Igår hölls en demonstration på Sergels torg mot ockupationen av Palestina, där muslimen Mohamed Omar och antisionisten Lasse Wilhelmson höll tal. Manifestationen till stöd för det palestinska folket stördes av en motdemonstration till stor del bestående av exiliranier, och det var stundtals både hätskt och våldsamt. Många förbipasserande torde ha konstaterat att med det mångkulturella projektet importeras även konflikter från andra delar av världen till huvudstadens symboliska centrum.
Hur man som högerradikal och/eller etniskt medveten förhåller sig till Palestinafrågan är ett personligt val. Personligen känner jag betydligt mer sympati för och affinitet med radikalen Omar och humanisten Wilhelmson än våra makthavare i riksdag, media och universitet, och betraktar till stor del talet om ”islamisering” som en distraherande pseudo-fråga, men det är upp till var och en. Mer intressant, och motiverande, är att betrakta gårdagens händelser som sammanbrottet för en era och en diskurs.
Den dominerande diskursen har handlat om förtryckande ”svenskar” och förtryckta ”invandrare”, ”rasister” och ”antirasister”, och ”antisemitism”. Polerna har varit förutbestämda, liksom fördelningen av sådana roller som ”offer” och ”hjältar”. Den diskursen har haft kollektivet ”invandrares” fåtal, synbara homogenitet och obetydlighet som en av sina förutsättningar. Dess framgång ledde därför till dess undergång. De invandrade grupperna är inte längre lika obetydliga, och växande grupper reagerar mot den ”antirasistiska” vänsterns anspråk på hegemoni över dem.
Den förlorade hegemonin
Vi såg nyligen detta tydligt i försöket till Reclaim Rosengården, där vänsteraktivister handgripligt avlägsnades från området av lokalbefolkningen och lokala aktörer. Ytterst handlade detta om hegemoni och makt, vilket också tydliggjordes när rosengårdsbor konstaterade att de inte ville att ”utomstående” skulle komma till deras område och bära sig åt. Något liknande skedde i USA i samband med de sociala konflikterna på 1960-talet. Afro-amerikanska arbetar- och underklassgrupper reagerade då alltmer medvetet mot vad de såg som euro- och judisk-amerikansk medelklassvänsters försök att styra och representera deras kamp. De psykologiska effekterna av detta för den berörda medelklassvänstern är svåra att bedöma, men man kan misstänka att det inte var en slump att David Horowitz vände vänstern ryggen efter sina kontakter med de Svarta Pantrarna eller att judisk-amerikanska trotskister bildade kärnan i den unga nykonservativa miljön.
Samtidigt försvinner den skenbara homogeniteten. På Sergels torg skrek exil-iranier rasistiska slagord riktade mot araber, den judiska staten Israels existens ifrågasattes, och överhuvudtaget framstod den traditionella verklighetsbeskrivningen med dess dualism mellan onda, och svenska, ”rasister” och homogena ”invandrare” som fullständigt oanvändbar. Kartan och terrängen stämmer numera definitivt inte överens längre. I kulturvänsterns projekt ingick att bygga en ”regnbågskoalition” av ”svaga grupper”, med allt från homosexuella och kvinnor till muslimer och judar. Många i dessa grupper reagerar numera häftigt mot detta projekt, och vill själva välja vilka koalitioner de ska ingå i. Med hegemonin försvinner alltså även homogeniteten.
Situationens komplexitet blir ännu tydligare om man läser Omars tal, som uttrycker en konkret respekt för svenskt kulturarv och svensk historia man saknar hos många sverigedemokrater. Intressant är också Per Gudmundssons korta betraktelse över demonstrationen, där han bland annat påstår att Ahmadinejad ville förneka Förintelsen ”och samtidigt mana till upprepning”. Exakt vad han har för källor för det senare påståendet är oklart. Det framstår dock som alltmer tydligt att Gudmundsson är en av få realpolitiker den svenska borgerligheten har kvar. Han är medveten om den opinion som röstar på Sverigedemokraterna, hur svältfödd och ideologiskt förvirrad den är, och följaktligen också hur lätt det vore att neutralisera den med symbolfrågor och retorik. Exempelvis riktade mot former av slöja som inte förekommer i Sverige, eller mot maningar till ”upprepningar” som inte uttryckts i Iran.
Vad innebär då detta för oss som antiliberaler? I exempelvis Frankrike kan man se hur både Le Pens Front National och en del andra nationalistiska grupper försiktigt närmat sig radikala muslimer, ett illustrativt exempel är Dieudonne M’bala M’bala. Grunden för detta är en mer eller mindre delad syn på sådant som konsumtionssamhället, ”mångkulturalismens” universalism, och överhuvudtaget liberalismen. I Sverige är dock förutsättningarna annorlunda. Det största nationalistiska partiet har alltmer anammat en islamkritisk diskurs (och riskerar därför att hamna under en liberal hegemoni), medan de mindre grupperna genom sin betoning av den etniska faktorn har svårt att hantera frågan om muslimer som ”allierade”. Troligt är att detta på sikt kommer att bli mindre framträdande, oklart är dock än så länge i vilken mån. Vi lever i varje fall i kaotiska tider, där det bestående varje dag undergrävs alltmer.
Vidare läsning:
Längre reportage på Nationell.nu
Lasse Wilhelmson – Befria Palestina
Om skribenten: Joakim Andersen
