad rika människor levde för bara några generationer sedan. Dalrymple har också användning av internationella jämförelser, både genom att han arbetat i såkallade u-länder och genom att läkare från dessa länder tjänstgjort på hans sjukhus.
Det som skakat dessa gästläkare har varit att patienterna så ofta är våldsamma, otacksamma och ansvarslösa. Efter att läkarna ägnat timmar åt att rädda livet på sina patienter har de inte sällan mötts av hot eller arga anklagelser. Till en början har de varit imponerade av den brittiska välfärdsstaten och dess välstånd. Efter några månader har de befunnit sig i ett tillstånd av chock, på grund av den moraliska och kulturella kris de tvingats uppleva.
The spiritual impoverishment of the population seems to them worse than anything they have ever known in their own countries… ”On the whole,” said one Filipino doctor… ”life is preferable in the slums of Manila”.
Dalrymple menar att välfärdsstaten ger människor en grundtrygghet. Detta är positivt, men innebär samtidigt att deras liv inte ges en självklar mening. Man kan jämföra med livet i Afrika, där varje dag är en kamp för att kunna somna utan hunger. Samtidigt är det inte välfärdsstaten i sig som är orsaken, den är endast en förutsättning. Man hade mycket väl kunnat förena ekonomisk trygghet med ett meningsfullt liv, om man inte låtit 1968 års inkonsekventa värderelativism dominera samhället.
Allt är relativt
Själva orsaken till patienternas tragedier finner Dalrymple i den ideologiska överbyggnaden, och han håller de intellektuella ansvariga för de tragiska, kaotiska och meningslösa liv hans patienter lever. När han själv växte upp fanns det ännu i arbetarklassen en känsla för självdisciplin, ordning, strävan, och andra värden som idag kommit att ses som borgerliga. Dessa värden gjorde att många kunde leva ordnade liv med självrespekt, ta hand om sina familjer, och även göra klassresor.
Bland de intellektuella har sådana värden kommit att ses som borgerliga, och i en era av allmän relativism har man förnekat att en viss livsstil eller vissa värden kan vara bättre än några andra. Både hiphop och klassisk musik är därför ”kultur”, och ett liv av droger och promiskuitet är lika värdigt som ett liv av självförbättring. Dalrymple menar att de fattiga är de som drabbats hårdast av denna nya medelklassideologi. Det förakt mot utbildning och ”borgerliga” värden som understöds av de intellektuella har gjort att den brittiska underklassen gått från att vara en klass till att bli en kast, en kast det är närmast omöjligt att lämna.
Intelligentsian menar att värdehierarkier är av ondo (med undantag för verkligt dåliga värden, som nationalism och kristendom). Detta innebär att alla val är likvärdiga, vilket gör att det är legitimt att ständigt välja det minsta motståndets väg. Detta gäller när man går i skolan, när man första gången erbjuds droger, när man får infallet att tatuera sig i ansiktet, när man träffar en hjälpligt atttraktiv sexpartner, och även när man skaffat ett antal barn med denna partner men träffar någon roligare. Resultatet är att Dalrymples patienter lever kaotiska liv, och att de ganska tidigt drabbas av en känsla av uttråkning. De ser tillbaka på sina liv och inser att de gjorde en mängd felaktiga val. Men då är det ofta för sent. En stor del av skulden bär den kultur de vuxit upp i, som präglats av 1968 års sentiment och populariserat dessa bland de fattigaste och mest sårbara.
Dalrymple jämför här de olika etniska grupper som är ekonomiskt fattiga i hans stadsdel. De vita och de svarta lyckas ekonomiskt sämst, medan de indiska immigranterna ofta kan ansluta sig till medel- och rentav överklassen. Det har dock under senare år också uppstått en indisk underklass i staden. Dalrymple menar att detta beror på att de vita och svarta anammat den gängse kulturen i England, som är starkt påverkad av intelligentsian, medan indierna har med sig en traditionell kultur. Efter några år finns det dock även indier som känner frestelsen att ”go native”, och en indisk underklass uppstår, lika våldsam, trasig och kriminell som den inhemska.
Dalrymple noterar också det grundläggande hyckleri som är politisk korrekthet. Vänsterliberalerna kan hävda att det inte finns bra och dålig kultur, men när de uppfostrar sina egna barn är det tydligt att de egentligen anser att så är fallet. När de beskriver fattiga brottslingar som fullständigt oförmögna att ta ansvar för sina handlingar och val, fullständigt determinerade av sociala strukturer, är det en människosyn de aldrig skulle drömma om att tillämpa på sig själva. Implicit ligger här alltså en syn på vissa som mindre värda, eller i varje fall inte kapabla att ta ansvar för sina liv eller uppskatta högre kultur.
Den sexuella revolutionen
The program of the sexual revolutionaries has more or less been carried out, especially in the lower reaches of society, but the results have been vastly different from those so foolishly anticipated. The revolution foundered on the rock of unacknowledged reality: that women are more vulnerable to abuse than men by virtue of their biology alone, and that the desire for the exclusive sexual possession of another has remained just as strong as ever. This desire is uncompatible, of course, with the equally powerful desire – eternal in the human breast but hitherto controlled by social and legal inhibitions – for complete sexual freedom. Because of these biological and psychological realities, the harvest of the sexual revolution has not been a brave new world of human happiness but rather an enormous increase in violence between the sexes…
Dalrymple utgår i sin bok konsekvent från de svagastes perspektiv. Han kan då se hur den vänsterliberala världsbilden drabbat den brittiska underklassens medlemmar hårt, liksom hur den sexuella revolutionen slagit mot kvinnor och barn. Det som lät som en sympatisk utopi har visat sig leda till en epidemi av svartsjukebaserat våld, och trasiga familjer, men det tycks enligt Dalrymple vara något de vänsterliberala inte har några problem att leva med. Allt för att krossa ”förtryck” som familj och sexualmoral.
