Den svenska vänstern dras med problemet att dess sympatisörer är politiskt korrekta redan innan de blir socialister, en följd av att de vuxit upp i ett samhälle dominerat av politiskt korrekta institutioner. Detta innebär bland annat att de inte kan tänka klart kring frågor som nation och etnicitet.

Så har det dock inte alltid varit, många av socialismens pionjärer var etniskt medvetna och även under 1960-talets anti-koloniala kamp ser vi det Maxime Rodinson kallade en Nationalisme Marxisant, nationalistiska idéer i marxistiska kläder. En viktig föregångare till dessa var de såkallade nationalkommunisterna i den unga Sovjetunionen, en grupp som beskrivs i Alexandre Bennigsens och Enders Wimbushs Muslim National Communism in the Soviet Union.

Dessa tänkare och aktivister ska inte förväxlas med de tyska respektive sovjetiska nationalbolsjevikerna. Skillnaderna, i synnerhet mot de senare, är betydande.

Historisk bakgrund

Ryssland hade gradvis underkuvat ett stort antal sibiriska, centralasiatiska och kaukasiska folkslag. Dessa hade fört sin befrielsekamp under flera olika fanor. Religiösa ledare som den legendariske imam Sjamil hade haft en viktig roll att spela, under tidigt 1900-tal hade många av de underordnade folken frambringat borgerliga eliter som fört sin kamp för nationell autonomi som liberaler. När den ryska centralmakten visat sig omöjlig att påverka hade man istället influerats av socialistiska rörelser, och en tid av nationalsocialistiska rörelser hade ersatt den liberala. Detta var långt innan 1930-talet, och dessa skilde sig på flera vis från den senare tyska rörelsen med samma namn. En del av de grupper som kombinerade nationalism och socialism under denna period var judiska.

I samband med det ryska inbördeskriget kom bolsjevikernas idéer att nå dessa folk. Många socialistiska och nationalistiska aktivister fann marxismens och Lenins tankar om att kolonialism var otänkbart under socialismen lovande, och kom att välja den röda sidan under inbördeskriget. Detta berodde också på att de vita generalerna ofta var öppet fientliga mot allt tal om deras folks frihet.

Bennigsen och Wimbush koncentrerar sig på tatarer, kazaker, basjkirer och några andra östliga folk, men berör också georgiska, judiska och ukrainska motsvarigheter till nationalkommunisterna, såsom den ukrainske kommunisten Skrypnik, de judiska Bundisterna och det georgiska Hümmet. Några folk, som tjetjener och tjerkesser, tycks inte ha haft någon betydande nationalkommunism, möjligen eftersom de befann sig på ett annat stadium i sin konstituering från lösare etniska grupper till de nationer i egentlig mening de på sikt skulle komma att bli som följd inte minst av sovjetiskt förtryck.

Teori

De nationalkommunistiska ledarna var både teoretiker och aktivister, och teorier som inte hade praktisk användning intresserade dem inte. Det de fann särskilt värdefullt i leninismen var tanken att världskapitalismen var som mest sårbar i sin svagaste länk. Lenin hade tolkat Ryssland som den svagaste länken, nationalkommunister som Sultan Galiev menade att den koloniala världen var en än svagare länk.

Man menade att de etniskt ryska och judiska bolsjevikernas tro på att arbetarna i Västeuropa skulle resa sig i revolution och ge sitt stöd åt Sovjet var felaktig. De skulle inte resa sig under överskådlig tid, den revolutionära potentialen fanns österut. Man pekade inte minst på Kina, Iran och Turkiet som revolutionära krutdurkar. Nationalkommunisterna talade här om ”proletära nationer”, ett begrepp som användes även av de blivande italienska fascisterna.

