Den senaste tiden har en debatt förts i Aftonbladet kring den franske författaren och filosofen de Sade, som nyligen översatts till svenska. Debatten började med att Åsa Linderborg försökte göra en radikal läsning av de Sade, och kom fram till att så bara delvis är möjligt. Kajsa Ekis Ekman reagerade häftigt på detta med delvis felaktiga påståenden om de Sades brottsregister, något som Vertigoförläggaren Carl-Michael Edenborg sedan kommenterade.
Något som inte tagits upp särskilt mycket i debatten är de Sades intima koppling till den moderna världen, där han på många sätt var före sin tid. Inte minst tar han de grundaxiom som den franska revolutionen och liberalismen bygger på, och behandlar dem med en hänsynslös konsekvens. Detta innebär att han säger sådant som andra modernister har vett att hålla tyst om. Man kan också fråga sig om de Sade genom sin konsekvens visar vad materialismen leder till i det samhälle som tillämpar den.
Markisen de Sade (1740-1814) tillhörde det för-revolutionära Frankrikes mer priviligierade skikt. Han var en av de såkallade libertinerna, och föraktade samhällets normer och kristendomen. I likhet med många andra libertiner var han alltså ett exempel på hur medlemmar av de priviligierade skikten under perioder av dekadens ofta väljer att behålla de fördelar deras positioner ger dem men avsäga sig de plikter de till en början förknippats med (och den religion som förklarar deras position). de Sade levde ett amoraliskt liv, utsatte sina anställda för sexuella trakasserier och förgiftade prostituerade. Han blev också groteskt överviktig mot slutet av sitt liv. Några tecken på att han skulle ha levt ut de mer blodiga fantasier som hans skrifter är fyllda av finns däremot inte, och under den revolutionära Terrorn anklagades han för att brista i revolutionär iver när han lät bli att avrätta andra gamla adelsmän.
Det är för sina skrifter han är mest känd. Under hans livstid renderade de honom ett flertal år i fängelse och mentalsjukhus, men efter hans död har de gjort att han hyllats och analyserats av ett antal konstnärer och filosofer. Surrealisten Apollinaire beskrev honom som den friaste anden som någonsin levt, medan Frankfurtskolans Adorno och Horkheimer menade att den människotyp han beskriver i Juliette är upplysningens kallt resonerande. de Sades texter är ofta pornografiska och stötande, men på ett kallt, kvantitativt och repetitivt sätt. Han framstår som en företrädare för ett naturvetenskapligt ideal, som kallt kategoriserar och räknar upp de olika sätt på vilka människor kan förgripa sig på varandra, samtidigt som han verkar tämligen manisk. Det blir alltså snarare monotont än upphetsande.
Samtidigt som han var monoman i sina perverterade fixeringar hade de Sade filosofiska ambitioner, och förde materialismen till dess logiska slutsatser.
de Sade och ateismen
…if that be the case, give us a religion proper to free men; give us the gods of paganism.
– Philosophy in the Bedroom
Ett återkommande tema hos de Sade, liksom hos revolutionärerna och många andra av hans samtida, är ateismen och en materialism som bygger på den naturvetenskapliga världsbilden. Hans fientlighet mot religionen är dock så total att det ofta kan framstå som raseriet hos en troende som insett att världen är tom och orättvis, och det finns ett betydande inslag av vrede och hämndbegär i de upprepade blasfemierna. Ibland får man intrycket att han önskar att Gud ska visa sin existens och bestraffa honom. Detta intryck kan man även få av moderna ateister, som verkar vara beroende av existensen av troende de kan provocera. Hos de Sade är det dock mer uppenbart. de Sade påminner i sin motvilja mot kristendomen en del om Max Stirner, som menade att om Gud är allt så är människan ingenting.
Mot den kristna guden ställer de Sade Naturen, som han beskriver som hänsynslös, godtycklig och direkt satanisk. Han beskriver alltid Naturen som ett feminint väsen, något som fått litteraturvetaren Camille Paglia att jämföra honom med den ktoniska och tidvis demoniska dyrkan av naturen som en blodig Magna Mater hos många primitiva folk. När Ekis Ekman beskriver de Sade som en kvinnohatare är det alltså en sanning med modifikationer, då det finns ett inslag av kosmiskt matriarkat hos honom (liksom en beundran för blodtörstiga kvinnor, som den afrikanska Nzinga/Zingua). Även här är dock markisen ambivalent, det finns också ett inslag av hat och uppror mot Naturen.
