En av de mest intressanta samtida författarna är skotska Irvine Welsh, känd för att ha skrivit Trainspotting. Welsh framstår i sina många romaner som en realistisk skildrare av olika miljöer i det senmoderna samhället, oftast mer extrema sådana. Det kan vara unga narkomaner i Trainspotting, proletärer och entreprenörer i porrindustrin i fortsättningen Porno, fotbollshuliganer i Marabou Stork Nightmares, och poliser med problem och intelligenta tarmmaskar i Filth. Hans samtidsskildringar har en nihilistisk kvalitet och miljöerna han skildrar är intressanta genom sin icke- eller anti-borgerliga karaktär, samtidigt som det finns en underton av tragik och sorg. En mörk humor är också återkommande. Normalt tar Welsh dock inte ställning, och alla hans huvudpersoner är tämligen osympatiska i sin komplexitet.
Welsh använder sig flitigt av postmoderna metoder i sin berättarkonst, såsom hopp i tiden och mellan olika personer. Han är också känd för att låta skotsk dialekt spela en framträdande roll (vet man bara att ”wee lassie” betyder ”liten tös” och ”you ken” på svenska blir ”du vet”, så är det sällan något problem). En viss lokalpatriotism är inte heller helt ovanlig.
– You fucking Paddies, all you supplied the New World wi was the numbers, the expendable brawn. Fucking worker ants. The Scots, we provided the know-how.
– Crime
Crime
Med romanen Crime frångår Welsh i någon mån mönstret från sina tidigare böcker, då där finns en huvudperson som i varje fall försöker vara en hjälte, liksom där finns ett antal urskiljbara företrädare för den rena ondskan. Där finns alltså en moralisk konflikt som kan vara svår att identifiera i hans tidigare böcker. Welsh har också inför arbetet med romanen gjort omfattande research om sexuella övergrepp, och den handlar om detta tragiska ämne. Huvudpersonen, Ray Lennox, är en skotsk polis som arbetar med att spåra upp sexualförbrytare. Detta arbete sliter på hans redan från början sargade själ, och han har därför tagit semester i Florida ihop med sin fästmö. Väl där leder hans kokainmissbruk dock till att han snubblar rätt in i en härva med pedofiler. Lennox tvingas fly genom Florida med en tioårig flicka från ett nätverk av sådana ”nonces”.
Crime påminner på många sätt om Nabokovs klassiska Lolita, men där Nabokov följer den motbjudande Humbert Humbert på en resa där han förstör sin styvdotters barndom så försöker Lennox istället återge ett barn dess oskuldsfullhet och barndom (här kan nämnas att Lolita trots sitt rykte knappast kan läsas som ett försvar för Humbert). Under flykten läker han också sina egna sår, och när han till sist slår tillbaka mot pedofilerna är det som en man som kommit över både sitt missbruk och många av sina demoner.
Det sociala träsket
Man is a beast of prey… pacifism will remain an ideal, war a fact.
– Oswald Spengler
Romanen utspelar sig i Florida, och dess träsk och alligatorer är ständigt närvarande som bakgrund för skeendet. Lennox jämför också de sexuella rovdjur som han kämpar mot med bestar, ”beasts”, och träsket blir därför på många sätt en metafor för samhället. Den desillusionerade Lennox har därför svårt att smälta den postliberala synen på människan som av naturen god, och auktoriteter som något negativt. I ett samhälle där det finns rovdjur som gör de svaga och de små till sina byten, behövs det auktoriteter som kan hindra dem. Ibland med legitimt våld.
Fifty per cent of people are honest. You could forget all about them. They might commit minor misdemeanours, but they basically lived their lives toeing the line. The other 50 per cent were divided between the evil, around 10 per cent, and the weak and stupid, the other 40. Again, the evil weren’t that important in the calculation, they were just there to be hunted down. The key group was the weak and stupid. They were the main perpetrators and victims of crime.
