När man studerar den italienske traditionalisten Julius Evolas intellektuella inspirationskällor dyker mer kända namn och grupper som sufikonvertiten René Guénon, dadaisterna, den ockulta Ur-kretsen, och filosofen Friedrich Nietzsche upp, liksom samtida gestalter som J.J. Bachofen, Max Stirner, Carlo Michelstaedter, och Bal Tilak. En mindre framträdande person i sammanhanget är den nordamerikanske ockultisten Paschal Beverly Randolph (1825-1875). Evola tar upp honom, ihop med Aleister Crowley, som exempel på västerländska magiker i Eros and the Mysteries of Love och var ihop med Maria de Naglowska senare delaktig i att publicera ett antal av hans texter i Europa. Någon central roll i utvecklingen av Evolas tänkande spelade alltså inte Randolph (däremot tillhör det historiens märkliga sammanträffanden att han var populär bland surrealisterna). Hans livsöde och världsåskådning är dock intressant av flera skäl, både som kuriosa och som ett stycke idéhistoria.
John Patrick Deveney har skrivit en omfattande biografi över Randolphs liv och idéer, intressant är att han funnit Randolph genom sin lärare Mircea Eliade och att han under arbetet med boken fått hjälp av Fondazione Julius Evola. Även traditionalisten Guenon dyker upp som en av de författare som berört Randolph i sin ockulta historieskrivning.
Personlig och etnisk bakgrund
The love for the black man was and is a hollow pretense; for the negro was always nearer to the white man’s heart in the South than to the pale Yankee of the East… Northern philantropy is a sham and utter cheat.
– Paschal Beverly Randolph
Paschal Beverly Randolph föddes i den amerikanska slummen. Hans mor var av afro-amerikansk härkomst, och hans far ska ha tillhört den framstående euro-amerikanska Randolph-släkten. Hans mor gick tidigt bort, och även om han vårdade hennes minne hela sitt liv, kom den unge Paschal att stå ensam i en hård värld. Han lärde sig att läsa på egen hand, och blev så småningom tämligen bildad (bland annat lärde han sig franska och en del arabiska). Hans brist på en strukturerad utbildning är dock tydlig i många av hans texter. Frågor om identitet och härkomst kom att spela en viktig roll för honom. Ofta identifierade han sig med arvet från den far han tycks ha haft ingen eller mycket begränsad kontakt med, och beskrev sin mor som tillhörande en kunglig ätt från Madagaskar. Detta innebar i så fall att han helt saknade afrikanskt arv (Madagaskars befolkning är närmare släkt med Sydostasiens invånare än med Afrikas). Efter inbördeskriget kom han istället under en period att identifiera sig med de svarta, och arbetade aktivt med att lära de frigivna slavarna att läsa och skriva. Han hade då nära kontakt med New Orleans kreoler, en lokal, kastliknande, överklass av blandat europeiskt och afrikanskt blod som kämpat för Sydstaterna. Paschal kom många gånger att beskriva sina minnen av vita abolitionister med bitterhet. De hade hyst en abstrakt medmänsklighet med de svarta, men de hade betydligt svårare för konkreta svarta (som han själv). Samexistens såg han alltmer som en omöjlighet, och menade att i framtiden skulle resultatet bli att svarta och vita separerades och att halvbloden dog ut. I sin dödsruna beskrevs han som av ”delvis spansk” härkomst.
Randolphs livslånga identitetskris är både tragisk och gripande, men samtidigt en väldigt relevant påminnelse om verkligheten i en era då etniskt gränsöverskridande relationer ses som ett värde i sig. Att beröva sina barn en identitet är ett potentiellt övergrepp, vilket Paschals förtvivlan påminner läsaren om. Existensen av en Dieudonne eller en Leo Felton minskar inte sanningshalten i det.
En lycklig man skriver inga böcker. Jag har skrivit tjugo!
