Som identitär har man lätt att känna sympati och solidaritet med förtryckta folk runtom i världen. Ett sådant folk, vars lidanden och underordning sällan får medial uppmärksamhet, är den tamilska minoriteten på Sri Lanka. Under decennier har den hårdföra tamilska gerillarörelsen LTTE, Tamilska Eelams Befrielsetigrar, de facto behärskat stora delar av norra Sri Lanka. Rörelsen har dock misslyckats med att vinna internationellt erkännande för sin tamilska stat, och idag håller den lankesiska armén på att krossa dem militärt. Det civila lidandet är mycket omfattande, då civila befinner sig mitt i stridszonen.

Bakgrund – etnisk dynamik

Öns urbefolkning är de såkallade veddahs, intressanta för antropologer, men idag en mycket liten minoritet. Sedan lång tid tillbaka är de två dominerande folkgrupperna istället sinhaleser och tamiler. Under den koloniala eran förenades ön som helhet till en administrativ enhet, som senare kom att bli staten Sri Lanka.

I den moderna staten är konkurrensen mellan etniska grupper alltid närvarande, även om den kan ta sig mer eller mindre tydliga uttryck. Den sinhalesiska majoriteten har använt sin kontroll av staten till att trycka tillbaka den tamilska minoriteten på flera sätt. De tamilska plantagearbetare som under kolonialtiden hämtades från södra Indien för att bilda ett fattigt lantarbetarproletariat på Sri Lanka kom exempelvis att förvägras lankesiskt medborgarskap, vilket försköt den demografiska maktbalansen till sinhalesernas förmån. 1956 gjordes sedan sinha till det enda officiella språket. När parlamentariker för tamilernas parti reagerade på detta utbröt kravaller, och partiet förbjöds. Ungefär samtidigt genomförde den sinha-dominerade regeringen en bosättningspolitik som innebar att sinhaleser bosatte sig i traditionellt tamildominerade områden. Tamilsk kultur förbjöds, tamiler dödades i pogromer, och de åsidosattes i den akademiska världen. Gradvis kom även etablerade tamilska partier att nå slutsatsen att separation från den sinha-styrda staten var deras enda hopp.

Befrielsetigrarna

Kriget har varit brutalt från båda sidor, med etnisk rensning, mord på människorättsaktivister, och barnsoldater. Från att ha bestått av flera rörelser har också den tamilska kampen genom en hänsynslös behandling av andra grupper kommit att domineras av LTTE, de tamilska befrielsetigrarna. Deras ledare, Prabhakaran, framstår definitivt inte som någon humanist, och hans tigrar ägnade sig exempelvis åt självmordsattentat långt innan det spreds till Mellanöstern. Anklagelser om barnsoldater, etnisk rensning och mord på andra tamiler har också varit legio.

Frågan man dock bör ställa sig är om detta egentligen påverkar det tamilska folkets rätt till sin existens, och sinha-regeringens långa historia av diskriminering av den tamilska minoriteten. Det finns visserligen inga geopolitiska intressen för USA att erkänna en tamilsk stat, men det är uppenbart att behandlingen av tamilerna under lång tid varit betydligt brutalare än den av exempelvis kosovoalbanerna eller andra folk som fått bilda egna stater. Blodbadet på norra Sri Lanka illustrerar därför både den cyniska realiteten bakom de vackra ord som dyker upp varje gång någon stat utmanat USA, och hur etniska relationer kan fungera i mångetniska stater.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.