Kurt Wimmer är en av de metakulturellt mer intressanta manusförfattare och regissörer vår tid har att erbjuda. I Equilibrium målade han upp en dystopisk värld där ”hate crimes” vidareutvecklats till att även omfatta ”sense crimes”, och i Ultraviolet skildrade han hur en spillra av övermänniskor dömts till utplåning. Wimmer tenderar också att undvika de etniska stereotyper som annars är gängse i amerikansk film, och ger inte sällan afro-amerikaner möjligheten att gestalta mer komplexa ”skurkar” (något exempelvis Taye Diggs gör med bravur i Equilibrium).
Wimmers nyaste film, Law Abiding Citizen, är också metakulturellt och filosofiskt intressant. Den kretsar kring relationen mellan rättsväsende och rättvisa, och det som kan kallas juridikens alienering. På samma sätt som staten, samhällets redskap, kan slå över i sin motsats när den haft en tillräckligt tillväxt, så kan rättsväsendet bli ett hinder för rättvisan. Medlet blir ett självändamål, och för en växande grupp människor en källa till försörjning och karriär. Denna utveckling ser vi även i Sverige, där antalet uppklarade våldtäkter är litet, och där pseudo-diskussioner kring en ”Casper El-Kaissi Östlövs” eventuella psykiska störnings vara eller icke vara avleder uppmärksamheten från den mer relevanta frågan om hans existensberättigande överhuvudtaget, hans förverkande av sin egen rätt till liv. Med jämna mellanrum har rättsväsendets förmåga att leverera rättvisa varit lägre än normalt historiskt, och människor har då tagit rättvisan i egna händer. Exempel på detta är den ”vehmiska rätten” i det senmedeltida Tyskland, och ”proletär rättvisa” riktad mot sexualförbrytare i engelska arbetarkvarter.
I’m gonna pull the whole thing down. I’m gonna bring the whole fuckin’ diseased, corrupt temple down on your head. It’s gonna be biblical.
– Clyde Shelton
I Law Abiding Citizen är detta en fråga som ställs på sin spets. Huvudpersonen Clyde Shelton, spelad av Gerard Butler, förlorar sin hustru och sin dotter i en såkallad ”home invasion”, och tvingas därefter åse hur den institutionaliserade rättvisans mekanismer misslyckas att utdöma rätt straff. Den karriärlystne åklagaren Nick Rice, spelad av Jamie Foxx, är här en viktig orsak, då han inte vill riskera att åta sig fall som kan sänka hans lovande statistik.
Shelton planerar efter detta en brutal hämnd, till en början riktad mot de båda män som förstörde hans liv, men därefter även mot det korrupta rättsväsen som inte utkrävde rättvisa för hans mördade familj. Samspelet mellan Shelton och Rice utvecklas till en fascinerande katt-och-råtta-lek, som är spännande i sin egen rätt. Samtidigt är det en studie i svart pedagogik, där Shelton försöker tvinga Rice att anamma hans perspektiv på rättvisa som något mer reellt än bara en institutionell och social konstruktion. För mycket kan inte sägas om detta utan att förstöra handlingen, men man kan definitivt fråga sig vem som är filmens protagonist, och vem som i slutet egentligen vinner.
Som helhet är det i varje fall en både spännande och tankeväckande film. Wimmer ställer skickligt olika perspektiv mot varandra, och reser olika frågor. När man som tittare känner sympati för Shelton i hans jakt på hämnd låter han den därför bli väldigt brutal. Några enkla svar ger han alltså inte (några enkla svar finns heller inte, risken att rättsväsendet korrumperas försvinner inte för att man inför dödsstraff för att ta ett exempel, däremot blir konsekvenserna av det hela potentiellt något mer irreversibla). Samtidigt finns det vissa luckor i handlingen, men skådespelarinsaterna är goda (särskilt Butler gör en bra insats som den mordiskt konsekvente dödsängeln Shelton) och sammantaget är det en bra film. Den får därför tre stora indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
