Krig och privatisering

Okategoriserade

Om man betraktar sin samtid historiskt går det att identifiera ett antal trender. Några av dessa rör den militära sfären, bland annat det asymmetriska kriget där krig sällan förs mellan två staters väldefinierade arméer. En snarlik trend är krigets privatisering. Vi har påmints om denna trend både genom medias notiser om företag som Blackwater i Irak, och norrmännen Moland och French i Kongo.

Den krigets privatisering vi ser i Irak, Afghanistan och Afrika kan vara början på en historisk trend, som bryter med den ideala situationen under den moderna eran. Denna ordning har kallats den westfaliska, och har utmärkts av att idealiskt sett har krig förts mellan nationalstater. Privata initiativ som fribytare, adelsmän/krigsherrar som för krig inbördes, och legosoldater har fört en marginell tillvaro under den era då nationalstaten haft våldsmonopolet. Det har inte alltid varit så, under den pre-westfaliska eran fanns det ett flertal grupper med militära privilegier. Och möjligen börjar vi nu inträda i en post-westfalisk era, då både privata och övernationella aktörer får en växande militär betydelse.

Krigets privatisering behandlas bland annat av Jeremy Scahill i boken Blackwater, och av Stephen Armstrong i War PLC. Av dessa är Scahill den mer moraliserande och vänstersinnade författaren, det är därför också hans bok som är översatt till svenska. Den som är intresserad av ämnet rekommenderas dock i första hand Armstrongs studie, då den ger en mer historisk överblick och då han intervjuat fler personer (från legosoldater till centrala aktörer).

Historia

The impact of the mercenaries was dramatic. Most historians agree that the Royalist forces would probably have collapsed within a year had it not been for the British mercenaries.

– Armstrong

Legosoldater har alltid funnits. Armstrong följer framväxten av den moderna legosoldatsmiljön efter Andra världskriget, då den brittiska underrättelsetjänsten och Saudiarabien under 1960-talet använde sig av europeiska veteraner för att stödja de rojalistiska styrkorna i krigets Nordjemen. Imam Al-Badrs trupper var mycket dåligt beväpnade jämfört med de sovjetstödda egyptiska styrkor som invaderat landet. Legosoldaterna levde i grottor ihop med imamens trupper, och odlade långa skägg och bar inhemska dräkter för att förvirra egyptierna. Deras militära kompetens var avgörande för rojalisterna, och bland dem fanns män som skulle komma att fortsätta på samma bana under många decennier och vinna ryktbarhet. En av dem var den franske Algeriet- och Kongoveteranen Bob Denard, en anti-kommunist som deltog i ett flertal afrikanska krig och även gjorde upprepade kupper på Komorerna. Han byggde ett lokalt affärsimperium, konverterade till islam, och skaffade ett flertal barn med sina många fruar innan han gick bort 2007. En annan person Armstrong följer är den skotske aristokraten David Stirling, grundaren både av brittiska elitförbandet SAS och företaget Watchguard.

De flesta privata bolagen under det kalla kriget hade sina anor i SAS, och rörde sig i en legal gråzon. En del, som Denard, rörde sig utanför legaliteten, andra var mer respektabla. Särskilt betydelsefulla var de dock inte, även om vita legosoldater och frivilliga spelade en roll bland annat i Rhodesia och andra afrikanska krigshärdar.

Privata företag visade sin effektivitet i det kalla krigets slutskede, då flera afrikanska stater slets sönder av blodiga inbördeskrig. Den sydafrikanske veteranen Barlow tog då del i inbördeskrigets Angola med företaget Executive Outcomes, och utdelade ett avgörande slag mot rebellerna i UNITA. På samma sätt tvingade företaget RUF-rebellerna i Sierra Leone till förhandlingsbordet efter ett antal effektiva slag. Executive Outcomes var en effektiv privatarmé med rötterna i den sydafrikanska militären. Företaget Sandline, under den föredetta hippien Tim Spicer, tog på liknande vis del i krig i Papua Nya Guinea och Liberia. Den ANC-ledda sydafrikanska regeringen kväste dock tidigt dessa företags möjligheter genom sin fientliga inställning till dem.

