Det offentliga Sverige befinner sig just nu i en intressant brytningstid. Ytligt betraktat tycks den politiska korrektheten regera oinskränkt, och repressionen mot oliktänkande ökar konstant. Under ytan bär detta samhälle dock flera växande motsättningar i sitt sköte. Det finns tecken på att de två dominerande formerna av politisk korrekthet, en till namnet liberal och en till namnet socialistisk, betonar olika frågor. Den liberala strömningen har då ibland försiktigt närmat sig en islamkritik, medan den socialistiska ibland står närmare en antisionism. Detta kan leda till konflikter, där båda sidorna mer eller mindre ofrivilligt avslöjar den politiska korrektheten som sådan.

Man kan också notera en växande etnisk medvetenhet hos många svenskar, även om det än så länge sker i apolitiska former. Så betraktat är den ökade repressionen delvis en följd av att den politiska korrekthet systemet har som ideologisk överbyggnad alltmer utmanas. Man behöver först straffa oliktänkande när de har en potentiell publik som inte ser dem som galningar. Man behöver först börja upprepa historierna om Hitlers ondska när det egna systemet inte längre ses som särskilt välfungerande.

Det tycks också som om det sprider sig en insikt om att ”mångkultur” är förenat med stora problem, som inte automatiskt försvinner som följd av en välvillig tidsfaktor. Vi har sett detta i den akademiska världen, där exempelvis Robert Putnam motvilligt tvingats konstatera att fakta talar för att ”mångfald” undergräver ett samhälles sociala kapital. Ett tidens tecken är också Per Gudmundsons ledarartikel Integration enligt Clint Eastwood i dagens SvD.

Gudmundson tar där upp en annan akademiker, som nått liknande slutsatser som Putnam, den svenske statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Hur kontra varför

Både Putnam, Gudmundson och Heinö konstaterar alltså att massinvandring och mångkultur är förenat med många problem och negativa sidor. De försöker också alla komma med förslag på hur dessa negativa effekter ska minimeras. Kort sagt försöker de besvara frågan hur? Hur ska mångkulturen fås att fungera?

Vad vi nu väntar på är att frågan varför ställs på allvar. Varför ska vi överhuvudtaget föra en migrationspolitik som gör att vi måste ställa oss dessa frågor, när vi lika gärna skulle kunna låta bli. Frågan blir inte mindre angelägen när vi vet att ”mångkulturella” samhällen inte bara dras med problem i form av minskad tillit och sämre valdeltagande. Den som betvivlar detta bör rikta sin blick mot det forna Jugoslavien eller Rwanda, och sedan fråga sig vad som är så positivt med massinvandringen att vi ska bygga in risken för sådana situationer i vårt eget samhälle. Det är möjligt att det finns bra svar på frågan, men dessa kommer vi inte att få höra om den aldrig ställs.

Läs:

SolGuru – De har redan förlorat

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.