Förr eller senare börjar det självklara smyga sig in även i den etablerade debatten. Ett positivt exempel på detta var när kriminologen och författaren Leif GW Persson i TV-programmet Efterlyst råkade i ordväxling med programledaren Hasse Aro om varför media döljer namn och signalement på icke-svenska förbrytare men låter oss lära känna Mats Alm, Ragnar Nilsson och ”Hagamannen” både till namn och nuna.

Persson uttrycker bland annat att ”…det har kommit en fråga som jag tycker är förskräckligt intressant. Hur kommer det sig att vi, man, alla tidningar, vi också, publicerar namn och bild på exempelvis Mats Alm och Ragnar Nilsson, men inte på den åtalade mannen i Landskrona. Och jag är ganska säker på varför, nämligen att hade Mats Alm eller Ragnar Nilsson exempelvis hetat Ali ben Hassan, så hade vi inte publicerat.”

Genus och etnos

Perssons stringenta summering av medias praktik var i sig konstruktiv, då många människor följer Efterlyst och då det i denna fråga är så allmänt känt att ”media mörkar” att det var Aro som fann sig vara på defensiven (kejsaren är kort sagt naken). Den sätter också fingret på samspelet mellan genus och etnos. Persson har nämligen, ihop med bland annat gamla maoister som Jan Guillou och Robert Aschberg, odlat en specifik ”grabbighet”. Man kan ha olika åsikter om den, men en del av den är förmågan att ibland leverera obekväma sanningar och åsikter som mer effeminata män saknar, kort sagt förmågan att stå för en åsikt och uthärda att inte alla delar den.

Detta innebär att om vår tid präglas av de första försiktiga stegen på väg mot en ”mansrörelse” jämförbar med motsvarigheter under 1920-talet, kan mycket intressant hända även på det etniska planet (tecknen på en sådan utveckling är ännu fragmentariska, men man kan nämna sådant som framgångsrika homosociala TV-serier som Entourage, liksom fenomen som MMA och PUA). Historiskt är det mannens uppgift att företräda sin grupps intressen i den offentliga sfären, och det är en effeminat och ängsligt konform mansskara som misslyckats med detta sedan åtminstone 1960-talet. En grabbighet liknande Perssons kan då vara ett motgift.

Samtidigt är det en komplementär syn på könens uppgifter vi företräder, och man bör därför fråga sig hur man kan mobilisera ett intresse för etniskt och antiliberalt relaterade frågor hos den kvinnliga delen av vårt etnos. Sannolikt bör ett sådant projekt förutom skapandet av en nygammal, mer tilltalande typ av män, ta fasta på situationen och framtiden för kvinnor och barn i det mångetniska och liberala Sverige. Kan man förmedla att den förda politiken förstör framtiden för våra barn, ekonomiskt och socialt men även vad gäller den mest grundläggande tryggheten, kan även den mest konforma svenska förvandlas till något som för tankarna till en björnhona. Den insikten tycks redan finnas hos många, och inom kort kommer vi sannolikt att få se ett flertal snöbollseffekter där ”kvantitativ förändring slår över i kvalitativ”. Vi lever kort sagt i spännande tider, där numera även Expressens chefredaktör tvingas reflektera kring varför en majoritet av deltagarna i en enkät inte har förtroende för medias rapportering av brott som begåtts av invandrare.

Ordväxlingen mellan Persson och Aro:

Relaterat

Ludovici och feminismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.