Ett metapolitiskt perspektiv på samtiden innebär bland annat att man är lika intresserad av tendenser i populärkulturen och den akademiska världen som av rena opinionsmätningar. Vad man då lägger märke till är att 2010 på många sätt varit ett bra år för europeiska myter och arketyper.
Den grekiska gudavärlden har varit föremål för populära filmer som Percy Jackson och kampen om åskviggen och Clash of the Titans, liksom det framgångsrika spelet God of War III. Även Dantes beskrivning av den infernaliska geografin har varit föremål för ett, inte lika framgångsrikt, spel. Mer nordeuropeiska myter och arketyper har berörts i The Wolfman, Valhalla Rising, och Twilight-serien. Intressant av andra skäl är att Mel Gibson, en tid bojkottad av filmvärlden för sin påstådda antisemitism, gjort comeback och även han uttryckt sitt intresse för vikingatiden. Även Lewis Carrolls Alice i underlandet får vid det här laget ses som en europeisk myt, varför det är positivt att också den tolkats av Tim Burton. Man kan likaså ana en tendens till ökat intresse för subkulturer präglade av ”implicit whiteness” i media, som metal och rockabilly. Att detta tar sig infantila former, som medverkan i Körslaget och artiklar i Aftonbladet, är inte särskilt överraskande.
Ur ett metakulturellt perspektiv är allt detta en positiv utveckling. Europas folk återfinner gradvis sina egna myter och arketyper, sannolikt både som en följd av längre kulturella cykler och som en omedveten, separatistisk reaktion på den mångetniska situationen. Samtidigt uppvisar deras populärkulturella ikoner och representanter ett tydligt intresse just för dessa myter och arketyper. Detta är heller inte en utveckling som lär ebba ut den närmaste tiden, utan tvärtom växa sig starkare. Metakulturella trender omsätts dock inte med automatik i politik, och det är därför vårt ansvar som europeiska identitärer att tolka, förstärka och förklara dem.
Inte minst då det trots allt finns ett flertal mindre positiva inslag i trenderna ifråga. För det första är flera av uttrycken rent kvalitativt inte imponerande. The Wolfman är exempelvis ingen särskilt bra film, detsamma gäller de båda nytolkningarna av Perseusmyten. Man kan misstänka att detta dels beror på att Hollywood saknar förutsättningarna att till fullo förstå och förmedla europeiska myter, dels att man ofta tvingar in politiskt korrekta inslag i dem. Människomaterialets och kulturens allmänna försämring bidrar också till detta. I värsta fall blir den europeiska mytologin endast namn och former, med ett lika ointressant senmodernt innehåll och budskap som övrig populärkultur. Man kan här exempelvis jämföra den mer hedniska filmen 300 med olika uttryck för senmodern sentimentalitet, draperade i grekiska attribut (skräckexemplet i sammanhanget är vampyrserien True Blood, där en europeisk myt fråntas de aristokratiska förtecken den hade fått och omtolkas i politiskt korrekt anda).
Detta är olyckligtvis fallet även med Clash of the Titans. Bilden av relationen mellan gudar och människor är serietidningsaktig, huvudpersonen framstår mer som en trotsig amerikansk individualist än en indo-europeisk hero, relationen mellan Hades och Poseidon är förvirrad, et cetera. Som ren actionfilm är den ändå relativt välgjord, även om skådespelarinsatserna inte imponerar. Möjligen kan den dock väcka ett intresse för vår inhemska gudavärld hos delar av publiken. Den får därför tre små indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Relaterat
Segervittring – tankar inför ett nytt decennium
Om skribenten: Joakim Andersen
