I spåren av att Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor filmatiserats, har de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei bjudit in den queerfeministiske vismannen Inge Svensk att analysera vilken världsbild det egentligen är filmen förmedlar. Herr Svensk stirrar stint in i kameran innan han med mästrande stämma initierar sin analys.

– Som gammal kommunist var det såklart med varma känslor jag åsåg Stiegs växande popularitet. I inget annat land än Sverige skulle en man som testamenterade hela sin förmögenhet till en liten kommunistisk sekt och var chefredaktör för lika politiserade Expo ha kunnat åtnjuta en liknande, aldrig problematiserad, folklighet. Hade han istället i sin barndom varit medlem i Nysvenska Rörelsen hade det däremot förföljt honom under hela hans vuxna liv. Detta faktum riskerar ständigt att väcka en otillåten nationalistisk stolthet hos den borne vänsterextremisten, men med dagliga späkningar håller man slika impulser under kontroll.

– Hur förklarar ni då Stiegs popularitet, herr Svensk?

– Allt kan förklaras med dagis och pedagogiska barnpogram. Svenskarna är så skadade, jag menar upplysta, redan sen barndomen att Stiegs tillrättalagda skit, jag menar konstverk, naturligt slår an en redan befintlig sträng hos dem.

– Ni tycks ha en kluven relation till Stieg Larssons verk, herr Svensk?

– Inte då. Jag ”älskar” svenska deckare, de håller så ”god” litterär klass. Liza Marklund är min musa, och Beck är min gud. Stieg Larsson skriver förövrigt nästan lika ”bra” som Guillou. Det är minsann litteratur att läsa medan man klunkar i sig låda efter låda med vin, och grubblar över vad man ska ha för gardiner och andra viktiga frågor.

Vi gör ett avbrott i intervjun medan herr Svensk sväljer en kräkning. Sedan fortsätter vi.

– Hur ser ni på den världsbild som framträder i filmatiseringen?

– Tja, som extrem queerfeminist och rabiessmittad anti-fascist känner man ju igen sig ganska väl. Vi kan ju börja med bilden av män, ”män är djur” som jag brukar säga, fast jag brukar förtydliga att det egentligen bara gäller svenska män när någon ställer mig mot väggen.

– Så bra. Vi blev oroliga där en stund, herr Svensk.

– Men alltså, dom män som dyker upp i Män som hatar kvinnor är utan undantag elaka, perverterade kvinnohatare, och etniskt svenska. Precis som det är i verkligheten. Enda undantaget är Mikael Blomqvist, som å andra sidan är författarens väldigt dåligt förklädda alter ego.

– Men är det enda undantaget, herr Svensk?

– Kanske inte, men du måste ändå hålla med om att Stiegs manssyn är direkt pervers, och att de som okritiskt som små duktiga dagisbarn glor sig igenom skitfilmen är att betrakta som framgångsrikt indoktrinerade nollor. Jag menade naturligtvis raka motsatsen till det jag just råkade säga.

– Vi stryker hela det stycket, ljuger vi för herr Svensk.

– Som gammal freudian finner jag det vidare intressant med den sexuella relationen mellan Blomkvist och den orealistiska, jag menar välporträtterade och mångfacetterade, Lisbet Salander. Det har sagts att hon skulle vara väldigt ”queer”, men om vi dels slår fast att Blomkvist är författarens eget alter ego, dels att hon är en gravt skadad person som har Blomkvist som älskare, vad säger det oss då egentligen om författaren själv? Vad skulle Freud ha sagt?

– Sådana psykoanalytiska krumsprång vill vi inte veta av på webblogg Oskorei, herr Svensk, protesterar vi.

– Jaja, det var bara en tanke… för att avsluta analysen av den förutsägbara propagandafilmen som ett uttryck för ett totalt urspårat svenskt kulturklimat kan man ju konstatera hur förutsägbart det är när författaren beskriver snart sagt varje svensk storföretagare som havandes nazistiska skelett i garderoben, eller för den delen andra skelett. Alla nazister är naturligtvis också sexuellt urspårade, och våldtar sina barn. Moderater äter bäbisar. Kött är mord. Liv är död. Du är dum. Man blir bara så trött. Är det bara jag som inser att detta är ren dynga?

Vi väntar artigt en stund på att herr Svensk ska ta avstånd från det han just sagt, men då så inte sker tackar vi för intervjun och övergår till att renskriva den. Herr Svensk mumlar något om att han ska recensera Promoes banbrytande Svenne Banan, som bara är så ”bra” och ”oväntad”.

– Promoe gör verkligen nåt ”nytt”, avslutar herr Svensk innan han försvinner.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.