– Crime
Lennox slår också ett slag för föräldrarollen, främst modersrollen. Många pedofiler i boken nästlar sig in i trasiga familjer genom ensamstående mödrar som vill festa hela livet och vinna bekräftelse på andra sätt än som mödrar. Fäderna lyser med sin fullständiga frånvaro.
– Why the fuck do they have that in Miami Beach? It’s like having something to commemorate the Rwandan atrocities in Las Vegas! What’s Miami got tae dae with the Holocaust?
– Ray Lennox reagerar på ett Förintelsemuseum i Miami
He can see Robyn now, a feckless icon of cool motherhood, luminous with broken promises. Casting herself as Tiannas surrogate, big-wee sister, subjecting the girl to a litany of such reality TV shows, particularly the ones with a dating element. Battering her neurons with the shit that would, in tandem with Robyns own behaviour, forge the template of the kids world-view.
– Crime
Welsh berör i någon mån också kopplingen mellan konsumtionssamhälle och pedofili. Möjligen kan man förstå detta samhälles starkt fientliga syn på pedofiler av olika slag som följden av en smärtsam insikt. Det senmoderna samhället är betydligt mer framgångsrikt än någon ”ful gubbe” när det gäller att uppmuntra och göra profit på barns sexualitet, något Lennox också noterar. Historiskt ser vi redan idag hur den sociala fasen ”barndom” förändrats (något den även gjort tidigare, beskrivet av exempelvis Aries i Barndomens historia). Det pedofila ideologer talar om i teorin är alltså föga annat än det senmoderna samhällets illa dolda och föga erkända praktik. Skolbarn klär sig som prostituerade och åker i sökandet efter uppskattning, pengar och modelluppdrag frivilligt hem till sådana som ”Alexandramannen”, men de stora problemen anses vara äktenskapsmönster i Mellanöstern och barnpornografer. Samhällets självinsikt kan alltså anses vara något bristande. Ett samhälle som tar sina barns välmående på allvar måste slå till hårt mot de individer som hotar dem, men måste också agera mot sådana strukturella problem som det offentliga rummets och barndomens sexualisering. Detsamma gäller devalveringen av föräldrarollerna och familjen, liksom upplösningen av gränserna mellan de sociala faserna barn och vuxen. Man kan här också nämna nedmonteringen av det sociala skyddsnätet, som i många fall drabbar just familjer med barn.
Sådana samhällskritiska frågor spelar dock ingen central roll i Crime, som främst är en spännande berättelse om en ensam polis och hans kamp för att rädda ett barn från ett nätverk av pedofiler. Samtidigt växer han som människa och börjar läka sina egna själsliga sår. Detta är dock en av bokens svagare delar, då Welsh tycks anse att själslig läkning måste anta tämligen politiskt korrekta former. Slutet kan alltså lämna en stark känsla av smolk i glädjebägaren för de läsare som uppskattat den nakna realismen i Welsh tidigare böcker (de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei blev i varje fall tämligen besvikna på det antiklimax Welsh levererar).
The blacks here fascinate him, the way their bodies move to a different rhythm. Their voices so different from the whites and latinos, it’s as if they’re from Mars. He feels something deep in his bones and prays it’s curiosity rather than racism.
– Crime
Detta gör att även om många av Welsh tidigare böcker gör honom värd att jämföras med andra nihilistiska klassiker som Palahniuk och Houellebecq, så kan man uppleva Crime som både en utveckling och en reträtt. Den är en utveckling på så vis att den genomsyras av en social och etisk medvetenhet, men en reträtt genom att denna mot slutet antar politiskt korrekta former. Vilken av dessa aspekter som kommer att dominera hans skrivande framöver återstår att se, som vanligt är han i varje fall en värdefull inspirationskälla för identitärer med litterära aspirationer.
Relaterat
Carl Hamilton och det infantila samhället
Chuck Palahniuk – Frihet och totalitarism
HP Lovecraft – Mot världen, mot livet
Om skribenten: Joakim Andersen