– Paschal Beverly Randolph
Hela sitt liv kände Randolph att två själar bodde i hans bröst, och det är tveksamt om han någonsin egentligen var lycklig annat än kortare perioder. Han hade svårt att komma överens med andra människor, och drogs ofta in i konflikter med sina välgörare. Samtidigt bar han sedan moderns död på en skriande längtan efter vänskap och mänsklig närhet, och kunde vara naiv och lättmanipulerad när han trodde sig ha funnit detta. Eftersom hans sätt att skriva inkluderar många anekdoter och personliga funderingar är hans skrifter också fyllda av hans bittra och tragiska minnen. Bland annat ska hans dotter ha svultit ihjäl som följd av att han lurats på pengar. Man får ofta intrycket att Paschals relation till sanningen var flexibel, men de kusliga stycken där han beskriver bleka små händer som sträcker sig efter mat tycks vara byggda på tragisk verklighet. Paschal var väl medveten om sina svaga sidor, fåfänga, svartsjuka, kvinnotycke, och även om han inte trodde på reinkarnation ansåg han sig själv vara dömd att vandra på jorden gång på gång som straff för en svår synd han begått i ett tidigare liv.
Spiritismen
Under 1800-talet sveptes Västvärlden, och då inte minst USA, av det fenomen som kallades spiritismen. Systrarna Fox ansågs ha fått kontakt med de dödas andar, och seanser och medier spreds sedan närmast explosivt. Budskapen från de dödas rike, ”the Summer Land”, var normalt positiva och uppmuntrande och det visade sig också att olika historiska personer hade ungefär samma åsikter som spiritisterna. Spiritisterna var ofta liberalt sinnade, och överlappningen med socialistiska utopister, feminister, ”free lovers” och abolitionister var betydande. Man kan se fenomenet på två sätt. Å ena sidan uttryckte spiritisterna en längtan efter mer direkta religiösa upplevelser, vilket gör att de kan jämföras med traditionella religioner som voodoo och animism. Å andra sidan var de tämligen naiva, och tanken att de dödas andar kunde vara något annat än det de utgav sig för att vara uteslöts normalt (exempelvis att det kunde röra sig om mediets undermedvetna). Ledande spiritister uteslöt också möjligheten av onda andar, på sin höjd kunde de vara lekfulla. Många traditionalister har därför betraktat spiritismen som potentiellt farlig, att naivt låta sig kontrolleras av främmande krafter kan ha oönskade bieffekter. Det fanns också mycket riktigt ett antal galningar och bluffmakare i miljön. Den tidiga spiritismen eftersträvade att vara ”vetenskaplig”, och Deveney menar att det till stor del var Randolphs inflytande som omformade den och fick den att återknyta till magiska traditioner av olika slag.
Paschal visade sig vara en medial naturbegåvning, som på kort tid kunde förlora kontrollen över sin kropp och besättas av diverse andar. Han kom under flera år att röra sig i den spiritistiska miljön, där hans tjänster som ett dramatiskt och övertygande medium var eftertraktade. I efterhand ångrade han dessa år, då han gav upp kontrollen över sig själv till allehanda ”andar” och dåliga mentorer. Som han själv uttryckte det var han under dessa år bara mentalt frisk ett fåtal timmar, och han betedde sig också mycket illa mot sina medmänniskor. Under denna period kom han också i kontakt med sin tids motsvarighet till de ideologer som idag kallas ”polyamorösa”, på Randolphs tid kallades de ”free lovers” (idag utgår de också mer från queer-teorin, på Randolphs tid utgick många istället från Fouriers tankar om ”affiniteter”). De var radikala i olika hög grad, en del försvarade endast möjligheten till skilsmässa medan andra var rena libertiner. Randolph kom att hata de senare med en särskild glöd, eftersom deras teorier förstörde hans äktenskap. Han tog 1858 avstånd från spiritismen.
Randolph som magiker
Under 1850-talet var Randolph också aktiv som ”medial läkare”. Hans diagnoser kretsade ofta kring patienternas sexliv, särskilt ansåg han att hans manliga patienter inte sällan uttömt sina vitala energier genom självbefläckelse (något han såg som en särskilt svår förbrytelse). Han tillverkade mediciner för att återuppbygga dessa vitala energier, mediciner som ofta tycks ha innehållit hasch (en drog Randolph såg som näring för själen, och var mycket positiv till). Randolph menade också att dessa vitala energier fylldes på genom ett normalt sexuellt samliv mellan parter med en romantisk relation, och ägnade en hel del tid åt sina patienters samliv. Många av hans råd byggde egentligen på sunt förnuft och psykologi, som när han betonade vikten av renlighet och uppskattning. Han menade att kärleken mellan makar var det viktigaste, och att barn som föddes av föräldrar som hatade varandra automatiskt blev mentala krymplingar. Intressant är att han för sin tid framstår som ganska radikal i sin syn på förhållandet mellan könen och kvinnans ställning. Han ägnade sig också åt att sälja magiska speglar, och skrev skönlitteratur med ockulta inslag (som Ravalette och Dhola Bel). Randolph ansåg sig också ha varit synsk sedan barndomen, och lärde ut olika metoder mot betalning. Hans ekonomiska situation tycks sällan ha varit särskilt stabil, och han oroade sig ständigt för att hans barn skulle stå utan medel efter hans död.
