Ann-Charlotte Marteus är på många sätt själva urtypen för den duktiga politiskt korrekta skribenten, skribenten vars artiklar många gånger är så förutsägbara att de lika gärna kunde ha satts ihop av en dator. Hennes negativa relation till Sverigedemokraterna gränsar till besatthet, och hon har bland annat föreslagit att radioprogrammet Ring P1 skulle läggas ner när det gav utrymme även för invandringskritiska lyssnares röster.
Oavsett vad de politiskt korrekta säger om att ”man får inte ställa svaga grupper mot varandra” är de i sin praktik kända för att nedprioritera äldre, sjuka, och glesbygdsbor och även där passar Marteus in i mallen genom den debatt hon under sent 1990-tal initierade kring vanvård. Enligt Marteus är liggsår, blöta blöjor och uttorkning inte tecken på vanvård. Det verkligt upprörande i den här världen är Sverigedemokraterna, inte uttorkade åldringar. På något sätt är detta dock logiskt. Nationalister ser ett värde i det tidigare generationer gjorde, och de allra äldsta av de nu levande är på sätt och vis en representant för just det. Att intressera sig för deras hälsa snarare än massinvandring och queerfrågor blir då i sig suspekt.
I dagarna har Marteus därför återigen skrivit en text om de förhatliga sverigedemokraterna, betitlad SD – vilket skämt. Hon utgår där från en resa ett antal sverigedemokrater gjort till Färöarna, där de bland annat missuppfattat en figur som parodierade nationalism och sett denna som en förebild. Detta är onekligen pinsamt, men det är varken första eller sista gången en politiker råkar göra eller säga något genant.
Skilda utgångspunkter
För många svenskar är det självklart att vår egen historia är spännande, och betyder något för oss. En del släktforskar, en del vill läsa om asagudarna och svensk folktro, andra identifierar sig mer aktivt med de släktled som föregått oss. Detta är ett sätt att se på sig själv och sin omvärld, och det borde inte vara suspekt.
För den politiskt korrekta eliten, ideologins vakthundar, är det dock inte en inställning bland flera, utan det är suspekt och uppseendeväckande. Vi ska identifiera oss som individer, utan några kopplingar vare sig historiskt eller etniskt. Marteus för denna syn på svensk identitet till det extrema genom det öppna förakt och förlöjligande hon riktar mot oss i sin text.
Hon talar raljerande om att ”Färingarna är ju liksom vikingaättlingar, de pratar lite fornnordiskt som Oden och Bilbo”, ”de bär folkdräkt i onödan” och ”knappt en kotte har invandrat till öriket sedan mössor med horn var högsta mode”. Att Marteus historiakunskaper lämnar en del övrigt att önska ska vi inte gå in på här, inte heller ska vi fråga oss varför hon plötsligt uttrycker sig som ett barn när hon ska lägga ord i munnen på sverigedemokrater (kan det vara det gamla klassföraktet som kommer till uttryck igen, där sverigedemokrater betraktas som obildade och dumma?).
Problemet är snarare hennes oförmåga att respektera en betydande grupp i det svenska samhället. Det är inte bara aktiva sverigedemokrater hon hånar med sin text. Vidare försvårar hon det demokratiska samtalet när hon är så nedlåtande som hon är. Ett samhälle med sådana debattörer som Marteus kommer att polariseras, någon förståelse kommer inte att uppnås i dess offentliga debatter.
I förbigående kan man nämna att Marteus faktiskt verkar ha något emot svenska pensionärer, för i texten nämner hon också nedlåtande att SD har en hemsida där ”banala råskinn dillar om hur sött det är med blåsippor och svenska pensionärer samtidigt som de skyller precis allt på MASSINVANDRINGEN”. Återigen dessa pensionärer…
Frågan om slöjan
…and I prefer, all things considered, the reserve of a young woman in a chador [slöja] to the boundless arrogance of these harpies marching against Le Pen.
– Jean-Marc Brissaud, National Republican Movement
Marteus har dock gjort ett visst journalistiskt arbete, och vet att berätta att SvD:s Per Gudmundson i tidskriften Svensk Linje föreslagit att de borgerliga ska samarbeta med SD. Han har där också föreslagit att man ska slänga till Sverigedemokraterna ”politiska köttben” genom att förbjuda slöjan ”på vissa håll”. Marteus missförstår avsiktligt detta, och påstår att det skulle gälla vissa geografiska områden snarare än vissa offentliga platser.
Samtidigt tvingas man här instämma i hennes kritik, om än från en annan utgångspunkt. Slöjförbud är ett exempel på den liberala assimileringspolitiken, som bland annat visar hur intoleranta de liberala kan bli när de har att göra med reella skillnader. Olika kulturer har olika känslor för anständighet och nakenhet, den västliga synen på när man är naken är inte universell. Denna känsla för nakenhet tillhör också det djupast rotade, och är sällan något man bara ”väljer” att göra sig av med. Att då tvinga kvinnor att klä sig på ett sätt som får dem att känna sig nakna är inget annat än ett övergrepp, extra föraktansvärt när det kommer från grupper som annars talar om ”frihet” och ”mångfald”.
Sverige har haft en feldimensionerad invandringspolitik i decennier, och lösningen på detta är inte att tvinga kvinnor att klä sig på ett sätt de upplever som oanständigt, eller att tvinga alla att bli liberaler. Lösningen är snarare en återvandringspolitik, och då underlättar man också för alla inblandade om återvandrarna tillåtits behålla så mycket av sina hemländers kultur som möjligt.
Så, för att göra en lång historia kort: Ann-Charlotte Marteus är en nedlåtande anti-svensk, slöjan är en skadlig pseudo-fråga, och liberaler äro av ondo.
Om skribenten: Joakim Andersen