I dessa länder fanns sällan några större urbana proletära grupper, och nationalkommunisterna menade därför att det var mer realistiskt med en allians mellan de fattiga bönderna och städernas nationalistiska borgerskap (ett historiskt block jämförbart med Gramscis national-populistiska alternativ). Dessa skulle erövra makten, och under denna tid skulle parollen om ”klass mot klass” tonas ner. Man menade också att för att kunna väcka de koloniala massorna var det nödvändigt att man tonade ner den anti-religiösa propagandan. Bolsjevikerna var redan vid denna tid ökända för sina såkallade ”kavalleriräder” där etniskt ryska arbetare stormade kyrkor, moskéer, pagoder och synagogor, och mördade troende civila. Dessa anti-religiösa pogromer hade ofta en etnisk komponent, i nationalkommunisternas hemländer var det ofta etniskt ryska kolonister som angrep tatarers, basjkirers och andra ”reaktionära” urbefolkningars moskéer.

Detta bidrog till att nationalkommunisterna modifierade marxismens och Lenins optimistiska syn på etniska relationer under socialismen. Lenin menade att i en socialistisk stat skulle etniska konflikter dö bort, men nationalkommunisterna förutsåg att socialismen kunde komma att ärva storrysk imperialism. I praktiken kom deras föraningar att besannas, vilket inte minst demonstrerades av folkmordspolitiken som senare riktades mot allt från kalmucker och tjetjener till kosacker och balter.

Nationalkommunisterna såg inte heller de egna folkens historia som enbart något negativt. Tvärtom anknöt de gärna till denna för att ge socialismen en historisk kontinuitet. Ukrainska kommunister lyfte fram de zaporogiska kosackerna som historiska förebilder, medan turkestanska kommunister lyfte fram Genghis Khan och islams förenlighet med marxismen. Man menade att kommunismen var ett stadium i de egna folkens historia, inte att den skulle upplösa dessa folk. De austro-marxistiska tänkarna, som Renner och Bauer, var här en viktig inspirationskälla.

Galiev och hans kamrater betonade också den pedagogiska och ideologiska roll de röda förbanden kunde spela för tatarer och andra folk. Det var genom den militära organisationen en ny världsåskådning kunde spridas, i samhällen som ofta saknade både borgerskap och skolor. Här ser vi likheter med maoismen, och den nordkoreanska jucheideologin.

Undergången

De tidiga nationalkommunisterna uppmuntrades i sina villfarelser om bolsjevismens minoritetsvänliga karaktär av Lenin och Stalin, av realpolitiska skäl. Inbördeskriget mot de vita generalerna pågick för fullt, och minoriteternas insatser var ibland avgörande för stridernas utgång. 50.000 basjkirkrigare var exempelvis en betydande styrka i striderna i Sibirien, och om de kunde fås att tro att bolsjevikerna respekterade deras oberoende var det praktiskt.

Men när segern var vunnen framträdde paradoxen i Lenins teorier om nationsfrågan desto tydligare. Å ena sidan hade han sagt att folken skulle ha rätt att lämna Ryssland under socialismen. Å andra sidan hade han sagt att detta inte skulle bli troligt eller nödvändigt, då socialismen skulle skydda deras intressen. Detta innebar att den som krävde ökad autonomi för just sitt folk var att betrakta som en som krävde det onödvändiga, någon som alltså snarare drevs av nationalistiska avvikelser än av marxism. Denna någon kunde därför utan problem uteslutas ur partiet och/eller avrättas, vilket också drabbade ett stort antal nationalkommunister.

De försökte göra motstånd både inom och utom partiet, men förgäves. Enver Pascha stupade i strid, Sultan Galiev och hans kamrater fängslades och avrättades. ”Sultangalievism” kom att bli ett i raden av begrepp som användes när oliktänkande skulle anklagas för avvikelser.

Under socialismen kom det att gå som de förutspått. Etnisk imperialism fortlevde. Reglerna om att ett visst antal ämbetsmän i exempelvis en tatarsk region skulle tillsättas av tatarer avskaffades, och i många av urbefolkningarnas sovjetrepubliker dominerade etniska ryssar. Ren kolonisering uppmuntrades också, massinvandring av etniska ryssar till småfolkens republiker som gjorde att urbefolkningen blev i minoritet. Deras naturresurser exploaterades också hänsynslöst, deras alfabeten ersattes av det kyrilliska, moskéer stängdes, et cetera. Geopolitik med storryska förtecken i kombination med Stalins paranoia ledde till folkmord på allt från kolanorrmän och estlandssvenskar till kalmucker och tjetjener, i en omfattning som tsarismen knappast kunnat genomföra. Stödet till bolsjevikerna visade sig historiskt bygga på en felaktig bedömning.

