I dagarna har ett antal Motpolskribenter utsatts för anonyma hot, avsedda att få dem att upphöra med sin verksamhet. Detta leder naturligt till ett antal reflektioner. Det kan exempelvis ses som ett erkännande från motståndarsidan avseende det reella hot Motpols metapolitiska projekt utgör. Man kan också se det som ett mycket märkligt sammanträffande att dessa hot kommer nära nog samtidigt som boken Det vita fältet tar upp Motpol i ett eget kapitel, detta inte minst då männen bakom boken i flera fall har kopplingar till den ”antifascistiska” miljön. Om det i Sverige funnits en seriös borgerlighet med rudimentär insikt i sina egna intressen hade detta kunnat tjäna som ursäkt att närmare studera kopplingarna mellan vissa ”akademiker” och ”journalister” på vänsterkanten och mer illegala verksamheter på samma kant. Någon sådan borgerlighet finns som bekant inte i Sverige, och studier av ”extremhögern” kan därför monopoliseras av ”extremvänstern” som på så vis tillåts vinna en viss oförtjänt legitimitet.

Yttrandefrihetens instrumentalisering

Man kan ta upp det inträffade ur flera mer övergripande perspektiv. Inte minst belyser det då ett fenomen som kan kallas yttrandefrihetens instrumentalisering. Detta innebär att försvaret av yttrandefriheten i vårt samhälle gått från att vara något principiellt till att vara ett vapen som används väldigt selektivt. Så försvarar exempelvis Sanna Rayman på liberala Svenska Dagbladet Lars Vilks rätt att inte hotas av muslimer, men skulle aldrig komma på tanken att offentligt försvara identitära bloggare. I ett sådant klimat kan man utgå från att yttrandefrihet blir ett privilegium för de resursstarka, och att demokratins reella innehåll urholkas.

Faktum är att Motpolbloggare här historiskt haft en tydligare principfasthet kring hur en civiliserad debatt förs respektive inte förs än exempelvis en Rayman. Detta kan exemplifieras genom den kritiska synen på sådant som att staten skulle ”informera” om ”kommunismens brott” och att vissa klädesplagg skulle förbjudas som led i ”assimileringen”. Detta utan att Motpol är vare sig en kommunistisk eller muslimsk portal.

Ynkedom

Man kan också anlägga ett mer metapolitiskt perspektiv på hela fenomenet ”antifascism”. Man noterar då snabbt riktigheten i Alain de Benoists konstaterande att ”höger” och ”vänster” är tämligen oanvändbara begrepp om man ska förstå vår samtid och dess konflikter. ”Antifascism” är svårt att infoga i en höger-vänster-dikotomi, något som med närmast pinsam tydlighet illustreras av att ledande ”antifascister” arbetat för kapitalistiska Strix Television och utan problem ingår i det akademiska mellanskikt som avlönas av staten.

Att man i en sådan situation väljer sina fiender med en viss insikt i vad ens herrar kan acceptera är förutsägbart. Identitära bloggare, som i flera fall har en antikapitalistisk grundsyn och bland annat angripit den borgerliga regeringens öppna angrepp på sjukskrivna, blir då en mer tacksam måltavla än exempelvis den regering som trots att den för ett direkt klasskrig mot resurssvaga grupper ändå är ett riskabelt mål. Detta kan inte karaktäriseras som klasskamp, men väl som ynkedom.

Avslutningsvis konstaterar vi att när man utsätts för hot har man en skyldighet både mot sig själv och samhället i stort att inte ge efter för dem. De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei kommer därför fortsätta med sin verksamhet, och har genom påminnelsen om vad företrädare för ideologier i rigor mortis sysselsätter sig med fått en nödvändig injektion av motivation.

Relaterat

”Ändamålet helgar medlen”

Yttrandefrihet bortom liberalismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.