Arkeofuturismen bygger bland annat på insikten att traditionella europeiska värden och livsmönster i en era av socialt sönderfall är mer aktuella än på länge. Bland dessa värden finns dels vikten av stöd från en nära social krets av familj och vänner i en situation där staten retirerat, dels traditionellt maskulina ideal.
En uråldrig institution som förenar dessa båda värden är blodsbrödraskapet, som bekräftar och i mytisk form institutionaliserar vänskapen och de gemensamma intressena mellan två, eller ibland fler, män. Det traditionella europeiska samhället byggde i hög grad på blodsband, men det fanns ett antal vägar att knyta även utomstående till en grupp. Bland dessa finner vi trälskapet, liksom adoption, fosterbrödraskap och blodsbrödraskap.
Fenomenet Jack Donovan
Nathan Miller och Jack Donovan utforskar blodsbrödraskapet i boken Blood Brotherhood and other Rites of Male Alliance. Donovan är kanske mest känd för att skriva för Alternative Right, och för att ha författat boken Androphilia. Den senare är av idé- och kulturhistoriskt intresse, då Donovan är homosexuell men väljer att ta avstånd från den subkultur och det politiska block som uppstått kring hans läggning. Han menar att den homosexuella subkulturen är feminiserad, och att många av dess krav är antisociala och skadliga. Istället för termen ”gay”, som för tankarna till fjollor som älskar andra fjollor, identifierar sig Donovan som ”androfil”, en man som älskar män. Han är därför starkt intresserad av klassiskt maskulina livsval och normer, och menar att ett livsdugligt samhälle behöver sådana. Detta är en intressant historisk utveckling, som för tankarna till den roll vissa homosexuella spelade i det tidiga 1900-talets ”mansrörelser” (främst Hans Blüher och Stefan George). Möjligen kan man urskilja embryot till en liknande ”mansrörelse” i vår tid, på så skilda områden som PUA-kulturen och framgångarna för serier som Entourage och Mad men.
Donovan menar att äktenskapet och bröllopet är en institution som utvecklats för en man och en kvinna, vilket inte minst märks i symboliken. Det blir för Donovan onaturligt när det är två män som ska förenas i ”holy matrimony” (redan ordbruket antyder att en kvinna, en feminin pol, är involverad). Han är därför en motståndare till samkönade äktenskap, och menar att androfiler bör finna egna former för att institutionalisera sina relationer, snarare än att överta sådana som utvecklats för man och kvinna. En sådan form är det historiska blodsbrödraskapet (även om Donovan är tydlig med att det historiskt sällan varit annat än en bekräftelse av stark respekt och vänskap mellan heterosexuella män).
Blodsbrödraskap
De flesta av oss är inte genetiskt predisponerade för samkönade relationer, och Donovans reflektioner kring lämpliga former för sådana är därför på sin höjd av teoretiskt intresse. Mer intressanta är då de stycken i boken som beskriver olika former av blodsbrödraskap i olika delar av världen. Dessa stycken upptar också huvuddelen av boken. De kan upplevas något repetitiva, då de beskriver snarlika seder i Afrika, Europa, Asien, Oceanien och Amerika. Blodsbrödraskapet beskrivs som särskilt långlivat i Afrika, och relativt ovanligt i Amerika. Några få exempel på ”blodssysterskap” tas upp, främst i Asien, men generellt är det en manlig företeelse. Grundtanken är densamma på de flesta håll, och bygger dels på den roll blodet har i traditionell världsåskådning och den magiska och symboliska betydelsen av att blanda blod. Att vara man har historiskt varit knutet till krig och till förmågan att uthärda risker och smärta, och blodsbrödraskap och blodseder av andra slag är ett starkt uttryck för det.
I vissa samhällen har man druckit blodet, i andra har man kombinerat det med offer av djur. Konspiratörer har ofta knutit starka band inför sitt riskfyllda värv med nattliga blodseder, flera exempel ges också på blodsriters betydelse i kriminella grupper i Italien, Japan och Kina. Ett återkommande inslag är också de förbannelser som knutits till det hela, den som brutit löftena till sin blodsbroder ansågs gå en fruktansvärd död till mötes. I vissa samhällen delade blodsbröder varandras kvinnor, i andra var de tvärtom förbjudna att äkta varandras släktingar. Blodsbrödraskapet är även intressant då skyldigheterna vägde tyngre än plikterna mot både lagen och den biologiska familjen.
Extra intressanta är de exempel på blodsbrödraskap Miller ger från Europa. Det kanske mest kända är det mellan Oden och Loke, som efter att det brutits fick förödande konsekvenser. De fornnordiska sagorna innehåller ett flertal exempel på blodsbrödraskap. Dessa ägde ibland rum på ett speciellt sätt, där man skar upp en del av en grästäckt sandstrand och med ett runtäckt spjut bildade en båge i luften. Blodsbröderna passerade därefter under bågen, lät sitt blod falla i jorden, och åkallade gudarna. Av mer kuriöst intresse är det keltiska bruket att dricka döda släktingars blod för att ta del av deras kraft. På Balkan fortlevde flera arkaiska indo-europeiska seder in i modern tid, däribland just blodsbandet mellan pobratimi. Liknande bruk fortlevde under medeltiden, bland annat bland riddare.
Kända blodsbröder inkluderar de keltiska hjältarna Cuchulainn och Ferdiad, Gilgamesh och Enkidu, Sigurd, Gunnar och Högni i Völsungasagan, Thormod och Thorgeir i Fostbrödrasagan, den serbiske prins Marko, och de fredlösa från Inglewood Forest. Återkommande teman är hur män drivs av respekt, vänskap och/eller gemensamma intressen att bli blodsbröder, och hur brutna broderskap får tragiska följder för alla inblandade. Vikten av heder och kvalitet i valet av en blodsbroder betonas också, och hur blodsbröder haft en plikt att leva på ett sådant sätt att de fortsatt förtjänat varandras respekt.
Miller tar också upp intressanta fenomen som det besläktade bruket att byta namn istället för blod (ovanligt i Europa), Yukio Mishima och Genghis Khan. I separata kapitel tar Donovan också upp tatueringskonstens europeiska historia, och då inte minst dess koppling till manliga ideal och de ”devotional tattoos” där man uttryckte sin lojalitet till ett land, en sak eller en kvinna. Sådana är kända redan från femtonhundratalet, i form av ”Jerusalem-tatueringar”. Med tanke på risken för smittspridning i samband med blodflöde, inte minst bland homosexuella, noterar Donovan att ibland kan en gemensam tatuering vara ett bättre sätt att uttrycka en ömsesidig lojalitet.
Sammantaget är det i varje fall en intressant studie av ett uråldrigt och globalt fenomen, som också tar upp specifikt europeiska former. Donovan och Miller är också seriösa och respektfulla, och gör inga försök att antyda att historiska blodsbröder var annat än heterosexuella. Värdefullt är också det tydligt maskulina perspektiv som genomsyrar boken, liksom den utmaning av den på HBT- och queerideologi grundade ”homolobbyn” den utgör. Det har länge funnits ”kvinnostudier”, och rentav ”mansstudier” som utgår från ett feministiskt perspektiv, men Miller och Donovan gör en mansstudie ur ett medvetet maskulint perspektiv. Oavsett om man läser den av antropologiskt intresse eller av andra skäl, är det alltså en bra och intressant bok.
Relaterat
Adam Bellow – In Praise of Nepotism
Om skribenten: Joakim Andersen
