Något av det mest beklämmande i vårt land är att trots att många människor har starka åsikter, är dessa åsikter så ofta identiska. Ett exempel på detta är synen på händelserna i Iran. Om man utgår från inställningen hos den kanske mest tyck-myckna gruppen i landet, bloggarna som kommenterar SvD:s artiklar, är den identisk, antalet röster som försöker nyansera medias bild av det hela är försvinnande litet. Vi vet vid det här laget därför redan allt som är dåligt med Ahmadinejad och det islamiska ledarskapet. Dagens inlägg kommer att ge några andra aspekter av det hela.
Man kan inledningsvis notera att Iran är ett intressant land, namnet betyder ordagrannt ariernas land, och flera av hennes folk är indo-européer. Indo-europeiska seder som kastväsendet och mannaförbunden bevarades därför länge i Iran, den hugade kan bland annat studera den kurdiska tron i form av ”cult of angels” eller yeziderna. Irans islamisering innebar ett hårt slag mot dessa inhemska traditioner, även om shiaislam och sufism senare visat sig kunna bevara dem i nya former.
Den islamiska republiken är i sig också intressant för anti-liberaler, då den är ett försök att gå en egen väg i den moderna världen. Ayatolla Khomeini ses i Väst ofta som en skäggig man med ond blick, men han var också en djupt socialt medveten och anti-imperialistisk tänkare. Detta förhindrar dock inte att den islamiska republiken har stora inre sociala motsättningar, där finns bland annat en mycket stark arbetarrörelse som reagerar på de former landets ekonomiska utveckling tar.
Inledningsvis kan vi också notera att Ahmadinejad faktiskt vann valet med mer än 60% av rösterna. Han förde en relativt populistisk valkampanj där han bland annat kritiserade vissa prästers lyxliv, och han har fört en offensiv och relativt framgångsrik utrikespolitik, så att han vann stort stöd är egentligen inte så förvånande. Man kan misstänka att det finns inslag av sociala konflikter här. De demonstrerande i de större städerna är ofta studenter, och vi kan misstänka att de också ofta tillhör en köpstark medelklass som redan börjat påverkas av amerikanska förebilder genom sina konsumtionsmönster. Om de har stöd av landsbygdens och städernas fattiga är mer osäkert, 1968 års studenter hade det i varje fall sällan men i likhet med Teherans studenter var de mer mediala än majoriteten.
Överideologier
Den iranska republiken är, relativt sett, ett av regionens mest demokratiska länder. Det som den kritiseras för är främst att kandidater till val måste godkännas av det religiösa Väktarrådet. Vi ser här alltså ett exempel på en överideologi som politiken underordnas, och att den som inte accepterar överideologin inte får fulla politiska rättigheter. Intressant är att liknande överideologier finns i vårt eget Europa. Det rör sig visserligen inte om islam, och det finns inte inskrivet i några grundlagar (vilket kan tyckas oärligt i jämförelse med den iranska modellen). Det sägs ibland att vår överideologi är demokratin, men snarare handlar det om den ideologi som vuxit upp kring Förintelsen och en positiv syn på massinvandring. Den som kritiserar dessa inslag förlorar sina medborgerliga rättigheter i ett flertal europeiska länder, vi har rentav sett hur stora partier som Vlaams Blok förbjudits av sina konkurrenter och hur förintelserevisionister fått mångåriga fängelsestraff. Skillnaden är här att journalister spelar en roll som motsvarar Väktarrådets.
Om vi fortsätter jämförelserna kan vi anta att om exempelvis Sverigedemokraterna någon gång visade sig vara lika dåliga förlorare som Ahmadinejads motståndare och reagerade med massiva demonstrationer skulle sannolikt den svenska staten också reagera. Skillnaderna i det repressiva våldets omfattning skulle skilja sig åt eftersom Sverige är ett rikare och stabilare land än Iran, men i grunden skulle det vara liknande.
Geopolitiska aspekter
Det mest oroväckande med händelserna i Iran är de geopolitiska aspekterna. Vi vet vid det här laget att USA genom åren bytt ut ett flertal länders regeringar genom ”orange revolutioner” (även om många av oss tycks ha en fantastisk förmåga att glömma bort det så snart media börjar visa sina bilder). Iran är vid sidan av Israel den regionala stormakten, och den enda viktigare motståndaren till den israelisk-amerikanska axeln. I dagsläget är Iran inträngt mellan två länder som båda ockuperas av USA, Irak och Afghanistan, men ett direkt militärt angrepp betraktas sannolikt som en alltför kostsam affär. Det skulle kosta många amerikanska liv, och även svetsa samman det iranska folket.
Det finns en del som tyder på att USA spelar en mer eller mindre framträdande roll i händelserna i Teheran (det finns förövrigt tecken på att CIA utnyttjade ”studenterna” under det europeiska 1968 på ett liknande sätt). Vad vi kan notera är att om landet lyckas destabilisera eller rentav byta ut det iranska ledarskapet blir Israel av med ett stort hot, den islamistiska rörelsen förlorar sin bas, och Iran öppnas för västerländsk liberalism och konsumtion. Det finns en betydande sannolikhet att situationen i sådana fall förr eller senare exploderar i den israelisk-amerikanska axelns förvånade ansikten, och att en nationalistisk ledning ersätter dagens islamiska. Vi kan också se fram mot ett ökat intresse för landets indo-europeiska rötter i sådana fall (inget ont som inte har något gott med sig, kort sagt). Om det hela avlöper positivt kan det också innebära att det islamiska ledarskapet ägnar sig åt konstruktiv självkritik.
Vad man avslutningsvis kan notera är i varje fall att oavsett hur välregisserade de varit medialt, har det varit mycket ovanligt att den regim som fått makten genom ”orange revolutioner” varit mindre brutal än sin föregångare. Den enda skillnaden är att våldet mot oppositionella därefter inte fått någon plats i västerländska media, eftersom de har varit ”fel” oppositionella.
Läs:
The CIA and the Iranian experiment
Paul Craig Roberts om händelserna i Iran
Om skribenten: Joakim Andersen