Blackwater

Initiativet övergick därför till en amerikansk aktör, Erik Prince från den rika släkten Prince. Han är på många sätt, liksom både Denard, Barlow och Spicer, en ovanlig man. Från en familj av djupt troende kalvinister har Prince konverterat till katolicismen, och han har en framgångsrik militär karriär bakom sig. Av Scahill beskrivs han som både ”extrem”, ”extremkristen” och ”extrem högerkristen”, sant är att han är ovanlig bland amerikanska miljardärer på så vis att han endast donerar till ett politiskt parti (republikanerna). Han har bland annat stött abortmotståndare, Pat Buchanan, och initiativ för bättre bevakning av gränsen mot Mexico. Prince tycks dock i första hand vara djupt troende kristen, och alltså inte etniskt medveten. Han kopplas till de såkallade ”theocons”, en konservativ, religiös grupp som både inkluderar katoliker, protestanter och judar.

Princes företag, Blackwater, har sedan en början då man fokuserat på att erbjuda träningsmöjligheter till bland annat poliser, vuxit snabbt. Idag heter det Xe, efter ett antal skandaler som komprometterat det tidigare namnet, men man tillhandahåller fortfarande livvakter och liknande personal till ett högt pris. Prince har flera gånger betonat företagets lojalitet till USA, och internt lyfter man fram de legosoldater som spelade en viktig roll under koloniernas uppror (som von Steuben).

Ockupationen av Irak

Blackwaters tillväxt skulle dock inte varit möjlig utan vissa politiska beslut. Ett av dessa var försvarsminister Rumsfelts vilja att utsträcka privatiseringspolitiken till att även gälla den amerikanska militären. Ett annat var ockupationen av Irak, som erbjöd en enorm marknad för privata företag som kunde leverera militära tjänster. Inte minst betydelsefullt var den amerikanske ”ståthållaren” Paul Bremers beslut att införa en lag som gav utländska legosoldater och livvakter juridisk immunitet i Irak, innan han lämnade över makten till en irakisk regering. Detta innebär att många Blackwateranställda de facto kunnat mörda irakier utan att åtalas vare sig i USA eller Irak. Idag finns det förmodligen fler privatanställda i ockupationsmaskineriet än reguljära amerikanska soldater, och deras löner är ofta betydligt högre.

Blackwater och de andra företagen inom branschen spelar idag en viktig roll i den amerikanska utrikespolitiken. De är alltmer synliga i Pakistan, de verkar i Afghanistan, och de har utbildat den för USA viktiga azeriska armén. Samtidigt har man kommit att rekrytera veteraner bland annat från Pincochets Chile och sydafrikanska elitförbandet Koevoet, något Scahill naturligtvis ser som fasansfullt. Det har också blivit vanligare att anställa soldater från fattiga länder, som Honduras och Fidji. I Irak har en surrealistisk miljö vuxit fram kring legosoldaterna, som tjänar mångdubbelt mer än de vanliga soldaterna. Många använder steroider, och rör sig i den skyddade ”gröna zonen”. På sina ledigheter är det inte ovanligt att de gör av med hundratusentals kronor i Dubai eller Thailand, och mängder av massakrer och mord har kommit att kopplas till dem. När ”MTV-generationen” går i krig är det heller inte ovanligt att videosnuttar spelas in där irakier skjuts ner, snuttar som ibland finner vägen till internet. Efter orkanen Katrina patrullerades också New Orleans gator av personal från bland annat Blackwater och israeliska ISI. Scahill nämner att de vid åtminstone ett tillfälle hamnade i eldstrid med svarta gängmedlemmar.

Analys

Att den militära sfären privatiseras är på många sätt en logisk utveckling. USA är ett imperium i sin nedgångsfas, och det blir då allt svårare att motivera att befolkningen förlorar livet i utländska krig. Scahill ser detta som oroande, exemplet New Orleans antyder att det inte är en omöjlighet att inhyrd personal kan vända sina vapen mot civilbefolkning i hemlandet. Inte minst då många av dem inte är amerikaner. Frågan man naturligtvis också ställer sig är hur länge privatarméer behåller samma patriotiska lojalitet till stormakten USA som Princes Blackwater.

Intressant är samtidigt det faktum att Prince är så tydligt knuten till den teokonservativa miljön. Man kan se det som positivt att högerkristna dominerar ett militärt företag, högerkristna som bland annat beskrivit det mångkulturella idealet som skadligt. Men det är samtidigt oroande, denna kristna miljö har en framtoning som för tankarna till korsfarare och dessutom kopplingar till sionistiska grupper. På samma sätt kan man se det som positivt att europeiskättade män återfinner de militära dygderna, men negativt att det äger rum i samband med att globaliseringens representanter ockuperar centrala delar av Mellanöstern. Situationen är alltså mångfacetterad.