Den franske samhällsfilosofen, och den antiliberala Nya Högerns grand old man, Alain de Benoist utvecklar i Abschied vom Wachstum sin syn på tillväxten och framstegstron. I ett samhälle som historiskt byggt en stor del av sin legitimitet på dessa båda fenomen är det en både subversiv och värdefull analys.
Finanskrisen
de Benoist sammanfattar i det nyskrivna förordet sin analys av den finanskris vi just nu lever i. Han utgår här bland annat från Kondratieffs och Schumpeters teorier om kapitalismens cykler, där faser av hög reell produktion avlöses av faser med hög finansiell aktivitet (spekulationsbubblor som förr eller senare får ett abrupt slut). Även Immanuel Wallersteins teori om ”liberalismens död” behandlas av de Benoist, som menar att krisen inte minst är en kris för den liberala globaliseringen och den amerikanska hegemonin. Han tar bland annat upp hur USA kunnat finansiera sin hegemoni genom dollarns globala ställning, och hur kapitalet i nedgångsfaser kan fördröja och dölja nedgången genom att konsumenterna belånar sig för konsumtion de annars inte skulle ha råd med (exempelvis huslån eller vitvaror). Något han också identifierar som en del av bakgrunden till krisen, ihop med den liberala ideologi som avreglerat finansmarknaden. Han noterar också att i realkapitalismen privatiseras vinsterna, medan förlusterna socialiseras (betalas av staten). Likaså berör han den funktion massinvandringen fyller för kapitalet, då det skapar en fackligt oorganiserad grupp av arbetare och arbetslösa.
de Benoists analys av krisen är kort men kärnfull, och kommer sannolikt att bli föremål för framtida inlägg. Av större intresse är hans analys av tillväxtideologin och miljökrisen.
Miljökrisen
de Benoist går igenom olika aspekter av den globala miljökrisen. Han beskriver hur regnskogen skövlas, hur rent vatten alltmer är en bristvara som inom kort kan bli en källa till krig, hur utsläppen ökar, och hur glaciärerna smälter. Han berör både peak oil och hur amerikaner förbrukar en oproportionellt stor andel av världens resurser. Det är ingen munter läsning, särskilt inte då han även berör hur svårt det är för världens ledare att på allvar göra något åt det.
Framstegstro och tillväxt
Ett centralt begrepp i miljödiskussionerna var länge ”hållbar utveckling”, vilket innebar att man skulle kombinera ekonomisk tillväxt med miljöhänsyn. På så vis skulle man undvika att tillväxten på kort sikt underminerade sina långsiktiga förutsättningar. de Benoist beskriver hur många av förespråkarna för ”hållbar utveckling” fokuserade på tillväxten, och även hur hela projektet kunde skänka ytterligare maktmedel åt en grupp av politiker och experter.
Lösningen för de Benoist är betydligt mer radikal, han vänder sig mot tillväxten som sådan. Tillväxtideologins rötter identifieras i den kristna linjära historiesynen (från Skapelse till Tusenårsrike), som sekulariserades under den tidiga moderna eran, och senare bland annat hängt samman med darwinismen och positivismen. Både liberalismen och marxismen har uttryckt samma framstegstro, samma tro att historien har ett ”slut” (även om det varit mer uttalat i marxismen). Inslag är bland annat tron att det nya alltid är bättre än det gamla, att historien har en riktning, och att tvångsmedel ibland kan vara nödvändiga för att garantera att det rör sig i just den riktningen.
Det är tveksamt om denna framstegstro har samma grepp om det samtida samhället som det hade för bara några decennier sedan, en viss desillusionerad apati tycks ha inträtt. Samtidigt är tillväxten en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera, liksom den ständigt ökande konsumtionen. de Benoist jämför våra samhällen med drogmissbrukare, och noterar att de tycks bygga på tanken att ”mer är bättre”.
Alternativ
I en värld med ändliga resurser är det enligt de Benoist tveksamt om ständig tillväxt är särskilt realistiskt. Den har uppenbara ekologiska bieffekter, men den påverkar också våra samhällen och våra liv på flera negativa vis. de Benoist identifierar bland annat hur framstegstron och tillväxtmodellen är djupt eurocentrisk, och stöper främmande kulturer i en västlig form. Traditionella samhällen i Afrika känner sällan begrepp som ”fattigdom” innan de nås av den västliga modellen, eftersom de är integrerade samhällen som bygger på solidaritet inom stammen eller klanen. Till detta kommer att det rent ekonomiska fyller en underordnad funktion. Det är alltså ofta först med ”tillväxten” som fattigdom uppstår som fenomen i dessa samhällen.
