Frågor som dyker upp när man envisas med att beskriva sig som anti-liberal är varför man är mot frihet och varför man är för förtryck. Fullt så enkelt är det hela naturligtvis inte, och dagens inlägg kommer därför att ta en närmare titt på en anti-liberal ståndpunkt, inspirerad av bland andra de Benoist, Evola, Schmitt, Veblein, Nietzsche, Bakunin och Houellebecq. Vi kommer att finna att anti-liberalen också kan värdesätta, bland annat, frihet, och att kritiken av liberalismen snarare handlar om att denna på grund av sina inneboende brister leder till minskad frihet.
Att definiera begreppet liberalism är inte helt enkelt, vi nöjer oss här med att tala om en världsbild där individualism, frihet, förnuft och framstegstro är positivt laddade inslag, medan traditionella former av religion och politik är negativt laddade. Värt att notera är att den moderna socialismen är en systerideologi till en liberalism som definieras på det sättet, den främsta skillnaden är socialismens bristande tålamod och tro på marknaden som verktyg för att uppnå det eftersträvade tillståndet. Även den historiska romantiken har likheter med en sådan liberalism, även om skillnaderna här är mer framträdande.
Liberalismen och den mänskliga naturen
All our philosophy starts from a false base; it begins always by considering man as an individual, and not as he should be considered – that is, as a being belonging to a collectivity.
– Michail Bakunin
Centralt i en kritik av liberalismen är antropologin, alltså synen på människans natur. Denna kan utgå från sociobiologi eller från traditionell andlighet, slutsatserna blir ofta förvånansvärt likartade vad gäller människan som social och politisk varelse. De skiljer sig här också från många av liberalismens utgångspunkter.
Människan som flockdjur
Liberalismen utgår från individen, som samhällets byggsten och aktör. Problemet är att detta inte stämmer, individen föregås och formas av ett antal gemenskaper (politiska, kulturella, språkliga, institutionella, et cetera). Dessa gemenskaper och institutioner är normalt väl så betydelsefulla som byggstenar och aktörer som ”individen”. I många historiska samhällen kan man fråga sig om det alls funnits/finns ”individer” i den liberala betydelsen av ordet.
Oavsett om man förklarar det med att Gud/Allah/valfri gud skapat dessa grupper eller om man förklarar det med vårt biologiska arv är det alltså uppenbart att människan är ett flockdjur. Mot detta ställer liberalismen tron på individen som kan ställa sig utanför sin grupp, ett onaturligt fenomen.
Människan som hierarkisk varelse
Som andra flockdjur har människan också en tendens att skapa naturliga hierarkier, och komplementära relationer mellan könen. Hon skapar också sådana institutioner som kärn- eller storfamilj, förbud mot vissa sexuella praktiker (incest, homosexualitet, eller annat), politiska enheter, och så vidare. Allt detta är för liberalismen av ondo, och ska på sin höjd vara ”frivilligt”.
Istället ska massan av individer, av praktiska skäl i varje nationalstat men på sikt med fördel globalt, samlas och välja sina företrädare. Däremellan ska de mötas på marknaden som köpare och säljare, bland annat av arbetskraft.
Intressant är att i många historiska samhällen har det funnits flera olika vägar för människan att gå, en lösning som erkänt människans differentierade väsen. Vissa är krigare, och de har då ingått i krigarkaster, riddarordnar eller de brittiska imperialisternas ”martial races”. Andra är mystiker och tänkare, en del är gycklare och underhållare, en del är rentav födda som homosexuella och har i de samhällen som accepterat detta kunnat ingå i grupper som de indiska hijras eller de nordamerikanska berdache. Mot detta kan man ställa det liberala samhällets förmenta individualism, som i praktiken ofta leder till konformism.
Förment universalitet
En sida av liberalismen, oavsett om den sedan kallar sig humanism, islamkritik, eller något helt annat, är dess anspråk på universalitet och objektivitet. Detta innebär att man ser icke-västliga kulturella seder och attribut som något partikulärt, och främmande. Genom att avskaffa dessa attribut, genom tal om ”valfrihet” anser man man närmar sig ett neutralt, ”naturligt” tillstånd. Ett exempel på detta är debatten om manlig omskärelse som pågår på SvD. Ett annat exempel är synen på klädsel. Man menar där att den saudiska synen på när man är naken respektive anständig är ett tecken på partikularism, något ”extra”. Den senmoderna västeuropeiska synen på nakenhet ses däremot som ”naturlig”, som något som är fritt från detta kulturella ”extra”. Frågan man kan ställa sig när man ser barn i yngre tonåren klä och sminka sig som prostituerade är naturligtvis om det är helt igenom ”naturligt” och ”frivilligt”, och om det inte alls handlar om uppfostran och normer (även om de här mer förmedlas genom media än de gör i Saudiarabien). Ett inslag av kultur och godtycke torde alltså finnas i båda fallen.