Samtidigt är det detta som gör de Sade intressant för Paglia, då han beskriver världen på ett realistiskt sätt. Människor är inte goda av naturen, tvärtom är de driftstyrda rovdjur. Avskaffar man regler, civilisation, normer och andra sociala konstruktioner kommer samhället att utvecklas därefter. Paglia anser här att de Sades insikter kan användas mot den liberala ordningens naiva grundantaganden (liksom, paradoxalt nog, mot queerteorin). Likaså menar hon att manliga sociala konstruktioner som civilisationer och solkulter har sina fördelar jämfört med det matriarkala urtillståndet. Även den franske författaren Houllebecqs skildringar av hur sado-masochismen vinner mark i ett samhälle som gett upp sociala konstruktioner som den romantiska kärleken påminner här om Paglias de Sade-tolkning.
När de Sade själv ska beskriva hur ett samhälle som bygger på materialismen bör se ut, i One More Effort if You Wish to be Republicans, framstår han dock som en ovanligt radikal queeraktivist, och menar att både incest och sodomi ska legaliseras och att det snarare är den inkompetente bestulne än den driftige tjuven som borde bestraffas. Även vad gäller våldtäkt och mord ser han fördelar, och det är tveksamt om man utifrån ett konsekvent materialistiskt perspektiv kan säga emot honom. Om Gud är död är inget i sig rätt eller fel, det rör sig enbart om olika former av smak och överenskommelser. de Sade framstår här som en tidig kulturrelativist, och ger olika exempel på hur olika seder i olika delar av världen ses som fullt acceptabla trots att de i hans eget Frankrike ses som brott eller synder.
de Sade och samhället
My pride is such that I would prefer to be served by people kneeling, and never speak to that vile scum called the people save through interpretors.
– Saint-Fond
de Sade inser samtidigt att om ”Gud är död”, så är alla föreställningar om mänskliga rättigheter, normer och jämlikhet sociala konstruktioner, inrättade för att hålla olika grupper i schack. Han går här alltså längre än en Voltaire eller en Rawls i konsekvens. Han föregriper här också samtidens praktik. Talet om mänskliga rättigheter gäller bara när de kan försvaras i handling, och grupper som är svaga och saknar en beskyddare är också rättslösa. Genom ”Guds död” sker också en humanisering och en socialisering av världen, vilket konkret innebär att människor kommer att stå i centrum. de Sades monotona skildringar av människor som skadar varandra blir fullt logiska i en sådan värld, där makt alltid måste vara en social relation, en relation mellan medlemmar av ett samhälle. Paradoxalt nog kan man i en sådan värld bara finna mening genom andra människor, företrädesvis genom att visa sin makt mot dem. Det är alltså tveksamt om en humaniserad och socialiserad värld enbart är av godo.
All that goes under the name of crimes of libertinage shall never be punished, save in the slave castes.
Det är i föraktet för majoriteters moral som de Sade fortfarande har ett litterärt värde. Hans amoraliska huvudpersoner slänger sig ofta med tidlöst misantropiska uttryck, som demonstrerar ett så kompakt hat mot massan att det blir komiskt. De pornografiska styckena är repetitiva och de anti-religiösa resonemangen monomana, men i sin elitism och sitt försvar för den unika individen kan de Sade ibland föra tankarna till en Nietzsche, en Redbeard eller en Stirner. Det finns också ansatser till något som påminner om Stirners frivilliga ”union av egoister” hos de Sade, dels i Societe des amis du crime, dels i ovan nämnda One more effort där han menar att ett samhälle som tillåter barnamord, incest och mord kommer att skapa en brutal människotyp som väl passar den republikanska andan och kan sätta skräck i andra folk. I ännu en parallell till det moderna samhället menar han att det finns en koppling mellan familjens upplösning och statens ägande av barnen. Att staten är ”en grupp beväpnade män” och ytterst bygger på våldets anarki är för de Sade självklart, han betraktar också samhället som ”det sociala kriget”.
Man kan alltså se markisen som både en klarsynt materialist och ett avskräckande exempel. Han insåg att när ”Gud är död” är det bara en tidsfråga innan sodomi och tidelag legaliseras, och därefter kanske även annat. Han insåg också att mänskliga rättigheter, jämlikhet och liknande egentligen är sociala konstruktioner, och att bara den som sätter sig över konsensustänkande och slavmoral egentligen är fri. Samtidigt visar han genom sina tvångsmässiga manier hur tomt och repetitivt ett sådant liv kan bli. Det är alltså tveksamt om man behöver läsa de Sade. Det finns en mörkt elitistisk humor hos honom, men den drunknar lätt i annat. Om man inte har ett litterärt eller filosofiskt specialintresse är det alltså troligt att man har större utbyte av exempelvis Nietzsche.
Om skribenten: Joakim Andersen