Framstegs- och tillväxtideologin hänger också intimt ihop med en särskild form av rasism. Enligt humanismen är alla människor i grunden lika, men samtidigt har historien ett mål de mer eller mindre kan ha nått. Människor som befinner sig mycket långt från detta mål framstår då som undermänniskor, oavsett om de sedan är ett stamfolk i Afrika, muslimer, eller nordamerikanska kristna. Tvång och våld kan då vara acceptabelt för att garantera deras rörelse i riktning mot målet.
Viktigt är också tillväxtens effekter på sådant som livskvalitet och samhälle. Den sätter det mätbara i centrum (exempelvis i form av BNP-jämförelser), men efter några sekel av tillväxt brottas de moderna samhällena också med isolering, drogmissbruk, känslor av meningslöshet och nya sjukdomar. Det är alltså den gamla konflikten mellan kvantitet och kvalitet. Skönhet, gemenskap, moral, och mening är inte mätbart, men har en viktig roll i det de flesta av oss ser som det goda livet. Historiskt tycks det finnas en motsättning mellan dessa värden och den ständiga tillväxtens praktik.
de Benoist hävdar att den gamla distinktionen mellan ”höger” och ”vänster” är överspelad i vår tid, och ersatts av andra konflikter. En av dessa berör rätten till särart och identitet kontra universalism och globalism, en annan rör just synen på tillväxten och produktivismen. de Benoist beskriver här hur anhängare respektive motståndare till tillväxtidealet återfinns både till höger och vänster. Han noterar att en äkta höger sedan länge kritiserat den materialism och endimensionella syn på världen och människan som tillväxtidealet bygger på, och beskriver hur liknande perspektiv också finns i delar av vänstern. Tänkare han berör är bland annat Wolfgang Sachs, Andre Gorz, Ivan Illich, Goldsmith och Ellul. Han menar att här finns förutsättningar för ett reellt samarbete över de gamla politiska gränserna (även om det kan försvåras av att stora delar av vänstern domineras av politisk korrekthet och medelklassentiment, medan delar av högern domineras av ressentiment och olika fixeringar).
I skapandet av ett samhälle utan tillväxt föreslår de Benoist bland annat en lokalisering av produktion och konsumtion, där så mycket som möjligt odlas, tillverkas och säljs på lokal nivå. Detta underlättas om massiva och globala megamaskiner ersätts av lokalt ägande av de närmast berörda, de Benoist nämner här också distributismen. Lika viktigt är dock en metapolitisk och kulturell kamp, som för fram nya ideal. Istället för ”mer är bättre” och individualism menar de Benoist att kvalitet och solidaritet är hållbara ideal. Han talar här också om en avkolonisering av våra föreställningar, som i nuläget domineras av budskap från konsumtionssamhälle och reklam. Så länge vi tror att det kvantitativa kan göra oss lyckliga, är det tveksamt om tillväxtideologin kan utmanas.
I de avslutande avsnitten berörs även antropocentrismen och humaniseringen, alltså hur människan kommit att ses som medelpunkt medan djur och natur nedvärderats till ren rekvisita och varor. Han är medveten om att kristendomen inte är en homogen enhet, men menar att denna utveckling har sitt ursprung i den judisk-kristna världsbilden. Samtidigt berör han undantag, som miljömedvetna påvar och helgon, och den återupprättelse av naturen som förekommit i protestantismen. Han beskriver här också den traditionellt europeiska hedniska synen på världen, och hur man kan bygga ett alternativ till dualism, antropocentrism och tillväxtideologi på den.
Som helhet är det en värdefull analys av miljökrisen och tillväxtidealet. de Benoist tar upp ett flertal tänkare, och visar en betydande kunskap om området. Vad man kan sakna är en analys av kopplingen mellan tillväxt och statspolitisk makt, men en bra utgångspunkt för egna ställningstaganden är boken definitivt. Värdefulla är också de Benoists analyser av liberalismens och marxismens brister ur ett ekologiskt perspektiv.
Relaterat
Pentti Linkola – Can Life Survive?
de Benoist och den ekologiska frågan
Edward Abbey – The Monkey Wrench Gang
Om skribenten: Joakim Andersen