Detsamma gäller naturligtvis fenomenet ”mänskliga rättigheter”, vars framväxt kan spåras av idéhistoriker och bara kan beskrivas som djupt västerländskt. Några anspråk på universalitet eller neutralitet kan det alltså knappast göra.
Liberalismen slår över i sin motsats
Om den liberala ideologin bygger på en felaktig antropologi, kan man misstänka att när ett samhälle försöker förverkliga ideologin så kommer den verklighet man försöker förtränga att återkomma i nya former. Den förhatliga hierarkin kommer exempelvis att återuppstå, men i sådana former att den kallas något annat.
Detta innebär att när man försöker avskaffa det politiska, och istället utöka ”marknadens” sfär, ersätter man bara folkvalda politiker med storföretag och media som nya makthavare. Det enda man uppnått är att dessa inte erkänns som makthavare och inte påverkas demokratiskt.
Om man försöker avskaffa ”strukturer” som ”rasism” får man istället ett samhälle vars eliter som genomsyras av nya strukturer som etnomasochism och politisk korrekthet, upprätthållna och traderade till nya generationer av allt från media till dagisfröknar. Den religiösa mentaliteten, som var så förhatlig för Voltaire och hans gelikar, återvänder som sentimental kult av ”den Andre” och av hjälplösa offer av olika slag.
Avskaffar man kärnfamiljen ersätts den av nya normer och hierarkier, som beskrivits av Houellebecq. Dessa nya former är dock inte särskilt funktionella, vilket antyds av Europas snabbt åldrande befolkning. Samtidigt försvinner värdefulla gemenskaper och deras särart, och ersätts av massan av ”individer”. Man kan här också nämna hur värderingarna i ett sådant samhälle förskjuts, och hur idealism och heroism ersätts av materialism och konsumtion.
Verkligheten tycks man alltså inte undkomma, inte ens när man förnekar den.
Liberalism som ordning – realliberalismen
Vad händer då på sikt med ett samhälle som försöker förverkliga liberala ideal? Ett sådant samhälle kommer gradvis att bevittna hur myter, hierarkier och andra inslag från äldre samhällen återkommer, men i sämre former. Detta äger rum idag, under åberopande av liberala dygder och friheter inskränker ledande nationer i Europa idag ett flertal friheter. Oliktänkande placeras i fängelse, bland annat för att de sprider ”hat” eller för att de förnekar vissa historiska händelser. Det sägs exempelvis att dagens Tyskland har fler politiska fångar än det forna Östtyskland.
Detta har givetvis realpolitiska aspekter, och är ett sätt för en politisk elit att motarbeta eventuella konkurrenter. Samtidigt har det närmast religiösa inslag, de anti-liberaler som bemöts med allt annat än liberala åtgärder beskrivs som monster, som fiender till Mänskligheten. Humanismen slår alltså över i en anti-humanism, och politiska fiender förvägras sin mänsklighet. Om detta hade redan Carl Schmitt en hel del att säga.
Den liberala ordningen stöter också på hinder på grund av den mänskliga naturen. Det kanske tydligaste, och mest explosiva, är människans natur av flockdjur som kolliderar med den tro på människan som en ”individ” som vägleder invandringspolitiken. Detta innebär att för att bevara den sociala freden och undvika blodiga konflikter mellan etniska och religiösa grupper måste sådant som yttrande- och åsiktsfriheten beskäras.
Värt att notera är här också den terapeutiska staten. Gradvis har många liberaler insett att det inte räcker att avskaffa politisk överhet för att realisera den individualistiska ordningen. Man har då upptäckt strukturerna, såsom rasism och patriarkat. I praktiken innebär detta ofta att man påverkats av viss ”vänsters” världsbild, och att gränserna mellan de båda systerideologierna blivit mer än lovligt suddiga.
Resultatet av denna utveckling är inte särskilt oväntat. Liberalismen är en onaturlig ideologi, och när en grupp eliter försökt förverkliga den blev resultaten alltmer skadliga. Till sist kan vi förutse en situation där mängden ”frihet” är betydligt mindre än i tidigare samhällen, men där propagandan lägger alltmer tid på att utmåla just dessa samhällen som barbariska infernon. Vad gällde de socialistiska staterna i Östeuropa är det uppenbart att de aldrig blev särskilt klasslösa, och att detta bland annat beror på att ideologin var utopisk. Dessa samhällen kallades realsocialistiska. Frågan är om inte de samhällen som försökt förverkliga den lika utopiska liberala ideologin, men som just därför blir allt mindre fria och liberala, borde kallas realliberala.
Kort sagt, anti-liberal är man för att man inser att människan är ett hierarkiskt flockdjur med behov av både myter och institutioner, och för att man inser att detta kommer att påverka varje mänskligt samhälle. Det är oundvikligt att varje samhälle kommer att ha både eliter och myter, men det är att föredra att man är ärlig istället för att låta dem verka i det dolda genom media och politiskt korrekta mytologier med en föregiven ”naturlighet”.
Relaterat:
Individualism som ideal och som funktion
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
Max Stirner och individualanarkismen
Om skribenten: Joakim Andersen
