Den spanske konstnären Salvador Dali (1904-1989) står i centrum för Moderna muséets stora höstutställning. Dali är intressant av flera skäl. Han är exempelvis ett ganska typiskt exempel på hur konstnärer som i ungdomen varit anarkister eller vänsterradikaler i takt med att de får mer livserfarenheter rör sig mot en mer högerradikal ståndpunkt (andra exempel är Stefan George, Julius Evola, och i modern tid Turbonegrosångaren Hank von Helvete, Morrissey och Johnny Rotten). Han är också intressant på grund av sin konst, som pendlar mellan att vara kommersiell och ointressant, och surrealistiskt tankeväckande.
One ought to be able to hold in one’s head simultaneously the two facts that Dalà is a good draughtsman and a disgusting human being.
– George Orwell
Dali växte upp i en medelklassfamilj i spanska Katalonien. Hans mor gick bort när han var sexton, ett hårt slag för den unge Salvador. Han kom senare att upptäcka den moderna konsten, och lade sig till med alla de dandy-attribut som fanns tillgängliga (långt hår, polisonger, excentriskt beteende, et cetera). Dali upptäckte avantgarderörelser som kubismen och dada, men inspirerades också av de historiska mästarna. Som ung tycks han ha varit en provokativ och ganska osympatisk herre. Bland annat hävdade han att han ibland spottade på sin mors porträtt, ”för skoj skull”. Sådana provokationer låg dock i linje med surrealismen, och Dali var en hyllad medlem av den surrealistiska rörelsen.
Surrealism is destructive, but it destroys only what it considers to be shackles limiting our vision.
– Salvador Dali
Surrealisterna var, liksom futuristerna och situationisterna, ett av de historiska konstnärsavantgardena, och deras mål var en fullständig revolution av samhället och livet, både personligt, socialt, kulturellt och politiskt. De kom därför att närma sig den politiska vänstern, många blev kommunister. Dali insåg dock att detta var en återvändsgränd, och hävdade möjligheten av en mer apolitisk surrealism. Detta ledde till en schism. Gradvis kom Dali att röra sig bort från vänstern, och han gratulerade bland annat Franco för att ha tagit itu med destruktiva krafter. Han närmade sig också kristendomen, och hans sista målning var en gåva till den spanske kungen. In i det sista var den gamle surrealisten dock medveten om värdet av det paradoxala och provokativa, och antydde bland annat att han var anarko-monarkist.
I am Surrealism.
– Salvador Dali
Dali var, liksom Stefan George på sin tid, en mästare på att förvandla den egna personligheten till ett konstverk. Ungdomens provokationer upphörde aldrig helt, och han odlade medvetet myten om sin egen excentriska och oförutsägbara person. Han var också en skicklig manipulatör av medie- och konsumtionssamhället, och fick därför ett betydligt större genomslag än de surrealister som satsat på ”världsrevolutionen”. Han var aktiv på flera områden, inom både litteratur, konst, skulptur och film.
När Dalis konst är som bäst har den ett surrealistiskt inslag som får verkligheten att framstå i en annan dager, och utmanar vårt vanliga sätt att tänka. Med sina smältande klockor utmanar han tanken om en linjär, fast tid (inspirerad av Heisenberg), och figurerna med extremt långa ben ger ett nytt perspektiv på det tredimensionella rummet. Dali arbetade också mycket med symboler av olika slag, och närmade sig på så sätt en mer tidlös mytvärld. Exempelvis ska ägget ha symboliserat hopp och kärlek, liksom gräshopporna ska ha stått för rädsla.
Den tidlösa kraften hos de bästa av hans verk, hans insikter i begränsningen hos en alltför politiserad konst, liksom hans subversiva utnyttjande av konsumtionssamhället, innebär att Dali fortfarande är en möjlig inspirationskälla för konstnärer som strävar efter att skapa nya visioner, och som delar den grundläggande surrealistiska målsättningen.
Om skribenten: Joakim Andersen
