I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa om Adolf Hitlers privata bibliotek, om fördelningen av skulden för Förintelsen mellan polacker och tyskar, samt göra vad som presenteras som ett ”Hitler-quiz”. Överhuvudtaget tycks det som om det senmoderna samhällets intresse för figuren Hitler och det Andra världskriget enbart överträffas av enstaka djupt marginaliserade nationalsocialistiska sekter. Faktum är att skribenterna inom området Hitleriana också själva tycks medvetna om att det börjar bli en aning genant med detta intresse för en ledare som dog för mer än 60 år sedan. Fil. mag. Lagerholm noterar innan han tar itu med den tyske ledarens bibliotek att man kan ”ställa sig skeptisk till den ackumulerande Hitleriana som oavlåtligt breder ut sig i den akademiska och populära historieskrivningen”, medan Schwarz konstaterar att det i Tyskland finns ett märkligt behov av att monopolisera den historiska skulden.
Ideologisk funktion
I någon mån kan man förklara detta växande Hitlerintresse med den ilning som genomfar varje god medborgare när han eller hon på säkert avstånd tar del av det ”förbjudna”. Mekanismen är snarlik oavsett om det gäller ny, viktig information om swingersklubbar, danska tidelagsbordeller, eller historiska folkmord och extremister. Detta förklarar delvis efterfrågan på ”Hitleriana” i media och populärkultur av olika slag, men för att förstå det ständiga utbudet får man också undersöka fenomenets ideologiska funktion.
Vi finner då att Hitler och Förintelsen fyller en central ideologisk funktion för den liberala ordning som tagit form sedan 1940-talet (och som lånat flera drag från den konkurrerande ordning de nedkämpade militärt, såsom drag i Bretton Woodssystemet och inslag i blandekonomin). Den tyska nationalsocialismen anses vara allt det den liberala ordningen inte är, och därför finns Hitler ständigt närvarande i dess självbild. För ett sådant samhälle blir det lika omöjligt att en gång för alla glömma nazismen som det är för den kristna kyrkan att förpassa satanismen till glömskan. Det liberala samhället producerar därför också ständigt nya generationer av ”nynazister”, som utgår från att det rätta sättet att göra uppror mot ett förhatligt samhälle är att anamma dess demoner. Att detta är en återvändsgränd upptäcker de normalt samtidigt som nästa radikala generation står redo att upprepa deras misstag.
Om man vuxit upp i ett samhälle som är fixerat vid en man som dog för 60 år sedan kan det vara svårt att se situationen objektivt, men den liberala ordningens användande av hitlerismen som sin egen anti-tes är tämligen underlig. Talet om att ”vi får aldrig glömma”, och ”det får aldrig hända igen” avslöjar då en transhistorisk eller immanent historiesyn, där Hitler är en ständigt närvarande möjlighet i den europeiska verkligheten. I övrigt förändras historien, ekonomiska sektorer går under, familjeformer förändras och länder finner nya former, men just på denna punkt är historien oföränderlig, just här hade Marx väldigt fel. Detta kan ta sig närmast rasistiska former, som när Alexandra Pascalidou eller Jenny Nordberg antyder att Europa och européerna har större potential för ondska och barbari än andra folk. Något som i sin tur är en förutsättning för den moderna etnomasochismen.
Betoningen av detta transhistoriska hot innebär att hot som har någon sorts möjlighet att äga rum i en verklighet framstår som mindre allvarliga. Risken för ett Fjärde Rike är försumbar, men att den liberala ordningens företrädare steg för steg monterar ner både åsikts- och yttrandefrihet, och dessutom de sociala trygghetssystemen, är något som pågår just nu. Fixeringen vid en historisk epok bidrar därför till att göra oss blinda för vad som pågår just nu, och fyller en ideologisk funktion. Vad Andra världskrigets många offer skulle anse om att utnyttjas för att legitimera en liberal elit år 2009 kan vi naturligtvis inte veta, men det blir tämligen osmakligt när vi påminner oss hur korrupt denna elit är och att den inte är främmande för att bomba främmande folk eller att spärra in oliktänkande. Deras ordning kan kopplas till Vietnamkrig, kolonisering, mord på fackligt aktiva, svältkatastrofer, atombomber mot civilbefolkningar och mycket annat, så det är inte så märkligt att de gärna talar om att ”vi får aldrig glömma”.
För en radikal vänster är det också kontraproduktivt att anamma denna liberala ordnings demonologi, då det indirekt legitimerar dess representanter. Om det reella hotet är att Sverigedemokraterna ska införa det Fjärde Riket är både Moderaterna och Socialdemokraterna partier som är legitima och harmlösa i jämförelse, ytterst irrelevanta. En marxist skulle inse att talet om att ”det får aldrig hända igen” är orealistiskt och ett exempel på ideologi, om framtiden har katastrofer i sitt sköte lär det inte röra sig om lätt igenkännbara kopior på sådant som hänt tidigare. Olyckligtvis är många inom den senmoderna vänstern inte marxister i någon egentlig mening.
Samtidigt kan man notera att detta eviga ältande av en historisk gestalt på sikt leder till en normalisering, vilket kanske inte riktigt är vad den liberala ordningens företrädare eftersträvat. Här sitter de dock i en rävsax, ju sämre deras ordning fungerar desto mer lockande kommer det att vara för dem att använda sig av Hitler-figuren som varnande exempel för att legitimera det. I längden kommer de att få tillgripa ren repression allt oftare, innan hela deras ordning går under och Hitlerfixeringen med den.
Relaterat
Hitler som modernitetens paradox
Om skribenten: Joakim Andersen
