Historiens ytfenomen påverkas ofta av mer djupgående kulturella trender. Ett exempel på detta är hur kulturella strömningar som de italienska futuristerna och d’Annunzio och den tyska Völkischrörelsen och Georgekretsen föregrep politiska rörelser och skeenden. Motsatsen kan också äga rum, som när vissa former av konst demoniserades efter axelmakternas förlust 1945. Det är därför både viktigt och, i vår tid, uppmuntrande, att studera kulturella strömningar. Exempel på detta kan vara den växande populariteten för neofolkgenren, eller elektronisk musik som Grendel (med den profetiska texten Your children will turn against you).

Positivt är också det ökade intresset för figurativ konst, som tidigare betraktats som potentiellt ”reaktionär”. Att Nationalmuseum i dagarna ägnat den tyske målaren Caspar David Friedrich (1774-1840) en hel utställning är än mer glädjande.

Friedrich föddes i dåvarande Svenska Pommern, och studerade i danska Köpenhamn. Under sina studier inspirerades han av den isländska Eddan, nordisk mytologi och den kulturella strömning som kallas Sturm und Drang. Han var tysk patriot, och påverkades i ungdomen av den kristne teologen Kosegarten som såg naturen som en uppenbarelse av det gudomliga.

Hans verk rör sig kring romantiska och gotiska teman. I vissa målningar uttrycker han den nordeuropeiska folksjälens skuggsida, med tydliga kopplingar till gotiken (dessa målningar visar också släktskapet mellan den senare black metal-estetiken och romantiken). Där finns exempelvis den ödsliga kyrkogården i Cloister Cemetary in the Snow, eller ugglan på en grav.

Friedrich ger naturen ett stort utrymme i sina målningar, och det är en besjälad natur som framträder för betraktaren. Ett verk som Wanderer Above the Sea of Fog är ambivalent. Å ena sidan kan man, inspirerad av traditionalisten Julius Evolas tankar kring bergsbestigningen som metafor, se det som den ensamme mannens seger över elementen, å andra sidan finns det också en ensamhet och en naturens storslagenhet. I ett verk som Sea of Ice är däremot naturens och stillhetens triumf kuslig i sin allmakt.

Hans verk har ibland också ett mer patriotiskt inslag, som Old Heroes Graves, en hyllning till den tyske nationalhjälten Arminius. Hans konst talar till något i oss nordeuropéer, och det är därför ingen slump att både identitärer, black metal-artister och traditionalister länge på egen hand återupptäckt honom. När nu konstsamhället också gör det, Carl-Johan Malmberg tar upp hans betydelse för samtidskonsten mer i sin artikel, är det mycket lovande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.