En indo-europeisk världsåskådning kan uttryckas på många plan, vilka då har möjlighet att förstärka varandra. Ett sådant plan är det som ibland benämnts livsstilism, och berör förändring av vanor och konsumtion i den privata sfären. Det kan exempelvis innebära att man söker traditionella, lokala, ekologiska och/eller kvalitativa alternativ till konsumtionssamhällets varor och tjänster. Det är både positivt för en själv och ett exempel på kulturkamp i liten skala när man byter ut reggaeton mot klassisk musik eller neofolk, eller när man låter sig inspireras av nordisk mytologi i samband med att man inreder sitt hem eller tatuerar sig. För att bara ta ett par exempel.
Ett annat exempel rör ens alkoholkonsumtion, och tas upp i Robert Gayres och Charlie Papazians klassiska bok Skåla i mjöd. Mjödet framstår där som en kvalitativ, sund och traditionsrik dryck, i kontrast till en del av det man hittar på Systembolaget. Inte minst då författarna presenterar hur man kan brygga sitt eget mjöd, med full kontroll över bland annat råvarornas kvalitet.
Gudarnas nektar
Skåla i mjöd tar ingående upp mjödets mytologiska kopplingar. I nordisk tradition är det känt att skaldemjödet erövrades av Oden från jätten Suttung i fågelhamn. Liknande myter om gudar som i fågelskepnad erövrar mjödet återfinns hos andra indo-europeiska folk, som Indras och Zeus örnar i vedisk respektive grekisk myt.
Mjödet hade starka kopplingar till gudarnas dryck, och ägde både magiska och gudomliga egenskaper. Mjöd och honung användes i riter och som offer, och ansågs även ha livgivande och hälsosamma egenskaper. Än idag används gammal honung som afrodisiak i Indien, liknande kopplingar till virilitet fanns i Europa. Mjöd tillhörde de fallna kämparnas belöningar i Valhalla, även bland kelterna beskrevs hur det i de dödas paradis fanns tillgång till mjöd (där dock i form av en flod istället för geten Heidruns juver). Mjödet gav också poetisk inspiration.
Spännande är också beskrivningen av synen på biet i indo-europeiska kulturer, där det genom sin koppling till honung och mjöd sågs som en budbärare från det gudomliga. I Mithraskulten symboliserade exempelvis biet Guds ord, och i det medeltida Europa spelade bina en viktig roll för kyrkan som producenter av vax till ljus.
Den europeiska alkoholkulturens förfall
Tesen i Skåla i mjöd är att mjödet var de indo-europeiska folkens ursprungliga, sakrala och främsta alkoholhaltiga dryck, och att den också har en koppling till dem som saknas hos de flesta andra folk. I en värld som var ganska glest befolkad fanns det stora skogar och vildmarker där bina kunde frodas, och tillgången till honung var därför också god. Men så snart indo-européernas länder blev mer tätbefolkade trängdes bina undan, och honung och mjöd blev därför dyrare och mer sällsynt. Det var fortsatt en kungarnas och stormännens dryck, något det ges flera exempel på från bland annat Rom. I det germanska, keltiska och slaviska Europa kom mjödet dock att behålla sin ställning länge efter att det ersatts av vin i södra Europa.
Författarna ger flera exempel på mjödets centrala ställning bland annat i furstehoven och hemmen, där mycket av den sociala samvaron var uppbyggd kring gemensamt mjöddrickande. I ett samhälle uppbyggt på reciprocitet var det självklart att man bjöd sina gäster och hirdmän på bland annat mjöd.
Författarna skildrar dock även hur den europeiska mjödkulturen trängdes undan av viner och andra drycker, inte minst genom att binas miljöer försvann och genom den försämrade smaken under Tudorepoken. Reformationen innebar också att kyrkans behov av vax till vaxljusen vid helgonbilder minskade, och med det behovet av honungsproducerande bin.
Mjödbryggning
Skåla i mjöd är en informativ och spännande bok. Bland annat tas det upp flera källor från den klassiska eran och medeltiden där mjödet berörs, som Beowulf. Man får också en jämförande studie av alkoholvanor hos andra folk än de indo-europeiska i ett eget kapitel, liksom en genomgång av sådan viktig parafernalia som de horn, masurer och bägare våra förfäder drack ur och de hälsningar de använde när de skålade.
Författarna tar också upp många olika varianterna av mjöd som funnits, liksom även olika former av öl och ölets historia. Särskilt intressant är att de sista tjugo sidorna tar upp de praktiska frågorna runt mjödbryggning, och ett antal recept för den som själv vill brygga sitt mjöd (det finns också forum på internet för detta, såsom svenska Bryggforum).
Som helhet är det alltså en givande bok, som tar upp en intressant aspekt av det indo-europeiska och nordiska kultur- och alkoholarvet. Man kan också misstänka att den som själv bryggt sitt mjöd, kanske rentav börjat processen som biodlare, dricker det med en viss vördnad.
Relaterat
Jonas De Geer – Några tankar om stad och landsbygd
Om skribenten: Joakim Andersen
