”Svensk hiphop” är normalt lika intetsägande som Promoes första stapplande steg på vägen mot att bli en ny Markoolio; ”Svenne Banan”. En av få artister som faktiskt är intressant, oavsett vad man kan tycka om flera av de val han gjort under sitt liv, är Ken Ring. Ring har bland annat varit hemlös, och han slog igenom med den självbiografiska hyllningen till sin bortgångna mor. Efter att ha blivit det han själv kallat ”favoritnegern (vilket jävla skämt)” visade han dock en ovilja att passa in i den politiskt korrekta och lagom ”folkhemsmallen” han anvisats, och i samband med Vattenfestivalen 1999 orsakade han skandal genom att uppmana publiken att storma slottet och våldta prinsessan Madeleine. Han hamnade efter detta symboliska angrepp på hela systemet i kylan, samarbetade med flera norska artister, visade prov på ett barnsligt men dråpligt sinne för humor, gav ut sin musik själv, och upplevde den institutionaliserade feminismen i samband med en vårdnadstvist. Den senaste tiden har Ring också kommit tillbaka till offentligheten, ”folkhemmet” är dött och den nya generationen musikjournalister bryr sig inte om angrepp på hovet från sent 1990-tal. Ken Ring har gjort mycket märkligt under sitt liv, men man kan inte betrakta honom utan en viss respekt för hans vilja att gå sin egen väg. Kombinationen av denna vilja och den brist på politiskt korrekt sensibilitet många förortsbor har, gör att det inte är ägnat att förvåna någon när han åter orsakar kontrovers, denna gång genom att i en intervju uppmana till en minskning av massinvandringen.
”Det här kommer låta hur sjukt som helst, men man kanske borde minska invandringen lite… nu är det dags att ta upp Sverige till landet som det faktiskt egentligen är, vi är ganska långt ner… om man jämför med resten av Europa, och det känns inte rätt, för Sverige är ändå ett underbart land, Sverige är ett land som jag älskar… vote for Ken 2020.”
– Ken Ring
Det tycks inte vara något etniskt medvetande som ligger bakom detta, utan Ring påpekar att den fortsatta massinvandringen direkt skadar förortens invånare. Han menar också att bakom den förda politiken ligger en vilja att ”fortsätta fylla på för att det ska se bra ut”, säger underförstått att massinvandringen gör att Sverige hamnat efter övriga Europa, och uttrycker sin kärlek till Sverige. Han uttrycker sig inte som någon akademiker, men det är ändå ett intressant samtidshistoriskt fenomen att kritiken mot massinvandringen nu uttrycks även från ”förorten”. Intervjun där Ring uttrycker sin kritik återfinns här: Ken Ring-intervju
Denna utveckling leder till nya konfliktlinjer, och Ken Ring har därför angripits av Metroskribenten Nabila Abdul Fattah i texten Har Ken Ring kontaktats av Folkpartiet. Den starkt vänsterinriktade Fattah antyder där genom både ord, citat och bild att Ring blivit en ”husneger” eller rentav en ”jolly nigger”, men visar främst att hon mentalt lever kvar på 1990-talet.
Ring har på sin blogg svarat Nabila med inlägget Nabila din lilla…. där han hånar henne för hennes misslyckade musikkarriär, och informerar henne om sina förehavanden som Ku Klux Klans utsände i Kenya. Rings svar är tyvärr lika sexistiskt som Fattahs angrepp på honom var orättvist och ointelligent, debatten som uppstått är oavsett vilket av samtidshistoriskt intresse.
Trenden med ”folkhemsmuslimer” och ”favoritnegrer” som vänder sig mot den politiskt korrekta hegemonin kommer inte att sluta med Mohamed Omar och Ken Ring, en gissning är att Jonas Hassem Khemiri är nästa offentliga person som på sikt kommer att röra sig i en än mer existentialistisk och genuint samhällskritisk riktning.
Tipstack till benvolio.
Om skribenten: Joakim Andersen
