Det senmoderna samhället utmärks bland annat av ett alltmer meningslöst arbetsliv. Kopplingen mellan individens arbete och det kollektiva projekt hans eller hennes samhälle strävar efter att förverkliga blir allt svårare att urskilja, inte minst då det liberala idealet är ett samhälle utan kollektiva projekt överhuvudtaget (och de politiskt korrekta ”projekten” är lika oattraktiva, ingen frisk människa vill betala skatt och TV-avgift för att byta ut den egna befolkningen eller matas med propaganda). I det forna Egypten strävade samhället efter att förverkliga maat, ordning i kaos, ett projekt som de indo-europeiska folken också satt högt. Under den historiska nationalismens era, liksom under socialismens, var det gemensamma projektet också lätt att identifiera. Den isolerade individen arbetar däremot för att få pengar till konsumtion, och kan på sin höjd ha ett gemensamt projekt med sin familj.
Till detta kommer att en historiskt ökande arbetsdelning och specialisering gör många arbeten meningslösa, och omöjliggör en egentlig yrkesstolthet. När den globala ekonomin övergått från fordismens massproduktion och relativa anställningstrygghet, till den mer flexibla toyotismen ser vi också framväxten av det såkallade ”prekariatet”, ett segment av arbetskraften som lever under otrygghet i form av tim-, provisions- och deltidsanställningar. Parallellt med detta avvecklas det sociala skyddsnätet, och massinvandring försvårar den framväxt av kollektiv identitet och handlande som historiskt lett till motreaktioner i liknande situationer.
Prekariatets och kontorsproletariatets villkor skildras heller inte särskilt ofta i populärkulturen, sannolikt eftersom de flesta manusförfattare saknar egna erfarenheter av dem. Det finns dock undantag, och de har normalt blivit mycket populära. Sådana undantag är Chuck Palahniuks skildring av kontorsslavens revolt i Fight Club, Ricky Gervais beskrivning av kontorets mikrokosmos i The Office, eller den klassiska Office Space.
Apathy and other small victories
The idea of cubicles was bad enough, but making people sit in them all day was just inhuman. They had to go. They were like The Hole in southern prisons or how farmers raise veal. It was like sticking a brick of cocaine up your ass and smuggling it across the border. Things were being crammed into places they were never meant to fit. And what these people did to their cubicles made it even worse. Dressing them up with trinkets and pictures, always trying to make their fabric walls look hospitable and just like home. I understood why they did it, but that didn’t make it right. Lying to other people is fine and usually funny, but lying to yourself is tacky.
– Apathy
Paul Neilan ansluter sig med sin debutroman Apathy and other small victories till sällskapet Palahniuk och Gervais. Romanen följer Shane, en apatisk man i tjugofemårsåldern som lever i ett tillstånd av apati och meningslöshet. Inget engagerar honom, och han knyter inte an till andra människor. Han är kort sagt en representant för en människotyp som, ihop med den ”emotionellt instabila”, tycks bli vanligare i den senmoderna världen.
Romanen kretsar kring hur Shane bygger upp en tillvaro i en ny stad. Hans granne visar sig vara en frånstötande fetischist, hans hyresvärd en deprimerad liten man med brustna drömmar om en musikkarriär. Hans flickvän Gwen är sadist och skadar honom obarmhärtigt upprepade gånger, men arbetar också på ett företag där hon ger honom en anställning som ”temp”. Shanes arbetsliv tillhör det roligaste i Apathy, hans arbete med att ordna saker i alfabetisk ordning är så meningslöst att ingen märker när han istället ägnar dagarna åt att sova på handikapptoaletten. Fritiden tillbringar han på barer, han stjäl salt och vaknar i en säng fylld av det. Shanes liv är synnerligen meningslöst och trivialt. Samtidigt genomskådar han de sociala koderna, och inser bland annat ”trevlighetens” och ”gemenskapskänslans” funktion både i det sociala livet och på arbetsplatsen.
Shane dras dock in i en otrohetshistoria och en mordutredning, så handlingen förlorar aldrig moment. Som helhet är det en både underhållande och träffsäker skildring av det senmoderna samhället. Shanes kommentarer och analys av arbetsplatsen tillhör bokens starkaste sidor, liksom hans analys av förhållandet till Gwen. Samtidigt är Neilan ingen Palahniuk, och bitvis anstränger han sig för mycket för att göra huvudpersonens kommentarer ironiskt kvicka (ett intryck som definitivt förstärks av Neilans blogg). Men det är en lovande debut, och man kan hoppas att Neilan fortsätter utforska den moderna kontorsvärlden som det samtidigt fascinerande och deprimerande mikrokosmos det är.
So I went for an interview at a temp agency a while back–it hurts deep, deep inside–and after doing the simple math and square peg go in square hole skills tests I had to sit through a mandatory video on sexual harassment that was narrated by a guy with the fakest British accent I’ve ever heard pretending to be Sherlock Holmes. I’m totally fucking serious. He had on this big trench coat and a ridiculous hat and he was wandering around a bunch of cubicles and chewing on a big plastic pipe and saying things like ”What do you do if someone makes an inappropriate comment to you in the workplace? Elementary my dear Watson, contact your supervisor immediately. There’s no mystery there!” This went on for about three hours. It feels good to be back….
– Paul Neilan
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