Under 1850-talet gjorde Randolph flera resor till Europa, där han mottogs i den livaktiga ockulta miljön och bland annat träffade författaren Bulwer-Lytton. Han kom efter dessa resor att beskriva sig som en ”rosenkreuzare”, en term som hade hög status på grund av kopplingen till 1600-talets rörelse med samma namn. Det var också vid denna tid han färdades till Mellanöstern, där det fanns en livaktig miljö med magiker och fakirer av olika slag. Han besökte bland annat dagens Egypten och Syrien, och hävdade att han lärt olika mysterier av de svarta i Dongola. Randolph hävdade att han under dessa resor invigts i ”nusairernas” eller ”ansaireternas” mysterier. Idag mer kända som alaviter är dessa en av de avvikande religionerna i det annars muslimskt dominerade Mellanöstern (liknande religiösa former är bland annat druser och yezider). Alaviterna betraktas normalt som ”mer” muslimska än exempelvis yeziderna, men i alla dessa religiösa traditioner kan man spåra inslag från bland annat gnosticism och äldre arv. En beskyllning som tidvis riktats mot dem är att de bevarat sexuella riter från antiken. Randolph hävdade att han lärt sig dessa system under sina resor. Han grundade ett flertal ordnar för att sprida sina läror, antydde deras existens i sina böcker, och sålde de mer kontroversiella texterna genom handskrivna brev.
I likhet med många samtida ockultister hävdade Randolph att han invigts av uråldriga sällskap med kunskaper som var otillgängliga för de vanliga dödliga. Detta var samma sällskap som på 1600-talet undervisat de historiska rosenkreuzarna, antydde han. Sådana kopplingar kan antas ha varit en användbar konkurrensfördel i de miljöer där Randolph verkade, oavsett om de sedan var helt verklighetsbaserade eller inte (man kan misstänka att Randolphs påståenden enligt Guenon skulle beskrivits som ”pseudo-initiering”).
Ett inslag i Randolphs magiska världsåskådning var ”stirpikultur”, möjligheten att genom ockulta medel skapa överlägsna barn. Denna tanke var inte ovanlig i de miljöer där han rörde sig, bland annat menade man att det var möjligt att få icke-mänskliga väsen att bosätta sig i ett foster. Han använde dessa stirpikulturella tekniker för att hans son, döpt Osiris Budh, skulle föra vidare hans orden och delge mänskligheten hans arv, men sonen kom istället att leva ett tämligen vanligt liv som läkare (ett liknande öde drabbade de samtida teosoferna med deras utvalde världslärare Krishnamurti). Däremot har en av Randolphs kvinnliga ättlingar, en italiensk contessa, visat intresse för sin mystiske förfader.
Oh, how I have yearned for everlasting death, in view of the pitiless, remorseless persecutions, insults, wrongs, heaped on my head by thousands whom I never either harmed or even met – envious, jealous, sorted! I pitied them, and longed for lasting rest.
– Paschal Beverly Randolph
Randolph avslutade sitt liv för sin egen hand efter att hans svartsjuka fått honom att dricka allt mer. Efter sin död återfanns han av spiritisterna, bland annat gavs det ut en bok som han påstods ha skrivit i efterlivet. Hans ockulta läror, särskilt de sexuella inslagen, kom att leva vidare i olika mindre ordnar och bland annat Meyrink och Evola läste honom.
