Alain de Benoist utvecklar i On Being a Pagan sin syn på vad det innebär att vara hedning idag. Han står närmare Nietzsche än traditionalister som Schuon och Evola, vilket innebär att hans hedendom mer är filosofisk än andlig. Den som så önskar kan dock utan problem kombinera den med en mer traditionell hedendom. För den samtida hedningen, som både tröttnat på wiccansk pseudo-liberal ”An it harm non, do as thou wilt” och insett hur ytlig och pseudo-liberal laveyismen är som filosofi, är de Benoists bok alltså mycket värdefull.
Intressant är bland annat att de Benoist anknyter till ledande filosofer och vetenskapsmän i sina resonemang. Julien Freund och Michel Maffesoli citeras i avsnitten om en hednisk relation till det politiska, medan både Erich Fromm, Ernst Bloch och Levinas dyker upp i de stycken där de Benoist analyserar den historiska judendomen och dess relation till neo-marxismen. de Benoist är samtidigt medveten om tillvarons komplexitet och föränderlighet. Han beskriver alltså å ena sidan de direkt folkmordiska styckena i Bibeln, men är å andra sidan också medveten om likheterna mellan judendom och hedendom. För den som tolkar all kritik av den historiska judendomen som förtäckt antisemitism kan också nämnas att de Benoist haft goda relationer med judiskättade akademiker och författare som Arthur Koestler och Edward Goldsmith.
Hedendom och liberalism
On being a Pagan gavs ursprungligen ut under tidigt 1980-tal, vilket bitvis märks. De två monoteistiska religioner som betonas är således judendom och kristendom, medan islam generellt berörs i förbigående. Man kan också fråga sig om det idag finns ett värde i att kritisera kristendomen, då den i jämförelse med den ”sekulära” ideologin trots allt har en hel del gemensamt med indo-europeisk hedendom. Ett upp-och-ner-vänt kors får idag knappast någon att höja på ögonbrynen, medan ett ord som ”negerboll” övertagit den effekten. Detta innebär att en nutida hedendom måste ta ställning till den sekulära ideologin, både i dess liberal-individualistiska och i dess mer extrema politiskt korrekta former. Positivt är då att det finns många frön till en analys av dessa båda världsåskådningar i de Benoists bok. De rena analyserna av sådant som relationen mellan historiskt bildförbud i judisk och kristen tro, och modern, abstrakt konst, är däremot relativt få. Detta är beklagligt, då sekulära ideologier idag både är mer dominerande och mer skadliga än en kristendom på defensiven. de Benoist berör dock marxismen en del, och hur oförenlig den är med hedendomen. Bland annat i sin universalism, i sin strävan att finna en enda ”nyckel” med vilken hela den komplexa tillvaron kan förklaras (i marxismen arbetsvärdeläran).
Historicism och utopi
de Benoist menar att en viktig skillnad mellan å ena sidan hedendomen och å andra sidan judisk och kristen tro är att den förra betonar rummet medan den senare betonar tiden. Han menar också att denna betoning av tiden i den moderna eran tagit sig uttryck i sekulära ideologier som den liberala framstegstron och marxismens ibland rent deterministiska tro på en linjär historia som närmast automatiskt leder till det klasslösa samhället. Bakom utopiskt tänkande både till vänster och höger kan man ana den bibliska förlagan, även om man nu alltså missar att själva förutsättningen för ”historiens slut” är just att det är något högre än människan som avslutar den.
En modern hedendom bör alltså vara medveten om att världen är komplex, och att liberal och marxistisk historicism därför har stora brister. Det blir inte nödvändigtvis alltid bättre och bättre, det som fungerat i Europa fungerar inte nödvändigtvis i Afrika eller Asien. Utopier är heller inte av godo, historien kommer inte att ta slut och ersättas av ett människoskapat paradis.
Civilisationskritik
Intressanta är inte minst de stycken där de Benoist identifierar en civilisationskritisk aspekt i den historiska judendomen. Denna aspekt behöver inte betraktas som något negativt, även om de Benoist påverkad av sin nietzscheanska ådra tycks göra det. Stora delar av Gamla Testamentet berör nämligen Yahwehs försök att förhindra människornas väg mot civilisationen. Adam och Eva ska ursprungligen leva i Eden, Kain är inte bara den första mördaren utan beskrivs också som grundare av den första staden. Kains ättlingar fortsatte på detta spår, Tubal Kain smidde exempelvis vapen. Städer beskrivs generellt negativt, medan öknen med dess renhet beskrivs som något gott. Här, bland annat, blir gränserna mellan ”hedendom” och judisk-kristen andlighet diffus, liknande värderingar av det icke-mänskliga finner vi bland annat i den indiska shaivismen.
de Benoist identifierar också en negativ syn på det politiska i Bibeln. Det är motvilligt som judarna tillåts skaffa sig en kung, idealet är att lagarna styr. de Benoist spårar här en förlaga till den liberala strävan att ersätta det politiska med moralen/juridiken (i vår tid i form av ”mänskliga rättigheter”).
Som helhet är det alltså en mycket värdefull bok de Benoist skrivit. Fokuseringen på kristendomen snarare än dagens sekulära ideologier är något föråldrad, men den hedendom som beskrivs går utan problem att användas i en kritik också av dessa. Exempelvis i betoningen av mythos framför logos, och det partikulära framför det universella.
Om skribenten: Joakim Andersen
