Inför apartheids fall var det många vita sydafrikaner som fruktade att de som minoritet skulle utsättas för allt från våld till diskriminering, och att en ANC-regering skulle föra en stundtals fientlig politik. Historien har gett dem rätt, vilket demonstreras av allt från de många angreppen på vita jordbrukare till ANC:s stöd till den zimbabwiske ledaren Mugabe.

Ur ett mer historiskt perspektiv förefaller det redan sannolikt att den vita närvaron i södra Afrika blir en parentes, flykten är också mycket omfattande till det europeiska hemland som samtidigt demografiskt omvandlas till ett nytt Sydafrika.

Men Sydafrikas vita har inte gått under helt utan motstånd. Detta motstånd representeras i hög grad av en enda man, Eugène Terre’Blanche (1941-2010). Terre’Blanche tillhörde folkgruppen boer, hans släktingar hade kämpat för boerna mot britterna och han var redan tidigt stolt över sitt arv. Efter en karriär som polis och livvakt engagerade han sig politiskt för att skydda boerna mot det han såg som allvarliga hot och det vita etablissemangets oförmåga att ens identifiera dessa hot.

Terre’Blanche grundade organisationen Afrikaner Weerstandsbeweging, Afrikanernas Motståndsrörelse, 1973. De hade en militant och paramilitär framtoning, men ägnade sig också åt omfattande välgörenhet för att hjälpa de allra fattigaste boerna med mat, jobb och kläder. Dessa kampanjer gav dem stöd från upp mot 7% av de vita sydafrikanerna 1988.

Terre’Blanche och AWB hotade med inbördeskrig om apartheid avskaffades. Apartheid byggde bland annat på ett system med svarta hemländer för olika stammar, som styrdes av svarta politiker. Dessa var ofta diktaturer, och ibland motsatte de sig bildandet av ett enat Sydafrika. Detta kunde bero på mer traditionella ideologier, som när zulukungen och partiledaren för Inkatha, Mangozuthu Buthelezi, betraktade ANC som våldsverkare och kommunister och därför hade kontakter med vita konservativa. Det kunde också bero på rivalitet mellan olika stammar. Apartheid hade därför ett visst stöd även från svarta grupper, och olika federala lösningar förespråkades tidvis. 1994 kom AWB att kämpa för Lucas Mangope, hemlandet Bophuthatswanas svarte ledare. Detta blev dock militärt en katastrof.

Omvärlden och deras egna ledare hade övergett de sydafrikanska vita, och apartheidsystemet avskaffades. Genom sin etniska majoritetsställning övertog ANC därefter styret, och förde en politik som gynnade de egna etniska grupperna. AWB gick inledningsvis in i träda. 2008 reaktiverades dock partiet, och fortsatte sin kamp för ett vitt hemland i södra Afrika.

Den tredje april 2010 hittades Terre’Blanche mördad, sönderhackad med machetes och med neddragna byxor, i sin säng. Två av hans svarta anställda har gripits för dådet, och västerländska media har inte kunnat undvika att rapportera om mordet (hur gärna de än hade velat slippa). I den sydafrikanska debatten har mycket handlat om huruvida dådet har någon koppling till den rasism mot vita som uppmuntras av ANC:s ledning. Exempelvis envisas ledaren för ANC:s ungdomsförbund att sjunga en gammal kampsång med orden ”skjut boern”. Detta är dock svårt för västerländska liberala journalister att överhuvudtaget rapportera om på ett begripligt sätt, och i en TT och SvD-artikel står det därför att ”Enligt polisen var motivet en dispyt om löner. Men AWB står fast vid att det var ett politiskt mord frammanat av regeringspartiet ANC:s ungdomsledare Julius Malema, som har kritiserats för att använda en sång från apartheidtiden som politiskt slagord.” Den mördade beskrivs också konsekvent som ”rasist”.

Samtidigt kan man ifrågasätta mycket av AWB:s och Terre’Blanches politiska strategi. Om man är en intresseorganisation för de sydafrikanska vita ligger det kanske inte i dessas intresse att deras organisation använder en flagga som tydligt för tankarna till Tredje Riket. Inte heller kan en retorik och symbolik som fungerar i det starkt kristna Sydafrika nödvändigtvis vinna sympatier i Europa, vars stöd boerna behöver för att överhuvudtaget kunna överleva. Man kan också fråga sig om det inte är paradoxalt att en vit separatist mördas av sina svarta anställda. Oavsett sådant var dock Terre’Blanche en man som är värd respekt, oavsett vilken politisk åskådning man tillhör. Han vigde sitt liv åt att kämpa för de sina och det han trodde på, trots mycket svåra odds, han var också en krigare som var beredd att ta de risker som detta innebar. Att hans motståndare mördade honom i sömnen förminskar inte hans gärning och mod.

Relaterat

Sydafrika genom politiskt korrekta glasögon

Boerna beväpnar sig

J.M. Coetzee – Onåd

Tankar kring Ian Smith och rhodesiernas tragedi

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.