Filmen Confessions of a Dangerous Mind är på många sätt en modern nihilistisk klassiker. Den bygger på den amerikanske TV-showskaparen och -värden Chuck Barris självbiografi med samma namn, där han gör gällande att han parallellt med sin TV-karriär mördade människor åt CIA. Dessa uppgifter har aldrig kunnat vare sig bekräftas eller motbevisas, oavsett vilket torde Barris ha en något originell psykologisk profil när han kommer med dem. På Barris självbiografiska berättelser har sedan George Clooney gjort en film. Skillnaderna mellan boken och filmen är samtidigt stora, regissören Clooney har inte bara tagit sig en del friheter med handlingen utan skapat något kvalitativt annorlunda och bättre än Barris självbiografiska bok. Detta beror delvis på skillnaderna mellan bok- och filmmedierna.
You’re 32 years old, and you’ve achieved nothing. Jesus Christ was dead and alive again by 33. You better get crackin’.
– Jim Byrd
Filmen följer en inte längre helt ung Barris under det turbulenta 1960-talet. Han är en arg ung man, med en karriär som inte vill ta fart, en charm som inte uppfattas av det motsatta könet, och en vana att besöka barer, hamna i slagsmål och åka på stryk. Ingen vill ha honom, varken arbetsgivare eller kvinnor. Det enda han åstadkommit är att han skrivit den populära Palisades Park som blev en mindre hit med Freddy Cannon. Hans liv förändras när han kontaktas av CIA-agenten Jim Byrd, som inser att han har den psykologiska profil som krävs för att bli en framgångsrik lönnmördare.
Think of it as a hobby. Something you do to relax. You’re an ”assassination enthusiast.”
– Jim Byrd
Det Barris saknat i det civila samhället visar sig vara exakt det som uppdragen åt CIA kan erbjuda. Han upptäcker att han uppskattar att leva livet ”på riktigt”, och arbetet som lönnmördare blir hans lösning på den nihilistiska krisen. Hans dröm att skapa game shows är också ett sätt att lösa den.
Clooney lyckas här bygga upp en kontrast dels mellan den vardag där Barris är en medioker medelmåtta och den absoluta tillvaro på liv och död som CIA erbjuder honom, dels mellan den glättade ytan i hans shower och det mer genuina liv som hans hippieflickvän Penny erbjuder.
Denna aspekt saknas nästan helt i Barris bok. Barris framstår också i boken främst som en osympatisk man och skapare av vulgär underhållning och tidig förnedringstv, medan Clooneys Barris har kvaliteter som gör honom intressant. Samtidigt har Clooney tonat ner den verklige Barris drivkrafter något, inte minst hans uttalade patriotism. I boken får vi veta att hans onkel Albert var en av ”högerextrema” John Birchsällskapets få judiska medlemmar, och även att han själv sökte sig till CIA. Intressanta är också skildringarna av hans första uppdrag, där han infilterade medborgarrättsrörelsen. Barris analys av denna är inte politiskt korrekt.
I sat there, on the church steps observing the whites fawning over the blacks, running their errands, doing everything but wiping their black asses. The whites would have done that too, if given the chance. And if you would have told any of those brownnosers that the black asses they wished they could tend were going to come back and haunt them someday… figuring out how to get a bloody revolution going so they could really jam it up those pearly white yin-yangs – they would have… called you a fascist weirdo racist.
I boken får vi också veta att ett av Barris uppdrag var att eliminera den kände tyske vänsterledaren Rudi Dutschke, något han misslyckades med. I boken visar det sig också att Barris är elak mot hundar, utvecklar ett beroende av betydligt yngre kvinnor, och att han var betydligt äldre än i filmen när han utnyttjade sin systers väninna Tuvia. Det är alltså en mindre sympatisk, mer småskuren, Chuck Barris som framträder i boken, hans nihilism är alltså mindre intressant, mindre europeisk, än i Clooneys film. Samtidigt är boken mer realistisk, och brutalare, och saknar den glamor Clooney ger sin film. Man får också en inblick i Barris intellektuella intressen, bland annat tillhör Carlyle hans favoritförfattare.
That is why I became involved in the murky world of espionage. I wanted to bring a sense of wartime back into my life. I wanted to be exhilarated again… and when the allure is gone, you are condemned… condemned to live the rest of my life outside civilization. You, my friend, will be too.
– Sigfried Keeler
Men genom att mörda åt CIA ställer sig Barris vid sidan av mänskligheten, får det som i indiansk mytologi kallas ”death eyes”. I boken har han inte särskilt ont av detta, medan han i Clooneys version drabbas av en existentiell kris när han konfronteras med sin mänsklighet i form av den egna dödligheten. Detta fångas med kuslig precision i den scen där Barris väntar på att bli skjuten medan den progressiva klassikern If I had a Hammer spelas. Sången representerar en gemenskap byggd på en naivitet och idealism som Barris vänt ryggen, han kan aldrig bli en del av den världen igen.
Filmen är alltså en klassiker i den europeiskt nihilistiska traditionen. Clooney fångar den unge Barris känsla av misslyckande och vrede, liksom hur han livas upp av att träda in i den absoluta sfär lönnmördandet erbjuder, och hans existentiella kris. Barris bok ger mer bakgrund och är mer realistisk, men samtidigt framträder en osympatisk huvudperson som man inte kan identifiera sig med. Hans gameshows framstår också som tämligen vulgära, och som ett led i Västerlandets förfall. Vissa inslag är dock underhållande, som Barris skildring av tre schimpansers äventyr på The Dating Game (när Barris är rolig skrattar man högt). Skillnaderna mellan filmen och boken bygger delvis på att de båda medierna har olika möjligheter, filmen har exempelvis förmågan att vara visuell och använda musik för att skapa tidskänsla och sublima kontraster. Till stor del bygger skillnaderna dock även på att filmen ges en struktur som Barris bok saknar, och att Clooneys huvudperson går att sympatisera med trots det han gör.
Filmen rekommenderas i varje fall varmt för den moderne nihilisten, boken rekommenderas inte fullt lika varmt men är intressant i sin egen rätt som en inblick i en ovanlig människas inre. Värt att notera är dock att Barris saknar den personliga ekvation som gör att hans nihilism leder någonstans, snarare stannar han på halva vägen och retiterar sedan.
Om skribenten: Joakim Andersen
