Feral children är det namn som ofta används för att beskriva när mänskliga barn växer upp bland djur. Fenomenet har fascinerat flera europeiska författare, och mest kända bland deras litterära figurer är förmodligen Edgar Rice Burroughs Tarzan (uppfostrad av apor), Rudyard Kiplings Mowgli (uppfostrad av vargar) och kanske Ka-Zar (uppfostrad av en sabeltandad tiger).
Intressant är att det förekommer i verkligheten, då det mest verkar vara apor, hundar och vargar som är inblandade som adoptivföräldrar. Barnen kan i verkligheten heller inte lära sig mänskligt språk om de efter en viss ålder inte fått göra det (i verkligheten är deras öde alltid betydligt mer tragiskt och rentav patetiskt än deras skönlitterära motsvarigheters).
Feral children i indo-arisk myt
Burroughs och Kipling rörde sig i en uråldrig indo-europeisk berättartradition då de valde fenomenet feral children som huvudpersoner. Kris Kershaw tar upp flera exempel på detta i sin ypperliga bok The One-Eyed God – Odin and the (Indo-)Germanic Männerbünde (en bok som kommer att tas upp flera gånger framöver på bloggen, bland annat väntar ett avsnitt om krigarbrahminerna vratyas, och kopplingarna mellan den indiska Rudra och den nordiska Oden).
Kershaw nämner flera exempel på indo-europeiska krigare som uppfostrats av vargar och sedan grundade städer eller imperier. Mest kända är kanske Remus och Romulus, Roms grundare. De var söner av krigsguden Mars som uppfostrades av en varghona, och sedan ledde grupper av laglösa innan de grundade Rom.
Även den persiske härskaren Kyros den Store hör hemma i denna tradition. Han grundade inte det persiska väldet, men det var han som gjorde det till en stormakt. Även Kyros var föräldralös under sin barndom, och togs omhand av en gudasänd varghona (även om detta tema senare tonades ner).
Andra intressanta exempel är Asklepios, en av Apollons söner som uppfostrades både av en get och av en hund. Apollons son Miletos skyddades som barn även han av vargar, och togs om hand av varghonor. Kershaw identifierar här ett urgammalt indo-europeiskt idékomplex kopplat till en gud som stod för suveränitet, vargar, kultiska sällskap av krigare, och en specifik form av besatthet (idag mest känt som bärsärksraseri). Gudar kopplade till detta idékomplex tycks inte sällan ha fått mänskliga barn som blivit föräldralösa men uppfostrats av vargar, och efter att ha lett ett band av laglösa sedan grundat ett imperium.
Ursprung
Eliade considers it probable that the ethnic name of the Dacians derives from the ritual epithet of a martial brotherhood which lived like wolves and was under the protection and leadership of a wolf-god.– Kershaw
Det rör sig här om spår av äldre sedvänjor, där de indo-europeiska krigarna i ungdomen togs från kvinnornas sfär till skogens och krigarnas mannaförbund, där de tog del av sitt folks traditioner och fostrades till vad som idag skulle beskrivas som genuina gerillakrigare.
I denna invigning ingick att ynglingarna klädde sig i vargskinn, och då var att betrakta som varulvar (myternas lykantropi tycks också vara ett eko av denna sedvänja, i en era då det redan sågs som antisocialt beteende). Det har sagts att hos många indo-europeiska folk var staten ett verk av dessa mannaförbund, något som stämmer överens med myter om barn som vuxit upp bland vargar. Skillnaderna mot dagens förvildade barn är som synes betydande, men i mer litterära figurer kan man känna igen spår av den ursprungliga myten. Att både Tarzan och Ka-Zar är söner av aristokrater blir då inte en överraskning.
Om skribenten: Joakim Andersen
