En viktig metapolitisk uppgift är att identifiera trender i samhället som bekräftar, styrker, eller går att förklara utifrån, ens egen världsåskådning. Det kan vara en musikgenre som rör sig nära europeisk tradition och identitet, såsom neofolk, eller ny forskning i humangenetik eller samhällsvetenskap som med delvis nya termer utmanar egalitarismen. Det kan också vara samhällskritiska författare som Houellebecq eller intressanta filmer som 300. Detta betyder inte alltid att man till fullo sympatiserar med trenderna man beskriver.

En sådan intressant tendens är den subkultur som i Sverige blev mest känd genom Neil Strauss bok Spelet, ett sällskap av manliga ”raggningsexperter” som utbyter erfarenheter och teorier om kvinnlig psykologi med varandra för att öka sina framgångar på den senmoderna datingmarknaden. Som alla subkulturer har även denna en mängd interna begrepp, från PUA (pick-up artist) till indelningen av människor i alphas och betas (och ännu lägre kategorier).

Det finns flera överlappningar mellan en antiliberal världsåskådning och den världsbild som förmedlas bland ”raggningsexperterna”. De senare återkommer gärna till sociobiologiska och evolutionära teorier för att förklara skillnaderna mellan män och kvinnor, indelar människor i olika kategorier, och har en politiskt inkorrekt syn på manlig respektive kvinnlig psykologi. I sin syn på det arketypiskt kvinnliga står de ofta nära den antifeministiska trend som fanns i Europa under tidigt 1900-tal, med företrädare som Weininger, Strindberg, Ludovici, Marinetti och, i viss mån, Nietzsche och Evola (föregångare de normalt tycks vara omedvetna om). Även dessa såg den arketypiska kvinnan som känslostyrd och i grunden mer eller mindre amoralisk och passiv. Att bygga en civilisation på feminina värderingar ansåg de vara ogenomtänkt.

Roissy in DC

We’ve had 40 years of this informally polygamous system killing us softly, and the results can be seen directly in delayed age of first marriage, rising divorce rates, decreasing fertility, and harem volunteerism, and indirectly through the coarsening and bastardization of American sensibility and governmental policy (e.g., Title IX, multicult suicide pact, AA, open borders, the ascendence of the therapy culture, and just about every assinine court decision since).
– Roissy

Trots dessa likheter, och den i grunden politiskt inkorrekta synen på könen, är det förvånansvärt få ”raggningsexperter” som öppet tagit ställning mot sådant som den moderna feminismen. En som gjort det är den framgångsrike Roissy in DC. Roissy blandar på sin blogg inlägg där han ger sina läsare råd med utgångspunkt i PU-traditionen och dess begrepp, och inlägg där han med samma utgångspunkt angriper feminismen och förutser hur den kommer leda till Västerlandets undergång. Om han kommer att få något större antal efterföljare återstår än så länge att se.

Roissy tycks vara ganska beläst och har bland annat citerat Houellebecq. Hans grundtanke är att i människans urtid levde hon i en form av polygami. Detta innebar att 80% av kvinnorna och 40% av männen fick fortplanta sig. Med monogamin garanterades de allra flesta män möjligheten att föra sina gener vidare. Även de mindre attraktiva ”betamännen” kunde fungera som familjeförsörjare.

I modern tid har detta system fallit sönder. Roissy talar om ”den sexuella apokalypsens fyra ryttare”. Dessa är preventivmedel, enkla skilsmässor, kvinnornas ekonomiska oberoende, och feministiska skilsmässolagar som uppmuntrar kvinnor till skilsmässa. Resultatet har blivit en ny polygam era. Roissy skriver angående detta att:

The big winners are alpha males and the big losers are beta males. Alpha females continue to do well because their beauty is so rare that they can successfully leverage their mating capital even when market conditions turn unfavorable. Beta females lose their long term advantage under the new dispensation at the gain of an ephemeral, deceptively alluring short term advantage.

Betamännen håller alltså på att bli överflödiga, i en era då betakvinnor kan skaffa barn med alfamän och sedan låta staten försörja dem när alfamännen lämnar dem. Ett sådant samhälle är inte stabilt, och kommer att gå under. Samtidigt innebär det att feminina värderingar, sådana som Strindberg och Evola var så oroade av, vinner mark i samhället. Det är ingen slump att det främst är kvinnor som röstar för Obama, massinvandring och feministiska lagar. Roissy uttrycker sig diplomatiskt om detta:

Roissy Maxim #66: As men are becoming ever bigger pussies and betas in their dealings with women, they are losing the leverage to shape and push women’s child-like and selfishly amoral political opinions in logical, just and long-term oriented directions.

Roissy är inte etniskt medveten, även om han diskuterar sådant som att medlemmarna av olika rasliga grupper normalt söker sina långvariga partners inom den egna gruppen, att de har delvis olika estetiska preferenser, och liknande. Hans kommentar till en medelålders kvinna som just insett att hon föredrar svarta män är också synnerligen politiskt inkorrekt, och samtidigt drypande av hånfull humor.

Metapolitiskt är Roissy också av intresse. Om man föreställer sig att en grupp amerikanska antiliberaler planerat ett subversivt projekt ägnat att diskret vinna nya grupper för sin sak, är det ungefär så här det skulle kunnat se ut. Målgruppen är väldefinierad, en växande grupp av bittra och/eller förvirrade singelmän som tillhör ”de fyra ryttarnas” offer, och Roissy erbjuder den också ett mervärde genom sina raggningstips och sin cyniska humor. Samtidigt lär den sig betrakta världen evolutionärt, och se sådant som skillnader mellan kön och raser som naturligt. Bland Roissys länkar återfinner vi också immigrationskritikern Steve Sailer från konservativa VDare.

Det finns många brister i Roissys världsbild, bland annat framstår den som helt materialistisk och i avsaknad av ett egentligt etniskt medvetande. Kvinnosynen har också mer gemensamt med den mediterrana än med den nordiska (som är mer komplementär). Men oavsett detta är det en intressant historisk tendens, och Roissys texter innehåller också en del argument och perspektiv för den som är kritisk mot den moderna feminismen och dess effekter.

Läs:

Why There is a Gender Gap

Sexual Dystopia – A Glimpse at the Future

Black Men, White Women

Vision of a Feminist Utopia

Tipstack till Arete.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.