Utrikespolitiskt fördes heller ingen revolutionär politik. De sovjetiska ledarna föredrog att svika iranska, turkiska och andra kommunister och revolutionärer om man istället kunde få en stabil och relativt neutralt inställd regim i grannländerna.

Arvet

Sultan Galiev och hans kamrater förlorade striden om makten i Sovjetunionen, och de betalade för det med sina liv. Bennigsen och Wimbush spårar dock deras inflytande till den koloniala världen, och finner att det varit betydande. Medan maktbalansen ännu var osäker tilläts de att medverka vid kongressen för de östliga folken i Baku 1920, där många blivande ledare från Tredje världen kunde stifta bekantskap med dem. Lika viktigt var att många av nationalkommunisterna verkade som lärare vid Kommunistiska universitetet för österns arbetare under det tidiga 1920-talet. Dit kom den revolutionära eliten, såsom indiern Manabedra-Nath Roy, holländaren Sneevliet, japanen Tan Malaka, kinesen Liu Shao-Shi, vietnamesen Ho Chi Minh och iraniern Sultan Zade. Dessa kom senare, var och en på sitt sätt, att stå för liknande idéer som nationalkommunisterna.

Bennigsen och Wimbush visar också hur den algeriske ledaren Ben Bella öppet citerade Galiev. De tar också upp sådant som Tan Malakas syntes av nationalism, islam och marxism, och den peruanske Mariategui, som också visar sig ha varit i Europa på 1920-talet och intresserat sig för nationalkommunisternas frågor.

Historien kom att ge Galiev och hans kamrater rätt. Koloniserade och landsbygdsbaserade folk var de mest revolutionära under 1900-talets senare del, och deras ledare utgick normalt lika mycket från den förtryckta nationen som historiens subjekt som från mer abstrakta idéer om klass. I många länder var det också armén som var revolutionär till en sådan grad att dess nationalism övergick i socialism, från den peruanska velasquismen och den libyska qhadafismen till Burkina Fasos ledare Sankara. Likaså kom det att visa sig att konkurrens och konflikter mellan etniska grupper inte upphörde med socialismen, vare sig i Sovjet, på Balkan, eller någon annanstans.

Den nydemokratiska kulturen är nationell… Den tillhör vår egen nation, och bär våra nationella karaktäristika… marxismen måste integreras i nationens karaktäristika och ges en definitiv nationell form innan den kan vara användbar…
– Mao Tsetung

Relevans idag

För dagens socialister är Bennigsens och Wimbushs studie en veritabel guldgruva. Den ger viktig vittnesbörd om hur stalinismen fungerade, och detta från ett socialistiskt perspektiv (en annan sådan bok är Berkmans The Bolshevik Myth). Historien om Galiev och hans kamrater visar också ett möjligt perspektiv på den etniska och nationella frågan, och den är därför mycket värdefull för den socialist som börjat genomskåda den politiskt korrekta pseudo-religion som ligger som en våt filt över mycket av dagens marxism.

Samtidigt måste man vara medveten om historiens föränderlighet. Galiev verkade i ett samhälle som nyligen nåtts av kapitalismen, med den sociala och ideologiska struktur detta medförde. Vi lever däremot i ett samhälle med helt annan klasstruktur, och andra ideologier att ta ställning till. I dagens Sverige finns ingen omfattande klass av fattiga bönder, däremot en Ny klass knuten till byråkrati och media, och koloniseringen som äger rum har en annan karaktär än den som drabbade tatarer och uzbeker. Det betyder att dagens nationalkommunist måste göra en analys av dagens samhälle, och anpassa sin praktik och sina visioner därefter.

För den etniskt medvetne icke-socialisten är däremot Bennigsens och Wimbushs studie sannolikt av mindre intresse.

Relaterat

Socialism och samhälle

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.