… their ideas were adopted both literally and wholesale in the lowest and most vulnerable social class. If anyone wants to see what sexual relations are like, freed of contractual and social obligations, let him look at the chaos of the personal lives of members of the underclass. Here the whole gamut of human folly, wickedness, and misery may be perused… here are abortions procured by abdominal kung fu; children who have children, in numbers unknown before the advent of chemical contraception and sex education.. serial stepfatherhood that leads to sexual and physical abuse of children on a mass scale…
Mycket intressant är också Dalrymple ur det traditionella perspektiv Julius Evola uttrycker. Evola beskriver den borgerliga individen som ett skydd mot sub-personliga krafter, och de vänsterliberala världsbilder Dalrymple angriper är försök att avskaffa individen. Istället för en moraliskt autonom individ ser dessa kriminella och andra som rena produkter av den sociala miljön, utan förmåga att välja och därför också utan moraliskt ansvar. Konsekvenserna av en sådan världsbild är förödande, då många narkomaner, brottslingar och andra girigt anammar den. Dalrymple noterar hur många av hans patienter lagt sig till med ett passivt språkbruk. Istället för att beskriva sig själva som aktörer väljer de ordval som ”heroin finns överallt”, ”spriten slog snett” och ”kniven gick in”. I en sådan värld finns inga aktörer, utan det är droger och andra opersonliga krafter som agerar.
Lag och ordning
Dalrymples analys gäller även synen på lag och ordning, och inte minst polisen. Många vänsterliberaler har en reflexmässig syn på sådant som förtryckande, som ett sätt för de rika att skydda sin egendom. Dalrymples erfarenhet är tvärtom att de som är mest utsatta för brott är de fattiga, och att när den politiskt korrekta misstron mot ordningsmakten gör denna mer obenägen att göra sitt arbete så är det de fattiga som drabbast värst. Han ger bland annat ett exempel där ett litet barn ostört kunde torteras till döds av galna föräldrar eftersom poliser och socialarbetare var rädda för att framstå som rasistiska.
Dalrymples förakt för den vänsterliberala utopismen är här drypande:
Weak policing affects principally the poor – the very people whose welfare the intelligentsia claimed weak policing would benefit… The degree to which fear of crime rules the lives of people in poor areas is something that my middle-class friends find hard to believe, let alone understand. Scores of my patients have told me that they leave their homes as rarely as possible for fear of being attacked or of having their homes broken into.
Han menar att ”man is a wolf to man”, och ett fungerande och effektivt rättssystem är en förutsättning för frihet. De patienter som inte vågar lämna lägenheten för att de trakasseras av våldsamma grannbarn och rena galningar antyder att så verkligen kan vara fallet.
Den nya barbarismen
Dalrymple oroas av att de livsmönster som uppstått i underklassen sprids uppåt på den sociala stegen, hur exempelvis tatueringar och fotbollshuliganism anammats av medelklassen. Man kan också nämna den närmast pinsamma förutsägbarhet som gjorde att svenska musikjournalister snabbt omfamnade den afro-brittiska musikgenren grime eller chict antirasistiska Lily Allen. Samtidigt finns det givetvis potential även i denna situation. I princip ingen av hans yngre patienter har vetat när Andra världskriget ägde rum, och en sådan befolkning kan vara svår att påverka med politiskt korrekta dogmer. Dalrymple beskriver också brutala etniska konflikter i sin stadsdel, där sikher som träffat muslimska kvinnor jagas med baseballträn av de senares kusiner, och där man ibland närmast kan se de etniska grupperna som stammar. Mansidealet kan heller inte, trots sina många brister, beskrivas som pacifistiskt. För en respektabel konservativ herre som Dalrymple är detta en skrämmande utveckling, men om man istället ser vårt samhälle som i grunden sjukt finns det en potential i att delar av befolkningen är tämligen opåverkade av den offentliga mytologin. Man kan också notera att den gamle psykiatern, själv av rysk och tysk-judisk börd, saknar ett etniskt perspektiv (överhuvudtaget en brist hos många samtida konservativa).
Sammantaget är det i varje fall en värdefull bok. Dalrymple beskriver hur de svagaste grupperna drabbas av budskapen från media och intellektuella, budskap som uppmanar dem att leva livet som en dokusåpa eller musikvideo, budskap som genom en långt gången determinism fråntar dem allt ansvar och all autonomi. I jämförelse med äldre tiders mer ”förtryckande” värderingar menar han också att dessa friare ideal drabbar de svagaste grupperna i samhället hårdast och då inte minst deras kvinnor och barn. Hans indignation är som tydligast när han beskriver de samtal han haft med vänsterliberala medelklassindivider, och deras hycklande försök att vifta bort hur hans patienters liv drabbats av den vänsterliberala politiken. Bitvis är Dalrymple något pryd och reaktionär, men som helhet erbjuder han användbara perspektiv och argument. Vårt eget samhälle är inte opåverkat av de kulturella och intellektuella trender som gett England en växande underklass, och man kan identifiera flera tecken på ”chavifiering” även av delar av den svenska ungdomen. Om man inte ser detta som en positiv utveckling kan det vara dags att ifrågasätta det samhälle och den världsbild som ligger bakom det.
Relaterat
SolGuru – John Kekes mot liberalismen
Om skribenten: Joakim Andersen
