En käpphäst bland senmoderna liberaler är inte sällan frågan om fri invandring, ibland med förbehållet att invandraren måste ha sin försörjning tryggad genom ett arbete. Bland förespråkarna finns Moderata Ungdomsförbundet, Liberala Ungdomsförbundet, Miljöpartiet de Gröna, och nu även skribenten Sofia Nerbrand i en kolumn på Svenska Dagbladet. Det är talande för det svenska debattklimatet att det endast är företrädarna för den ena extremen i frågan som ges tillträde till den mediala debatten, men det ger samtidigt en möjlighet att närmare studera liberalismen som utopi.

Liberal utopi och svenskhetens devalvering

Intressant är att Nerbrand skriver att fri invandring ”borde vara självklart”. Hon argumenterar för detta utifrån ett klassiskt liberalt perspektiv där det finns vissa grundläggande individuella fri- och rättigheter. Bland dessa finns fri rörlighet. Förutom Nerbrand tycks det främst vara borgerliga ungdomspolitiker som framför kravet på fri invandring, vilket i realpolitiken får betraktas som lika utopiskt som det klasslösa samhälle som är utopin för motsvarigheterna på vänsterkanten. Psykologiskt är det oavsett vilket intressant att fråga sig varför just fri invandring blir en viktig utopi för borgerliga ungdomspolitiker. Tydligt är att det rör sig om en i grunden endimensionell verklighetsuppfattning, där man abstraherar bort det som inte ryms i den abstrakta modellen med biljardbollsliknande ”individer” med ett antal ”rättigheter”. Sammantaget är det som abstraheras bort både mycket och värdefullt, allt från den biologiska basen för samhällsliv överhuvudtaget till etniciteters förutsättningar för överlevnad.

Man kan samtidigt identifiera en viss politisk glidning hos Nerbrand, liksom hos andra förespråkare för omfattande invandring. Den folkliga opinion som uttrycks i krav på förbud av minareter, liksom de reella ansater till att det uppstår etniska och religiösa enklaver med antiliberala värderingar som följd av invandringen, leder till en annan syn på det mångkulturella idealet. Nerbrand skriver därför att man måste skilja på fri invandring och det mångkulturella idealet. Det mångkulturella idealet kan då vara skadligt, eftersom det innebär en acceptans av antiliberala värderingar.

Man kan fråga sig om detta inte är en oundviklig följd av storskalig invandring från kulturellt främmande länder. Man kan också som antiliberal konstatera att ”mångkulturell” respekt för andra kulturers genuina särart också ökar möjligheterna till separation, och överlevnad för alla parter. Mer intressant är dock den andra sidan av resonemanget. För Nerbrand och andra liberala utopister finns det individer, som har vissa rättigheter. Detta innebär i sin förlängning att sådant som nationer är ointressanta. Om vi antar att det finns en svensk etnisk grupp, med en given identitet, innebär fri invandring på sikt att den försvinner eller förändras till oigenkännlighet. Det kan framstå som ”rasism” att ens nämna det, men vår bild av svenskheten innehåller normalt även en viss estetisk idealtyp. Den blonda, blåögda svensken. Med en fri invandring, oavsett hur arbetssamma de nyanlända är, försvinner denna människotyp på några generationer. Detsamma gäller svensk kultur och svenska traditioner. Eftersom identitet inte är ett värde för Nerbrand på samma sätt som rättigheter är det, är detta dock ett icke-problem för henne. Liberalismen erbjuder alltså en mycket ogynnsam institutionell och konceptuell miljö för nationers överlevnad.

Det kan och får aldrig bli den röda stugan, den svenska modellen, nubben till sillen eller kebaben som karaktäriserar det svenska. Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen.– Sofia Nerbrand

I den mån Nerbrand talar om ”svenskhet” reducerar hon det istället till att handla om en uppsättning liberala principer som är gemensamma för den moderna västvärlden. Detta är en kooptering av begrepp som potentiellt kan vara förvirrande för en opinion som inte tillåts diskutera invandring och kultur utan att det ska medieras genom individer med i grunden starkt avvikande åsikter, som Nerbrand. Oavsett vilket demonstrerar Nerbrand faran med att utgå från en rent liberal ideologi, då nationers och identiteters själva existens då blir icke-frågor.

Klassperspektiv

Ett verkligt internationellt samarbete mellan de europeiska folken är möjligt endast då, när vart och ett av dessa folk är helt och håller herre i sitt eget hus.– Friedrich Engels

Om man anlägger ett klassperspektiv på frågan om fri invandring står det snart klart varför det är en liberal utopi. Frågan ger möjlighet att framstå som chict radikal genom att skada det egna etnos, samtidigt som det även är ett led i en mer traditionell klasskamp. Fri invandring leder till en numerär ökning av arbetarklassens ”reservarmé”, vilket kan pressa ner lönerna. Samtidigt bidrar det till att arbetarklassen blir mer splittrad, de nyanlända saknar också ofta traditioner av facklig kamp. Kraven på välfärdssystemen växer också, vilket gör att dessa framstår som allt dyrare och allt mindre effektiva. Med detta i åtanke är det inte så underligt att frågan drivs av liberala ungdomspolitiker utan ansvar för en reell politik och en reell statskassa. Mer underligt är det att de inte mer högljutt utmanas av vänstern i frågan. Även här är dock problemet att i den mån den svenska identiteten och nationalstaten överhuvudtaget är av intresse för vänstern är det endast som ett redskap, alltså inte som ett ändamål i sig.

För att i grunden utmana det liberala konsensus, och den sammanväxt av ”höger” och ”vänster” som äger rum när det ideologiska landskapet och överklassernas komposition förändras, krävs därför en genuin antiliberal opposition, som sätter identitet framför individ, och det konkreta framför senliberal abstraktion. Rätten till särart framför rätten att tyst åse fri invandring och den undergång för de europeiska folken den medför.

Relaterat

Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Vänster mot massinvandring – några länkar

Klass och identitet

Socialism och samhälle

Är kulturnationalismen en globalism light?

Local communities are not mere geographical locations but the product of efforts of previous generations of citizens in constructing social and political entities in particular ways, with specific characteristics. While all communities and societies are more or less demographically “porous," there are limits to the number of newcomers that can be integrated without causing considerable dysfunctions.

– Paul Piccone

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.