Randolphs världsbild
Randolphs världsbild var till sitt väsen magisk. I centrum av Kosmos ansåg han att det fanns en sol, i vilken det gudomliga var immanent. Mänskliga själar, monader, såg han som det gudomligas tankar. Allt bands samman av en energi eller väv han kallade Aeth. Han menade att människan är tredelad (kropp, ande och själ), och att dessa tre delar genomgår skiftande öden efter döden. Här påminner han alltså om Evola och många traditionella läror. I en bok som After Death beskriver han det han kallar Aidenn, med dess många sfärer, och de öden som väntar andarna efter döden. Han påminner där ganska mycket om spiritisterna och den svenske Swedenborg; det är detaljerat och positivt, men samtidigt ganska repetitivt. Randolph kom gradvis att hävda att inte alla människor har en själ. Även vad gäller människans fysiska uppbyggnad var han anti-egalitär. I sitt verk Pre-Adamite Man, där han byggde på sin tids arkeologi, hävdade Randolph att de olika människoraserna hade olika ursprung (han var alltså en anhängare av teorin om polygenes). Han menade också att vanliga svarta var primitiva jämfört med vita och aldrig skulle hinna ifatt dem, och att detta även var fallet efter döden. En anhängare av tron på kosmisk evolution och ständigt framåtskridande var Paschal också, och han menade att det fanns många väsen som var högre än människan (i äldre traditioner beskrivna som gudar eller änglar). Även här präglades hans världsbild dock av pluralism, och han ansåg också att det fanns onda, demoniska väsen, liksom mindre utvecklade elementarer (kända som undiner, salamandrar, feer, och liknande). Det var ofta dessa som manipulerade spiritistiska medier, menade han. Likheterna mellan Randolphs världsbild och äldre hednisk är alltså tydliga, även om det också finns skillnader. Likheterna med olika new age-världsbilder är större, och där finns också ett mer direkt släktskap.
One night – it was in far-off Jerusalem or Bethlehem, I really forget which – I made love to, and was loved by, a dusky maiden of Arabic blood. I of her, and that experience, learned – not directly, but by suggestion – the fundamental principle of the White Magic of Love; subsequently I became affiliated with some dervisches and fakirs…
– Randolph
Det han blivit mest känd för är kombinationen av sex och ockultism, på sin tid synnerligen kontroversiell men historiskt förekommande i de flesta civilisationer (Evola berör exempel från allt från hassidisk judendom och antika grekiska mysterier till indisk tantrism och berbiska muslimer i Eros and the Mysteries of Love). Även denna byggde på hans världsbild, och tron på vitala och magnetiska energier som en del av människan (liknande tankar framfördes av hans samtida von Reichenbach kring ”od-energin”, och påminner om Reichs kosmiska ”orgoner”). Dessa energier kunde uttömmas vid onaturliga sexuella beteenden, och Randolph ansåg också att det fanns en sorts vampyrer som kunde stjäla andras energi. Men vid ett naturligt samliv kunde de istället fyllas på, och även användas i tillverkningen av magiska speglar och liknande. Randolph påminner här om indiska traditioner där världen byggs upp av manliga och kvinnliga energier, den utopiske socialisten Fourier tog i modern tid detta sätt att tänka så långt att han beskrev planeternas samliv. En annan tanke som var vanlig i den miljö han rörde sig var möjligheten till föreningar mellan människor och andra väsen, även detta inslag återfinner vi i mer traditionella samhällen (med allt från japanska kitsune via de tantriska dakinis till antika grekiska nymfer och liknande). Samtidigt bör man notera att Evola i sin beskrivning av Randolphs system inte är överdrivet imponerad, och någon traditionalist var han inte.
Som helhet finns det alltså mycket intressant hos Randolph, men det är mer som ett ovanligt människoöde än som en förebild. Han var en säregen personlighet, men är man intresserad av ockulta aspekter av den moderna historien är Deveneys bok både initierad och informativ. Han tar bland annat upp kopplingarna mellan Randolph och teosofins grundare Blavatsky (som också hade ett förflutet i spiritismen), liksom delvis kopplingen till traditionalisten Guenon. En mindre känd aspekt av den moderna historien och ett säreget livsöde är det i varje fall som beskrivs. Är man intresserad av området rekommenderas Deveneys bok varmt, i annat fall bör man dock lägga sin tid och sina pengar på något annat.
Om skribenten: Joakim Andersen
