Den arketypiska nordbon är blond. Detta betyder inte att alla nordbor är blonda, eller ens en majoritet, men det betyder att blonda och blåögda människor utgör en aspekt av vår identitet. Detta är naturligtvis inte politiskt korrekt att nämna, inte heller är det populärt att påminna om hur ovanligt detta utseende är globalt eller vad som väntar det framöver. Eftersom de inblandade generna är recessiva kommer massinvandringen till det nordiska kärnlandet på sikt att leda till att dessa drag mer eller mindre försvinner.

The so-called ”minorities” in the USA are really advance men for the planetary majorities.
– Edward Abbey

De ovan nämnda fakta dyker så gott som aldrig upp i mediala och populärkulturella sammanhang. I ett mångetniskt samhälle kommer dock olika utseendetyper att laddas med olika former av betydelse, i en komplex hierarki där olika grupper ständigt försöker förändra status quo. Striden står inte minst om vilka typer som syns i vilka sammanhang. När l’Oreal väljer att anställa ”vita” fälls de för diskriminering, när en moderat på lokal nivå noterar att det är väldigt få ”lintottar” i tidningen får hon veta att hon ”har hål i huvudet”, media ”pixlar” utomeuropeiska brottslingars foton för att de ska se mer typiskt svenska ut. Blondiner kan också i skämt och filmer framställas som dumma och som promiskuösa våp utan att några makthavare reagerar (dessas agenda och intressen märks ofta lika mycket genom vad de inte gör, som genom vad de gör).

Blonda bad guys i filmens värld

There are unintended consequences to all these good intentions. Villains provide excellent roles that actors can sink their teeth into. But minorities seldom get those great Hannibal the Cannibal-type parts.
– Steve Sailer

Intressant är den roll blonda män kommit att få i filmens värld. Steve Sailer på VDare noterar i artikeln Blond Bad Guys att Hollywood ägnar sig åt ”blond-bashing”, att blonda män är kraftigt överrepresenterade som ”skurkar” i filmens värld. Det finns ingen forskning på området, och Sailer är därför hänvisad till sina egna iakttagelser. Detta betyder i sin tur att många läsare som är skeptiska till Sailer på grund av hans åsikter i övrigt kan välja att förklara hans slutsatser som en följd av selektiv perception. ”Man ser vad man vill se”.

Så är det naturligtvis alltid. Positivt är då att det även finns apolitiska bedömare som intresserat sig för ämnet. Dessa instämmer i Sailers slutsatser. Det rör sig närmare bestämt om internetresursen TVtropes, som försöker kartlägga såkallade ”tropes”. Tropes definieras som ”devices and conventions that a writer can reasonably rely on as being present in the audience members’ minds and expectations”, i princip stereotyper som TV-publiken vant sig vid.

If they’re not evil, they’re still jerks, although they may or may not be nice underneath, and they usually lose.
– TVtropes

I artikeln Blond Guys are Evil går TVtropes in på samma ämne som Sailer, men apolitiskt och med ett betydligt mer omfattande underlag. Apolitisk är även Zeus Poplars Evil Blond Men, som når liknande slutsatser.

Ett försök till analys

Vad kan då ligga bakom denna stereotyp, och vad har den för effekter? Vad gäller orsakerna är det lika frestande som totalförbjudet att förklara fenomenet med att stora delar av den amerikanska filmindustrin utgörs av judiskättade män, en etnisk grupp med relativt lågt inslag av blondhet som under lång tid interagerat med nordeuropéer. Oavsett hur tabu denna förklaring är innehåller den sannolikt en betydande del av sanningen, inte minst i den typ av collegefilmer där en mörkhårig ”nörd” trakasseras av blonda ”jocks” men till sist vinner den blonda flickan. Detta kan i många fall bygga på personliga erfarenheter och drömmar, inte minst då många filmskapare varit just ”nördar” som unga. Detta behöver inte heller ha med ”konspirationer” att göra, utan snarare vanlig psykologi. Effekterna är dock samma oavsett orsaken.

TVtropes nämner Andra världskriget som en trolig delförklaring. Eftersom Hitler såg blonda män som ett ideal kan man efter kriget inte se dem så. Även här finns sannolikt en del av sanningen. Att idealisera den arketypiskt nordiska mannen är politiskt problematiskt efter Tredje riket, inte minst för en politiskt korrekt sensibilitet som i alla situationer främst oroar sig för vad olika minoriteter ska tycka och känna.

Samtidigt måste man problematisera dessa förklaringar något, en välgjord film blir alltid något mer än propaganda, och kan många gånger förmedla ett annat budskap än skaparen själv medvetet avsett. ”Den blonda besten” är en stereotyp som går tillbaka till både Nietzsche och romarna. På ett plan är stereotypen en ”skurk”, på ett annat plan står den bortom gott och ont och kan komma att representera ett övermänniskoideal och en estetik som tilltalar delar av publiken. ”Skurkar” som Roy Batty i Bladerunner och Draco Lamfoy i de politiskt korrekta filmatiseringarna av Harry Potterserien har därför uppnått en betydande popularitet.

Man kan också fråga sig vad denna stereotyp har för effekter. Det har hävdats att bristen i media på manliga förebilder ur den egna gruppen gör att många unga europeiskättade män söker sina förebilder i andra grupper, främst i den afro-amerikanska hiphopkulturen. Samtidigt är det förmodligen inte så att den anti-blonda tropen får publiken att okritiskt anamma ett antiblont synsätt, fullt så okritiska är inte människor. Gissningsvis påverkas däremot en del kvinnor i sitt val av partners av de ideal och förebilder media förmedlar, och då är det troligt att även sådana troper har en effekt.

Intressant är också den genusaspekt Sailer beskriver. Blonda kvinnor och blonda män beskrivs på olika sätt av Hollywood. Här kan man misstänka att det beror på den politiskt korrekta sensibilitetens inbyggda genusaspekt. Den vinner i första hand europeiskättade kvinnor för sin sak genom att förföra dem, genom ett vad gäller kultur och normer feminiserat samhälle där de samtidigt får dela offerrollen med olika minoriteter. Den aktuella sensibilitetens förhållande till europeiskättade män är betydligt mer kluvet, och här finns ett större inslag av hot.

Oavsett hur allvarliga eller harmlösa effekterna är av den anti-blonda trop Sailer och TVtropes identifierat, är det ett tveksamt fenomen. Tystnaden från media och politiker antyder också något om vilka icke-frågor allt som har att göra med infödda européers intressen kommit att bli i våra egna urhem.

Tipstack till Arete.

Relaterat

Raymond Sidrys – The Light Eye and Hair Cline

Blondism (Wikipedia)

Eye color (Wikipedia)

Blond makt lockande hot

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.